Grattis på ettårsdagen…

…till min mage! Idag är det ett år sedan jag opererades och det känns nästan som ett nytt liv. En vardag utan ständigt illamående, magont, trötthet och feber nästan en gång i veckan är ju helt fantastisk! Visst får jag en släng av magkramp efter ett surt äpple, eller mår lite illa av magkatarr som uppstått av stress, men det är ingenting i jämförelse med hur åren innan operationen såg ut. Såhär såg jag ut operationsdagen:

Lite nervös och suddig tjej tidigt på morgonen

Outfit dagen till ära: sjukhusstrumpor, sjukhustrosor och sjukhusskjorta

Efteråt var stackars magen svullen, öm och lite blodig under plåsterna. De hade ju skurit fyra hål och plockat bort ett organ. Och jag? Ja, jag var alldeles morfindrogad de nästkommande dagarna.

Klantiga jag…

Åh, ni anar inte vad jag lyckats med. Jag åt en tacogratäng med nachochips. Ett av chipsen vred sig i munnen och kilade fast sig mellan tand och tandkött och bröts av. Kvar satt en pytteliten chipsbit under tandköttet. Inte en millimeter av den sticker upp ens. Jag har försökt på alla sätt och vis att få väck den, men det sitter orubblig. Nu värker och pulserar det i munnen. Hoppas bara kroppen får väck det främmande föremålet så det inte blir inflammerat och jag typ tvingas operera bort halva munnen. Det är en ledsen tjej som fredagsmyser ikväll..

Mitt nya komplex

För två månader sedan blev jag äntligen opererad. Hösten 2009 fick jag reda på att jag hade problem med gallan, men läkarna i Karlstad ville inte operera (en helt annan historia). Jag kämpade vidare och när jag flyttade ner till Malmö tyckte läkarna att en operation var det självklara valet. Så den 14 mars hamnade jag på operationsbordet och vaknade en galla fattigare. Och med provresultaten i handen var det absolut det rätta beslutet med operationen. Det var på alla sätt en positiv sak. Jag mår mycket bättre, har sällan ont i magen, mår sällan illa (och både magont och illamående var en daglig ingrediens förut) och så har jag energi, all min trötthet är som bortblåst, nästan.

Nu har det hänt något jag inte hade räknat med. På min mage har jag fyra röda ärr täckta av fyra bitar sårtejp. Jag vill inte längre visa min mage. För mina vänner är det lugnt, men tanken på att ha bikini på stranden i sommar får mig att nästan rysa av obehag. Eller träffa en ny kille. Mitt självförtroende har sjunkit till botten, när det gäller min mage. Det är inte blekheten eller dallret som stör mig, det är ärren. Nu får jag inte sola min mage i sommar och kommer således ha ett linne på mig på stranden tills jag vill bada. Då kommer mina ärr synas tydligt.

Jag vet att ärren kommer blekna och knappt synas alls. Men det är ingen tröst just nu. Jag brukar inte bry mig om sådana saker, men plötsligt stör jag mig så mycket att jag knappt kan tänka på annat. Plötsligt förstår jag människor som varit i olyckor och vaknar med ärr de sedan hatar i resten av sina liv. Jag ville ha operationen och kämpade för att få den, ansåg att risken var liten jämfört med chansen att kunna må bättre. Mina ärr är ganska små, fyra små streck, ändå avskyr jag dem.

God måndagsmorgon

Halv åtta vaknade jag alldeles outsövd. Suck, andra natten utan den starka smärtstillande (för den svimmar jag av och blir alldeles groggy i huvudet fram till eftermiddagen) och andra usla natten. Inte sovit alls bra och vaknat, trött, tidigt utan att kunna somna om. Dumma smärta. Men det var hur skönt som helst att sova i min egen säng inatt. Och trots att jag har jätteont och känner mig handikappad är jag ändå rätt peppad för måndagen. Jag har hittat intressanta jobb att söka och orkar förhoppningsvis med lite plugg också. Men först ska jag kliva ur sängen och köra ner till Falsterbo igen.

Jag gjorde det!

Jag samlade all energi jag någonsin kunde och satte mig i bilen och körde till Ica. Det var smärtsamt bara att köra bil och sen gå runt på ica och plocka varor var inte mycket skönare. Väl i kassan stod jag och kallsvettades. MEN jag gjorde det alldeles själv. Kände att jag liksom var tvungen att komma ut och handla för att jag inte skulle bli alldeles galen i huvudet. Ikväll ska jag ha lördagsmys med räkmacka och en bit rödkittost. Först måste jag vila och samla ny energi så jag orka fixa iordning i köket. Tragiskt men sant. Vad gör ni denna soliga lördag?

Mitt liv som patient

Tidigt i måndags morse lämnade pappa av mig vid Landskrona lasarett. Där fick jag nya fina kläder. En mjuk skjorta med matchande trosor och knästrumpor. Jag var så nervös att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Världens bästa narkossköterska lovade mig extra mycket anti-illamående-medicin och sedan råkade hon spräcka byxorna. På riktigt, det var rätt skönt att få skratta två minuter innan jag sövdes.

Nästa sak jag minns är en massa röster som säger mitt namn. Jag har ingen aning vad de ville och det tog ett tag innan jag återfick mitt medvetande. Då låg jag på uppvaket och kunde inte riktigt öppna ögonen och inte heller prata. Sköterskorna uppmärksammade att jag vaknade och efter att jag lyckats få fram ont och kall, fick jag smärtstillande och filt. Nästa gång jag vaknade fick jag mer smärtstillande och vatten. För oj vad torr jag var i halsen efter att jag haft slang i halsen under tiden jag var sövd.

Slangar hade jag överallt också. Syre i näsan, klämma på finger, två dropp genom mitt armveck, elektroder som hade koll på hjärtat, blodtryckskollare på armen och säkert något annat jag glömt bort. Så hade jag två syrror som tog av mig mina kläder och tittade på mina plåster flera gånger. Och tjuvlyssnade jag när de pratade så hade jag tydligen varit lite dålig under tiden jag var sövd men repat mig snabbt igen. När jag kom hem såg magen ut såhär:

Svullen och med fyra blodiga plåster. Och så har jag ont och är rätt gnällig. Som en gammal pensionär är jag. Det är ett helvete att ta på mig strumpor, gå i trappor och sitta upp. Mest ligger jag i soffan framför tv:n eller sitter i en bakåtfälld fåtölj med en bok. När jag går staplar jag sned och kutryggig fram likt Quasimodo och inget orkar jag bära eller lyfta. Jag är yr och svimfärdig, mår illa och är rätt obekväm.

Mest sover jag. Återhämtningen tar längre tid än jag trodde, men jag har mina smärtstillande som heter Retard och det tycker jag är jätteskoj för det betyder ju efterbliven. Och tack för att ni håller ut för dåligt bloggande. Orken är inte på topp just nu.

Jag är bara livrädd, men annars är det lugnt

Jag längtar till som ett dygn. Kanske inte för att jag kommer vara pigg och glad och må toppen, utan för att då är min operation över. Jag är så nervös. Funderar och tänker på vad jag nånsin kan tänkas behöva och vilja ha efter. Men egentligen har jag ingen aning hur jag kommer må, det är ju inte så att jag opererar mig varje månad. Jag planerar även vilka mjukisar jag ska ha på mig, för det är så viktigt?! Gah, blir alldeles tokig på mig själv.

Vi brunchade i alla fall på Southern Kitchen. Jag borde ha tagit bilder, finns så mycket fint där. Väggarna är prydda med gamla skivomslag och affischer, där finns både en jukebox och en blind pianist. Och självklart äkta sydstatsmat. Nästa gång blir det bilder, jag lovar… Tycker mina fåglar är så fina, så de fick sitta i örat och kvittra idag med, jag misstänker ett framtida missbruk av de örhängena.

Hej söndag

Jag måste verkligen sluta med min nya vana att vakna vid nio varje dag. Jättetråkigt på en sovmorgonsöndag att vakna nio. Igår var en riktigt rolig kväll, trots att jag var helt ovan vid nykterhet vid fest. Det var så längesen jag var nykter på en fest att jag nästan glömt bort hur man gör, eller hur de onyktra gör. Men trevligt var det i alla fall.

Idag är det stora fixardagen inför morgondagens konsekvenser. Jag ska in till stan och hämta mjukisar och andra varma sköna kläder, fixa film och storkok. Eller i alla fall köpa på mig många färdigrätter. Tror nämligen att mjuka saker och mat är allt som behövs efter en operation (och smärtlindring). Hörde rykten om en brunch med trevliga människor också och det är en välkommen distraktion i fixandet.

Hej fredag!

Sitter med frukostbullar och kaffe och försöker tänka. Hela huvudet snurrar idag. Under natten har jag drömt om operationen, jag är livrädd att den ska ställas in. Håller nämligen på att bli förkyld. Mitt tunga huvud har nu värkt i tre dagar, min andning är ovanligt tung och ögonen kolossalt trötta. Därför låter jag bli att gå ut på promenad i blåsten, har jag köpt Red Bull (mot tröttheten) och gör allt för att hålla mig varm. Så snart vankas varm dusch, pyjamasbyxor och plugg i soffan under täcket. Kanske gör jag en lite för stor grej av det hela, men så får det vara.

Läser om Japan. Jordbävning. Tsunami. Det är verkligen hemskt och jag hoppas att varningar gått ut så det inte slutar som i Thailand. Alltså med dödsantalet. Det är svårt att skydda bilar, bostäder och andra ting. Människorna är det viktigaste. Jag vill bara skrika till de att fly, sätta sig själva i säkerhet och se till att överleva. Mina bekymmer är kanske inte stora i proportion, men likväl jobbiga för mig. Nu får jag får jag filosofera vidare för mig själv och hålla mig frisk. Döhäftiga Sophia med is i magen är som bortblåst och nojjiga lilla nervvraket är framme.

Bara några dagar kvar

På måndag ska jag opereras. Min galla ska plockas bort. Det är första gången jag ska blir sövd. Jag ska bli opererad. Jag blir av med ett organ. Nu börjar nervositeten bli påtaglig, liksom fysisk. Tidigare har jag funderat och mentalt oroat mig, nu känns oron i bröstet liksom. Jag försöker fylla mina dagar med sysslor för att distrahera mig själv, det har gått bra hittills. Idag ska jag till sjukhuset för ännu fler prover och i eftermiddag har jag telefontid med kirurgavdelningen. Däremellan söker jag jobb som syssla. Jag känner mig lugnare i huset så dit åker jag ikväll. Jag vet att det är en rutinoperation som med största sannolikhet kommer att gå bra. Men det är min första och det är faktiskt läskigt. Jätteläskigt.