Jag yogar vidare

IMG_5802

Jag har inte slutat yoga bara för att retreaten är slut. Nädå, jag har yogat hemma nästan varje dag. Lugnt pga förkylning, men nu är jag redo för mer. Igår var jag på min första klass på Yoga Kendra och nu ska jag snart rusa iväg på nästa. För mig är det viktigt att jag och yogastudion passar ihop. Att lärarna inte bara är bra, olika typer av yoga, bra tider som passar mig, men att stämningen är rätt. Yoga är ju så himla mycket mer än bara rörelser med kroppen. Det är en inre resa, som för mig, kräver rätt omgivningar. En studio i Malmö kan aldrig ersätta stranden och djungeln i Santa Teresa, men den kanske kan komma så nära det bara går till den magi jag upplevde där. De flesta studios har prova-på-kort i stil med yoga så mycket du vill i två veckor för några hundralappar, så nu testar jag mig fram tills jag klickar med en studio.

Nu springer jag

löpschema

Jag tar tag i löpningen nu. I slutet av förra veckan letade jag rätt på ett enkelt löpschema, skrev ut och satte upp på kylskåpet. Rotade fram en grön penna som strategiskt placerades bredvid. Nu var jag redo för måndag och löptur nr 1.

Eller löptur nr 1 var mer rask gång än löpning. Jag har nämligen letat rätt på ett nybörjarschema. Det är under min egentliga nivå, men det är precis vad jag behöver just nu. Jag har allt för mycket stress och press i mitt liv just nu och löpningen ska ju bli ett slags fristad och inte ett oöverkomligt tvång.

Oavsett svårighetsgrad så kan ni tro att det var härligt att bocka av det första passet med den gröna pennan. Nu ska jag belöna mig själv med te och knäckemackor framför ett avsnitt av The Good Wife i väntan på det utlovade ovädret.

Spring allt vad du kan, eller himla långsamt

SpringaMin PT har definitivt fått sig en utmaning nu när jag inte kan belasta handen. Han kontrade med en utmaning till mig. 8 km löpning utan paus. I lördags var det dags och jag var exakt noll procent kaxig. Det var ju typ 2,5 år sedan jag sprang så långt sist. Vankade av och an hemma i jakten på undanflykter. Det närmsta jag kom var att när jag sprang superintensiva intervaller på löpbandet några dagar tidigare så pulserade det så mycket i operationssåret att jag trodde handen skulle explodera och spruta ner hela gymmet med blod. Men ingen hand exploderade och inget blod sprutade så det kunde ju inte användas. Och det största misslyckandet vore ju att inte ens försöka.

Jag peppade mig själv och begav mig ut. Upprepade tyst för mig själv att jag skulle springa långsamt, en kilometer i taget. Lyssnade på Värvet i lurarna och knatade på. Plötsligt så säger RunKeeper att jag sprungit 8 km. Jag gjorde det! 54 minuter tog det. Ingen skryttid, men det har ingen betydelse. Jag sprang ju så himla långt. Och länge!

Om att träna

Vi tränar och dietar för helt fel orsaker, vilket jag själv faktiskt förstod för bara några månader sedan när det blev slängt i mitt ansikte. Min rygg gav upp, kollapsade, och jag kunde inte göra mycket. Jag klarade knappt att tvätta mitt eget hår, än mindre diska, handla mat, städa, plocka upp en tröja från golvet och att jobba var vidrigt. Jag kan fortfarande inte göra så mycket själv men jag är starkare nu och på bättringsvägen, sakta men säkert. Även om jag inte kan byta glödlampan i taket, bädda sängen, gå ner med tvätten eller handla mer än fem lättare saker på Ica åt gången, så är jag mycket bättre. Det är tack vare träning!

Min sjukgymnast slängde in mig i gymmet, gav mig några enkla övningar och jag kände mig mest löjlig där jag stod och lyfte 0,5 kilo och stönade för att det var så tungt som om en frisk person lyfte 20. Sakta har jag kunnat öka vikter, repetitioner och lägga till nya övningar. Sakta har jag klarat av att börja diska min egen kaffekopp utan att grimasera av obehag och smärta. Sakta har jag blivit bättre. Jag har fortfarande ont hela tiden, i varje rörelse, i varje vilostund, men glädjen över att klara av att tvätta mitt eget hår är större än smärtan.

Jag förstår nu att jag måste träna för att vara frisk. För att min kropp ska orka mitt liv. Orka jobba, orka dansa halva natten, orka tvätta min egen smutstvätt, orka leva i den takt jag vill. Tidigare har jag tränat för att bli smalare, tajtare, få magrutor, vara snygg i bikini. Nu tränar jag för att bli frisk, för att få vara frisk, för att ta hand om mig själv och för att ta hand om min kropp. Det är därför alla borde träna, inte för bikinin och strandens skull och definitivt inte för någon annans skull.

Lite skakig med en märklig doft

Ja, jag har äntligen tagit på mig träningskläderna och kommit ut i löpspåret igen. Det var ett par veckor sedan sist, men nu sitter jag här alldeles darrig i min kropp och med intorkat svett på huden. Ja, jag ska duscha men först tänkte jag få iväg ett par mail så jag efter duschen bara kan hålla kväll (och göra potatismos). Ser ni förresten att bilden är nästan två år gammal, med operationsplåster på magen och vårsolen i bakgrunden. Fina minnen, eller?

Nej, jag sprang inte

Jag är så sjukt besviken på min kropp. Hur lyckas den få långförkylning precis när jag ska springa iForm-loppet. Jag vågade inte ta risken det är att ta ut sig så pass mycket som milen innebär med förkylning, hosta och kliande hals. Och efter lite googling känns det som rätt val, tydligen är lunginflammation en relativt vanlig effekt av löpning med hosta osv. Aja, nu satsar jag på att bli frisk för att fortsätta löpträningen med siktet på ett nytt lopp till våren. Ibland måste man vara klok och ta hand om sig själv först.

Gick dit och stöttade Jessica under hennes fem kilometer. Hon var himla duktig och kom snabbt i mål! Och så såg jag hur milen-vinnaren sprang in på 37 minuter, kanske något att satsa på?!

Hej slem!

Efter en veckas (nästan) slemfri förkylning kom det som ett brev på posten. Slemmet! Det fyller hela vägen från lungan till skalpen och gör mig till en rosslande liten figur med andningsbesvär. Fantastiskt såhär dagen innan iForm-loppet. En slemfylld mil under timmen känns inte realistiskt direkt. Herregud, jag orkar inte ens promenera en mil idag, hur ska jag orka springa en imorgon?!

Det närmar sig

När detta damp ner i inkorgen pirrade det i magen av nervositet. Sist jag tävlade i att springa var jag tolv. Sist jag sprang en mil var jag 14, fast jag gick en del den rundan… Jag har ju vetat hela sommaren att det skulle komma och nu snart är det dags. I januari klarade jag knappt att springa två kilometer nu ska jag springa tio!! Kom och se mig bli svettig, röd i huvudet och matt i kroppen klockan 14.00 den 23:e september.

Så har träningen börjat

Första löppasset efter anmälan till milen i september. Enligt runkeeper var det längdrekord för min del fyra kilometer på 25 minuter. Synd bara att jag var alldeles död efteråt och nu några timmar senare gör mitt knä så ont att jag haltar fram. Halta lär jag göra desto mer imorgon, fast av träningsvärk. Men det är allt en bra start och bättre ska det bli, milen på under timmen är målet. Så i sommar blir det många löpturer om jag ska orka springa en timme i sträck.