Mitt möte med döden och polisen

Vissa möten kan man inte ens fantisera. I fredags körde jag från Falsterbo till Trelleborg. I Höllviken dras gasledningar och ena körfältet är därmed avstängt. Jag kör i femtio, som hastigheten är och i mitt körfält, det enda som är öppet. Bakom mig har jag en monsterbil. Det är den största SUV/PickUp jag någonsin sett och ifrågasätter om det verkligen behövs en sådan bil i ett litet bostadssamhälle.

Plötsligt, möter jag en polisbil. Eftersom polisbilens körfält är avstängt kör han i mitt. Rakt framför mig stirrar polisbilens lyktor mig i ögonen. Jag håller alltså på att frontalkrocka med en polisbil! Jag ställer mig på bromsen och ber att få överleva. Hinner tänka att jag kommer förlora mitt körkort (trots att jag kör helt lagligt och precis som jag ska), att jag kommer hamna på sjukhus, att mammas bil kommer vara så förstörd att den måste skrotas, att jag kommer dö, att ingen kommer kunna hämta mamma på flygplatsen dagen därpå, att monsterbilen inte ska reagera och köra rätt in i mig och ge mig wiplash.

Polisbilen svänger snabbt in mellan de röda konerna i det avstängda området och faran är över. Jag trodde fortfarande de skulle vända och ta mitt körkort av någon konstig anledning. Mitt hjärta slår likt en kanins och med trevande lemmar kör jag försiktigt vidare till Trelleborg i chock. Att vara sekunder från en frontalkrock med en polisbil händer inte varje dag. Får fortfarande rysningar bara av tanken.