Spring allt vad du kan, eller himla långsamt

SpringaMin PT har definitivt fått sig en utmaning nu när jag inte kan belasta handen. Han kontrade med en utmaning till mig. 8 km löpning utan paus. I lördags var det dags och jag var exakt noll procent kaxig. Det var ju typ 2,5 år sedan jag sprang så långt sist. Vankade av och an hemma i jakten på undanflykter. Det närmsta jag kom var att när jag sprang superintensiva intervaller på löpbandet några dagar tidigare så pulserade det så mycket i operationssåret att jag trodde handen skulle explodera och spruta ner hela gymmet med blod. Men ingen hand exploderade och inget blod sprutade så det kunde ju inte användas. Och det största misslyckandet vore ju att inte ens försöka.

Jag peppade mig själv och begav mig ut. Upprepade tyst för mig själv att jag skulle springa långsamt, en kilometer i taget. Lyssnade på Värvet i lurarna och knatade på. Plötsligt så säger RunKeeper att jag sprungit 8 km. Jag gjorde det! 54 minuter tog det. Ingen skryttid, men det har ingen betydelse. Jag sprang ju så himla långt. Och länge!

Så har träningen börjat

Första löppasset efter anmälan till milen i september. Enligt runkeeper var det längdrekord för min del fyra kilometer på 25 minuter. Synd bara att jag var alldeles död efteråt och nu några timmar senare gör mitt knä så ont att jag haltar fram. Halta lär jag göra desto mer imorgon, fast av träningsvärk. Men det är allt en bra start och bättre ska det bli, milen på under timmen är målet. Så i sommar blir det många löpturer om jag ska orka springa en timme i sträck.