Varför ska tjejer behöva lära sig att vara rädda för killar?

Visste ni att det nyligen kommit ett nagellack som förhindrar våldtäkter? Tjejen ska alltså stoppa ner fingrarna i drinken och om drinken är spetsad med en typisk ‘date rape’ drog så ändras färgen på naglarna. Svinbra tycker många, uruselt tycker jag (och många med mig). Varför ska tjejer behöva lära sig att vara rädda för killar? Varför kan vi inte lära killar att inte våldta istället?

När jag flyttade till Malmö bestämde jag mig för att sluta vara rädd. Jag hade tröttnat på att inte våga gå hem själv om kvällarna, ringa vänner som fick tvångsprata med mig tills jag kommit hem och kunnat låsa dörren och hänga på säkerhetskedjan, att ständigt se mig om efter skumma typer som potentiellt ville våldta, råna eller misshandla mig. All denna rädsla för att jag har lärt mig att vissa killar är farliga för tjejer, men det är lika bra att vara rädd för alla eftersom det inte riktigt går att se på dem vem som är är vänlig och vem som är farlig.

Jag tar inga större risker när jag rör mig ute i nattens mörker, men jag är inte rädd. Händer det, så händer det för att jag var på fel plats vid fel tidpunkt. En händelse jag i så fall får bearbeta då. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig i situationen. Jag vill inte vara rädd för ett eventuellt hela tiden. Det bör ingen annan heller vara.

Jag förstår att det inte bara är att lära killar att sluta våldta. Det krävs mycket redan från barnsben. Lära om respekt, att ett nej är ett nej, att en undanknuffad hand inte betyder fortsätt. Något många killar kan behöva lära sig oavsett ålder och det lär de sig inte om det inte pratas om det. Att prata om var gränser går är bättre än ett nagellack.

Det där nagellacket kommer jag inte köpa. Dels för att de flesta våldtäkter sker med någon man känner, på en fest, med sin pojkvän, med någon bekant osv. och det kan inget nagellack rädda dig från. Dels för att jag vill tro på killar. Vill tro att de allra flesta är snälla, fina människor som inte är ute efter att skada tjejer.

Det snurrar i min skalle

Tankar och vilja möts av stress, trötthet och handlingsförlamning. Spenderade dagen på Content Day igår och fick en hel del inspiration både för arbetet och privat, fantastiska föreläsare. Det finns så mycket jag vill göra, formulera och tänka klart, men efter flera veckor med väldigt hög arbetsbelastning har kroppen börjat påpeka att nu är det för mycket så kommer liksom inget vettigt ur mig nu. Idag sitter jag i mjukisar och arbetar hemifrån, men det enda min kropp skriker efter är sömn och vila. Det liksom bara snurrar och jag lyckas inte fokusera för fem öre på det jag ska göra. I helgen blir det fokus på vila och återhämtning så att tankar och idéer kan följas åt av energi och handlingskraft. Men innan helgen startar blir det en kopp kaffe som får hjälpa min fokus på plats.

Smeknamn främlingar emellan

För ett par veckor sedan sprang jag på min granne i trappen och vi började prata. Hon skulle sälja sin lägenhet efter att ha gjort slut med sin sambo och frågade om jag ville med in till henne en stund. ‘Visst’ sa jag. Egentligen är jag extremt obekväm i att spontanträffa någon som jag inte känner och plötsligt ska vi hem till henne. Men jag måste träna i att spontanträffa människor utan att bli obekväm så jag körde på. Vi pratade såklart om hennes lägenhet, separationen med killen, men mest pratade vi om våra grannar.

Grannar som vi inte har namn på men utan problem kallade vi dem för alkisen, pinuppan, den gamle, den gravida, den tjocke och den halte. Alkisen är ingen alkis, pinuppan är ingen pinuppa, den tjocke är egentligen inte så tjock, men de har en stil som gör att man lätt kan ge dem dessa namn. Det är egentligen ganska elaka namn istället för tex paret på första våningen. Men vi pratade på ett tag innan jag gick upp till mig. Sedan dess har jag funderat lite på denna konstiga skara människor jag bor så tätt inpå utan att ens veta deras förnamn.

Synd att hon ska flytta, hon var väldigt trevlig. För att göra det hela rättvist så kan vi kalla henne för invandraren och mig för den konstiga. Kanske mina grannar kallar mig för ‘hon som bor högst upp och envisas med att träskor hela sommaren lång och springa upp och ner i trappen högt klampandes på olämpliga tider’.

Den gravida är förresten inte gravid längre.

Saker på saker att göra som sjuk

> Skriva på sin önskelista till jul (ja, redan!!)
> Steka pannkakor och koka sylt till
> Se överdrivet många avsnitt av Mad Men och Modern Family
> Dricka litervis med te
> Klicka hem ny höstjacka
> Planera för nytt sofftyg (grönt vs grått)
> Ha pyjamas hela dagen och ta tupplurer precis när man vill!

Vem vill välta en kille på moppe?

Jag måste berätta om det sjukaste jag sett på länge. I alla fall det elakaste. Jag kom cyklandes på en cykelväg i Malmö och blir omkörd av en moppe. Jag tror inte att mopeder får köra på cykelbanan utan ska hålla sig på gatorna, men är inte helt säker eftersom jag aldrig haft en moppe och således inte behövt lära mig mopedregler. Hur som helst så kör moppen om mig och får sedan mötande, i mina ögon kör han lugnt och hänsynsfullt, men det tycker tydligen inte en av de mötande. En gubbe ca 70 år som svänger ut mitt i cykelbanan bara för att kunna nå mopedisten. Och då försöker gubben knuffa av killen från mopeden! Hur sjukt elakt är inte det? Även om killen nu kanske gjorde fel och körde där han inte fick så förtjänar han väl inte att bli omkullvält från sin körande moped? Killen hade säkert brutit arm eller ben, blivit helt uppskrapad och skadat sig riktigt illa, hur kan en människa vilja göra så mot någon annan? Som tur var så tog killen upp handen och stötte bort gubbens arm så alla klarade sig fint och ingen trillade. Men jag är fortfarande helt chockad över hur en människa kan vilja en främling så ont?

Så är det gjort

Jag har beställt böcker. Böcker som ska få mig att göra mer av det på bilden, dvs njuta av livet. Jag ska, som Hannah Widell och Amanda Schulman skriver, ta makten över mitt liv. Det är bland annat den jag beställt. Jag ska, precis som jag var inne på i förra inlägget rensa mitt liv från dåliga saker och göra mer av det bra. Lättare sagt än gjort, vanor kan vara svåra att bryta. Idag ska jag njuta av denna kärlekens dag då vi ska fira att en av mina närmsta funnit mannen i sitt liv och de har gift sig. Och jag ska njuta av att få spela en viktig roll i ceremonin och under middagen. Men mest ska jag njuta av fantastiska människor och massor av kärlek.

Att-ändra-listan

Idag har jag skrivit en lista. Eller snarare påbörjat en lista. En saker-att-ändra-i-livet lista. Jag har listat saker, stora som små, som jag är lite missnöjd med i mitt liv och som jag ska ändra på. För inte vill man gå runt och vara lite lite missnöjd med saker hela tiden. På listan står bland annat att jag är missnöjd med min oorganiserade garderob – således är det dags för en garderobsrensning. På listan står även att jag är missnöjd med att jag skriver för lite. Nu spenderar jag ju varje dag på jobb med att skriva, men då skriver jag liksom lite på fel saker. Ja de är ju självklart rätt för jobb men fel för det jag helst vill skriva. Så nu skriver jag här, om min lista. Det är visserligen också lite fel, men en start i alla fall. På min nya lista finns allt från stort till smått, livsviktigt till roligt. Allt för att mitt liv ska se ut lite mer som jag vill. Man kan ju ändra på allt bara man vill.

Har jag slutat gilla vintern?

Jag är den som älskar vintern. Den som fortfarande jublar över snön när de sista stackars snöflingorna faller i mars. Den som pepprar vänner och bekanta med information om hur bra vintern (och alla andra årstider) är. Men i år har det ändrats. Kanske för att det bara varit höst och vår, endast två dagar med snö och allt har färgats grått. Kanske för att jag drömmer om varmare klimat och nya äventyr. Kanske har jag bara slutat gilla vintern.

Jag drömmer inte om nya äventyr för att jag inte trivs och mår bra i mitt nyvarande äventyr, för det gör jag. Jag är bara en sån som måste ha drömmar om nya äventyr, få leka med tanken att bo i värmen året om eller vad det för tillfället är som drömmarna innehåller.

Denna nytillkomna obekvämhet med vintern har gjort mig till det närmaste besatt av Sydsvenskan vädersida. Inte för att se temperaturer eller nederbörd utan för att följa soluppgång och solnedgång. Att varje dag se hur många minuter som blir ljusare. Att följa hur solen gått från att vara uppe mindre än åtta timmar om dagen till nu, tio timmar. Det ger lite hopp. Hopp om att det faktiskt blir vår snart, att det blir ljusare och således varmare. Då kanske drömmarna om livet i södra Europa pausas. Tills vidare drömmer jag mig bort när tillfälle ges och googlar på möjliga städer att bo i.

Den stereotypiska byggarbetaren

På min väg till tåget går jag just nu förbi hela tre byggen. Med sina manliga byggarbetare. Två av dem har jag passerat varje dag sedan jag började pendla för snart ett år sedan. Det tredje är alldeles nytt och hemma på mitt eget tak. De manliga byggarbetarna är så väldigt stereotypiska och ibland även filmiska; fast inte på det positiva sättet utan på det mansgrisiga sättet. Det har hänt, inte bara en gång, utan två-tre gånger varje månad, att de mangrisiga byggarbetarna stannar upp i sina arbeten och tittar; snarare spanar in när jag går förbi. Man känner deras blickar upp och ner längs kroppen och hur de sedan följer en tills man gått tillräckligt långt ur deras synfält. Det har även hänt att jag blivit visslad på. På ett sätt möjligen lite trevligt med oväntad uppskattning; på ett annat sätt töntigt och stereotypiskt av äckliga mansgrisar som behöver hävda sig framför sina minst lika grisiga kollegor genom att objektifiera en främmande kvinna som går förbi. Det är som att det är okej att vara vidrig i sin flock, att de skulle vara skyddade och deras beteende rättfärdigas. Så är det inte.

I morse började min dag med en vissling från mitt tak. Följt av en obehaglig rysning.

Hipp hipp HURRA!

Igår fyllde jag 30, vilket google självklart hade koll på. Var gång jag googlade fick jag mig en liten hälsning och det förgyller såklart dagen. Att jag dessutom blev uppvaktad på jobb med restauranglunch, blommor och paket var inte heller helt fel. Det verkar som att de lyssnar på mig när jag pratar om hur illa jag tycker om kemikalier i mat, hud- och hårprodukter, för jag fick en samling hudvårdsprodukter som är helt kemikaliefria, gjorda på 100% naturliga ingredienser, och som dessutom luktar supergott. Ser fram emot att få duscha och smörja in mig idag, haha.

När jag kom hem väntade två blombuketter utanför min dörr. Inte så farligt att fylla 30, faktiskt, hemmet blir superfint av alla blommor. Idag har jag tagit ledigt och ska välkomna 3 fantastiska personer in i mitt hem över helgen och på lördag blir det fest för att fira ordentligt. Snacka om en toppenhelg framför mig.

Nästa sida »