Jag kan äga stans skruttigaste cykel. Jag kan också vara stoltast i stan över en sådan rishög. Cykelkorgen kostade mer än själva cykeln och när jag för några år sedan blev tvingad att byta ett däck kostade däckbytet lika mycket som cykeln gjorde. Min rishög gnisslar och skramlar så att folk vänder sig om. Sadeln samlar vatten så rumpan blir blöt om det regnat de senaste dagarna. Och oftast finns det ingen luft i däcken, för att jag är feg.

Sist jag pumpade däcken sprängdes ett. Sedan dess har jag inte vågat pumpa själv. De senaste gångerna har däcken hoppat och minsta småsten har gjort cykelturen obehaglig. Framförallt har det varit otroligt trögt att cykla. Så i onsdags långt innan jag närmade mig pumpen vid Södervärn började mitt mantra. Var modig, var modig, var modig. Försiktigt stannade jag och fyllde trevande däcken med luft. Inga explosioner. Jag pustade ut och cyklade i racerfart hemåt. Åh, min älskade lilla skrutt