Känner liksom oro i kroppen ikväll. Som att något vore knasigt. Och som ni kanske förstått är jag rätt mesig ibland och inte alls så modig jag som jag önskar. Så ikväll vågar jag inte riktigt gå och lägga mig som jag brukar, dvs en tyst lägenhet, jag och min bok. Istället får datorn följa med, ska se ett avsnitt House eller kanske Mad Men. Tv-serier får hålla mig sällskap in i sömnen för att lätta på oron som lätt bli paranoia helt i onödan. Hade jag haft en kille hade jag kramat honom hårt, men nu får Don Draper och Doctor House bli fantasikramade istället.
Kategori: I huvudet på
Den senapsgula skrutten
Jag kan äga stans skruttigaste cykel. Jag kan också vara stoltast i stan över en sådan rishög. Cykelkorgen kostade mer än själva cykeln och när jag för några år sedan blev tvingad att byta ett däck kostade däckbytet lika mycket som cykeln gjorde. Min rishög gnisslar och skramlar så att folk vänder sig om. Sadeln samlar vatten så rumpan blir blöt om det regnat de senaste dagarna. Och oftast finns det ingen luft i däcken, för att jag är feg.
Sist jag pumpade däcken sprängdes ett. Sedan dess har jag inte vågat pumpa själv. De senaste gångerna har däcken hoppat och minsta småsten har gjort cykelturen obehaglig. Framförallt har det varit otroligt trögt att cykla. Så i onsdags långt innan jag närmade mig pumpen vid Södervärn började mitt mantra. Var modig, var modig, var modig. Försiktigt stannade jag och fyllde trevande däcken med luft. Inga explosioner. Jag pustade ut och cyklade i racerfart hemåt. Åh, min älskade lilla skrutt
Glad Påsk!
Hej hopp
Skrämmande färgglatt med en gnutta panik
Som från ingenstans kraschar Firefox, samtidigt skriver någon och vill sälja en ryska till mig via Skype och då blir allt färgglatt. Detta sker på mindre än en sekund. Jag får panik och drar ur telefonen ur datorn. Nu är virus på mac extremt ovanligt, men jag kan ju skydda telefonen om så är möjligt. Bilden ovan tog jag med telefonen, så tog jag en skärmdump med tänkte att färgerna skulle bli bättre. Den ser ut så här:
Jag fattar ingenting. Är lite rädd. Startade i alla fall om datorn och då var det som vanligt igen. Men vad tusan var det som hände? Någon som vet? Bör jag lämna in datorn? Och vad är egentligen symptomen, Plötsliga Psykadeliska Färger?
Tvångslyssnar på Spotify
Om drygt en vecka förändras villkoren. I över två år har jag lyssnat gratis och helt obegränsat på musik. Snart är jag begränsad till 10 timmar i månaden och samma låt får endast höras fem gånger i månaden. Jag lyssnar på mer musik än så. Ofta fastnar jag på en låt och lyssnar på den i några veckor, alltså samma låt kanske fem gånger i timman. Varenda liten fattig och snål molekyl i min kropp är irriterad. Jag tvångslyssnar på Spotify. Ibland stänger jag av ljudet och låter låtarna gå tyst bara för att jag kan.
Den andra delen av mig ser fram emot att slippa reklamen. När jag var liten var en cd-skiva för 99 kronor billig. Nu har jag möjligheten att lyssna på obegränsat med musik för 99 kronor i månaden. Jag har länge funderat på att skaffa premium, kunna ha Spotify i telefonen, slippa reklamen som avbryter hela tiden men har inte fått tummarna loss. Förändringen är bra. För de snåla och fattiga kommer YouTube-festerna tillbaka och det var ju en härlig tid. Tills dess tvångslyssnar jag på Spotify bara för att jag kan.
Frisyrinspiration
Mitt hår har inte sett en sax sen i höstas. Alltså typ oktober. Det är katastrof. Och framförallt så är långt. Det är inte fel med långt hår, men mitt har blivit för långt för mig. Eller kanske mer att jag är trött på håret och vill klippa av det. En liten, enkel förändring. Nu finns inte ekonomin till att gå och få håret fixat och ta fram kökssaxen och klippa mig själv är ingen bra idé, men drömma får man. Följande frisyrer är min inspiration, dock inte färgen. Blondisch vågar jag inte. Kanske lite komiskt att jag vågar knallrött, lila, svart, men inte blont.
Måndagsmorgon
07.17 och den vidrigaste väckarsignalen någonsin ljuder. Måste komma ihåg att byta signal ikväll. Jag hade någon underlig fantasi om att kliva upp för en morgonpromenad/jogg. Istället låg jag kvar i sängen och lyssnade på den vidriga väckarsignalen var femte minut under fyrtio minuter. Tillslut klev jag upp, fixade kaffe och satte mig vid skrivbordet. Ringde på några jobb, fick en dålig nyhet och ett peppande samtal. Annars är det hemmapremiär ikväll. Alltså MFFs. Och vad jag vet ska jag inte gå. Däremot ska jag gå till jobbet nu. Jo, men måndagar är rätt härliga ändå, tycker ni inte det?!
”Idag behövs det mycket kaffe”
Var första meningen som kom ur min mun idag. Alla svordomar när klockan ringde, tänkte jag tyst för mig själv. Inte för att det var någon som hörde mig prata ändå, eftersom jag bor ensam och nästan aldrig har nattliga besökare. Ibland kan jag lika gärna tänka högt och prata med mig själv lite. Tycker jag kan vara trevligt. Och anledningen till att jag inte kunde somna igår var att jag läste ut min bok. Då börjar jag alltid tänka en massa, som sedan övergick till tankar om både kläder och vänskap och lite volleyboll. Annars har jag tänkt ett tag att jag nog kan tänka mig vara lyxhustru. Och som hobby skriva bästsäljande böcker (så jag har min ekonomi tryggad i fall att) eller starta en butik eller något annat som bringar sysselsättning och inkomst. Annars ska jag tillbaka till jobb nu, om ni undrade varför klockan ringde tidigt. Jag är taggad, får så mycket energi av att jobba. Det var nog allt jag ville denna trötta morgon. Synpunkter lämnas med fördel i kommentarsfältet.
Mitt möte med döden och polisen
Vissa möten kan man inte ens fantisera. I fredags körde jag från Falsterbo till Trelleborg. I Höllviken dras gasledningar och ena körfältet är därmed avstängt. Jag kör i femtio, som hastigheten är och i mitt körfält, det enda som är öppet. Bakom mig har jag en monsterbil. Det är den största SUV/PickUp jag någonsin sett och ifrågasätter om det verkligen behövs en sådan bil i ett litet bostadssamhälle.
Plötsligt, möter jag en polisbil. Eftersom polisbilens körfält är avstängt kör han i mitt. Rakt framför mig stirrar polisbilens lyktor mig i ögonen. Jag håller alltså på att frontalkrocka med en polisbil! Jag ställer mig på bromsen och ber att få överleva. Hinner tänka att jag kommer förlora mitt körkort (trots att jag kör helt lagligt och precis som jag ska), att jag kommer hamna på sjukhus, att mammas bil kommer vara så förstörd att den måste skrotas, att jag kommer dö, att ingen kommer kunna hämta mamma på flygplatsen dagen därpå, att monsterbilen inte ska reagera och köra rätt in i mig och ge mig wiplash.
Polisbilen svänger snabbt in mellan de röda konerna i det avstängda området och faran är över. Jag trodde fortfarande de skulle vända och ta mitt körkort av någon konstig anledning. Mitt hjärta slår likt en kanins och med trevande lemmar kör jag försiktigt vidare till Trelleborg i chock. Att vara sekunder från en frontalkrock med en polisbil händer inte varje dag. Får fortfarande rysningar bara av tanken.