Porrsurfade Sophia-stajl i söndags och fann en liten dröm på hundra kvadrat. Ett litet hus som gjort för mig. Nu ska jag finna tre miljoner, sedan flyttar jag till Höllviken till ett litet gult hus.
Bilderna kommer från Hemnet och huset hittar ni HÄR.
Dagen började med toppenmöte. Så nu är jag pepp (håll alla tummar och tår för mig). Därefter några ärenden på stan innan jag åkte hem för en snabb lunch och sedan iväg till vårdcentralen. Plockade fram min resväska som samlat ett helt lager damm sedan sist. Lite sorgligt med tanke på att jag förut knappt hann tömma den innan den fylldes igen. Saknar åkandet. Ska försöka packa lite, ha fruktstund med mig själv och dricka te innan jag flänger vidare mot Falsterbo med stopp i Vellinge och Höllviken. Sen ska jag ju hem till Malmö igen. Flängelifläng!
Mammas födelsedag firades på Bistron i Höllviken med god mat och allsång. Kenneth och Ludwine som driver Bistron har min bror jobbat för på deras gamla ställe i Skanör för kanske elva år sedan (förvirrat?). Eftersom vi känner dem (och för att Kenneth är… härlig är det bästa ordet jag kommer) så drog Kenneth igår Happy Birthday på högsta volym på stereon så grannborden stämde in i sång.
Eftersom jag är en dålig bloggerska, glömsk kanske är det rätta ordet, så blev det inga bilder på maten. Jag kan berätta för er att jag började med en liten råbiff, fortsatte med havsaborre och avslutade med en osttallrik och en rom som var så len i munnen. Havsaborren må ha varit gudomlig, men jag hade kunnat leva på råbiff, ost och rom. Smaklökarna gjorde små glädjeskutt för varje tugga. Visste ni att deras ställe i Belgien blev omnämnt i Guide Michelin?
Självklart hade vi himla trevligt. Förutom att Johan vägrade avslöja sitt trick. Han fick en tandpetare att bara hoppa, ingen av oss andra lyckades. Jag grämer mig fortfarande och nästa gång jag, Johan och två tandpetare hamnar i samma rum, då ska vi sitta där tills jag fattar tricket.
Vissa möten kan man inte ens fantisera. I fredags körde jag från Falsterbo till Trelleborg. I Höllviken dras gasledningar och ena körfältet är därmed avstängt. Jag kör i femtio, som hastigheten är och i mitt körfält, det enda som är öppet. Bakom mig har jag en monsterbil. Det är den största SUV/PickUp jag någonsin sett och ifrågasätter om det verkligen behövs en sådan bil i ett litet bostadssamhälle.
Plötsligt, möter jag en polisbil. Eftersom polisbilens körfält är avstängt kör han i mitt. Rakt framför mig stirrar polisbilens lyktor mig i ögonen. Jag håller alltså på att frontalkrocka med en polisbil! Jag ställer mig på bromsen och ber att få överleva. Hinner tänka att jag kommer förlora mitt körkort (trots att jag kör helt lagligt och precis som jag ska), att jag kommer hamna på sjukhus, att mammas bil kommer vara så förstörd att den måste skrotas, att jag kommer dö, att ingen kommer kunna hämta mamma på flygplatsen dagen därpå, att monsterbilen inte ska reagera och köra rätt in i mig och ge mig wiplash.
Polisbilen svänger snabbt in mellan de röda konerna i det avstängda området och faran är över. Jag trodde fortfarande de skulle vända och ta mitt körkort av någon konstig anledning. Mitt hjärta slår likt en kanins och med trevande lemmar kör jag försiktigt vidare till Trelleborg i chock. Att vara sekunder från en frontalkrock med en polisbil händer inte varje dag. Får fortfarande rysningar bara av tanken.
