Låt mig få presentera…

AmandaFaster

…Malmös stoltaste faster! Det här lilla knytet, min brorsdotter, även kallad Amanda, är så liten, så skör, så fin och så perfekt (trots lite gul i starten). Hon väger ungefär ingenting och sover mest när hon hänger med sin faster, men trots denna vägran att visa sina vackra ögon så väcker hon många känslor i mig. Känslor att beskydda det lilla livet, lära henne allt jag kan, göra hyss tillsammans med henne, vara en vuxen vän till henne som inte är hennes föräldrar och älska och acceptera henne för allt hon är. Tänk, vilket privilegium att få vara hennes faster 

Amanda

Mina ben är precis lika bra som dina

Hela sommaren har det pyrt i mig. Det gör det varje sommar. När värmen kommer och kläderna minskar kommer även kommentarerna. ”Du är så blek att jag bländas”, ”Oj, du har inte varit ute mycket i år”, ”Du bränner dig lätt va?!”, ”Har du smort in dig?”, ”Ta på dig tröjan igen, du är så vit att det gör ont i mina ögon”. Detta är alltså kommentarer jag fått höra av vuxna människor under de senaste somrarna. De tror att de skämtar, men det är inte så det känns efter 31 år.

I början av sommaren 2015, en av de första soliga junidagarna, bestämde jag mig för att ta med en bok och en kopp kaffe ner på gården för att njuta av solen. Jag tog på mig shorts och linne, samlade mina tillbehör under armen och halvvägs ner i trappen stannade jag till. Jag såg på mina bleka ben och tvekade. Kanske jag skulle gå upp och sätta på mig långbyxor så ingen behövde titta på blekbenen. Jag kom snabbt på andra tankar och njöt av solen med mina bleka ben viftandes av sval glädje.

Ett par dagar senare skulle benen luftas igen. Denna gång var den en kollega som skrattade, pekade på mina ben och sa något i stil med att de inte sett någon sol i år. Jag fnissar lite obekvämt och säger: nej, det har ju varit kallt. Men jag vet att benen har sett solen flera gånger, de blir bara inte den färg som andra förväntar sig av sommarben.

Jag hade långbyxor nästan hela sommaren. Ovanligt få gånger fick de två bleka blända Malmö. Vilket är totalt urlöjligt, det finns ingen som helst anledning att jag ska behöva dölja mina ben för att slippa få kommentarer om min hudfärg. För min hudfärg är ljus. Jag blir inte brun. Jag är utrustad med rätt lite pigment. Men trots detta vill jag påstå att jag är himla trevlig och oftast väldigt snäll. Till och med rolig att umgås med.

Jag blir arg när andra tar sig rätten att kommentera min kropp. Speciellt när det är en sak jag inte kan påverka. Att en person droppar en så kallat skämtsam kommentar är inte hela världen, men att få de kommentarerna flera gånger varje sommar får en till slut att ta på sig långbyxor och hålla sig undan bikini offentligt för att slippa fler kommentarer. Och det är så himla fel.

Denna sommaren har jag varit extra känslig för kritik och av andra orsaker tvivlat på mig själv. Kommentarerna har inte hjälpt, i år har de stjälpt. Mer än någonsin. Argheten som bor i mig nu ska jag packa undan. Gömma i en liten box tills det är dags för en ny sommarsäsong. Då ska jag inte fnissa artigt åt ”skämten”, då ska jag vara modig och berätta för skojarna att man inte kommenterar någons hudfärg. Oavsett om den är mörk eller ljus. Att orden planterar ett litet osäkerhetsfrö som växer sig så stort att man hellre svettas i långbyxor än visar upp de bleka benen. För mina ben är precis lika bra som dina.

Om Monica

I tisdags träffade jag Monica. Spåtanten jag nämnde i vintras. Hela åtta månaders väntetid var det. Då måste hon vara riktigt bra, tänkte jag. Vänner som varit där har varit imponerade och nu var det min tur att under två timmar få höra allt om mitt tidigare liv och kanske även lite om mitt kommande liv.

Monica säger ett namn och då ska jag berätta vilken relation jag har till personen med namnet, till exempel barndomsvän. Hon började starkt med ganska relevanta namn, sen såg hon alkohol. Och någon som rökte hemma hos mig. Hon blev väldigt arg på en kille jag slutat träffa för sättet han varit mot mig. Mer arg än jag någonsin varit på honom. Hon tyckte att vissa personer gjort fel mot mig, fel som jag inte helt kunde relatera till.

Hon hade också mycket rätt. Jag har arbetat i grönsaksbutik, jag har nyss fått ett nytt skrivbord, jag arbetar i Danmark, jag mådde bra när jag var i London osv. Men framförallt får hon en att må bra. I två timmar upprepar hon hur snäll jag är, att jag borde tycka bättre om mig själv, att hon inte är orolig för mig, att jag förtjänar både det ena och det andra. Det var två timmar av en varm, tröstande kram.

Monica är väldigt duktig på att läsa människor. Jag betvivlar inte att hon kan spå och ser saker andra inte ser, men hon är också väldigt duktig med människor. Diskret luskar hon fram om jag är singel eller ej för att en timme senare lugna mig med att säga att jag kommer hitta min kärlek. Försiktigt får hon fram att jag stressar alldeles för mycket på jobb och ger mig trygghet i att jag kommer hitta en livsbalans. Ibland lägger hon orden i mun på mig, ibland uppmuntrar hon bra och dåliga känslor i mig genom att nicka eller skaka på huvudet.

Och jag? Jag går på det. Jag fastnar i hennes show, njuter av uppmärksamheten, av att ha någon på min sida. Som verkar heja på mig, trots att vi aldrig träffats förr. Det hon ger på två timmar är mer än någon terapi-session kan ge på två timmar. Och även om Monica stundtals var lite ute och cyklade och överdrev mer än jag kunde relatera till så var det värt varenda krona. För oavsett hur skicklig hon är på att läsa människor, så finns där något mer i hennes spådom.

Jag är så skör

Det här med att ha ett måndagsexemplar till kropp är inte alltid helt enkelt. Det var inte många dagar (två för att vara exakt) jag fick jobbat heltid innan jag åter blev sjukskriven för handen. Halva dagar får jag jobba, resten av tiden är avsatt till vila och löjliga, men ack så jobbiga, rehabövningar.

Jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag skubbar och skiter i jobbet. Men så är det ju inte, på min 4-timmars arbetsdag är jag så effektiv att jag får gjort ungefär sex timmars arbete. Jag åker ändå från kontoret med skuldkänslor jag intensivt försöker förtränga.

De senaste tre veckorna har jag inte fått ha linser. Jag har fått kleta salva i ögat tre gånger om dagen och hoppats på att månader av ögonproblem skulle försvinna. Idag var återbesöksdagen. Mina förhoppningar var inte stora eftersom jag fortfarande ser både dubbelt och suddigt (ja, det är lite kämpigt om dagarna när jag inte kan se ordentligt heller…) När domen kom att jag måste vara utan linser i ytterligare två månader, så gick jag lite sönder.

Men jag vantrivs ju så i mina glasögon, sa jag och tittade med mina ynkligaste ögon på ögonläkaren. Och solglasögon…? stammade jag fram. Läkaren försökte snällt berätta att jag passade väldigt bra i mina glasögon och att det finns solglasögon man kan ha utanpå de vanliga glasögonen. Den trösten hjälpte föga när det kändes som att sommaren var förstörd.

Kanske är jag ynklig och svag och gör stora grejer över typiska i-landsproblem (även om jag kanske aldrig får ha linser igen om ögat inte återhämtar sig eller får återfall och just nu kan jag omöjligt se att min första hela arbetsdag om mindre än en vecka kommer vara smärtfri). Kanske gör det mig till en stark person när jag erkänner att jag faktiskt kämpar och deppar lite. En liten uppförsbacke i livet kan väl bara föra goda grejer med sig, iaf när man nått toppen av backen.

Och sommaren är inte alls förstörd, jag måste bara vänja mig vid brillorna. Eller bara ha lins i mitt friska öga när solen skiner, det dåliga ögat ser jag ju ändå aldrig något med.

Med en ananas på promenad

20150531_ananas

Igår satte jag en skylt på en ananas och begav mig ut på en promenad. Vi styrde stegen mot Slussen och min bror som fyllde år. Han fick en ananas. Ibland blir det tokigt när en hänger i Frankfurt en vecka (mer om det senare) och presenten en sett ut inte finns att få tag på i hela Malmö. Då beställs presenten och ananasen får vara substitut.

Vi blev bortskämda med dadlar i bacon, bubbel i glasen, fiskgryta i tallriken och marängtårta med blåbär. Jag typ dog. Av mätthet och godhet. Jag tror nästan han måste fylla år oftare.

Hipp hipp HURRA!

Igår fyllde jag 30, vilket google självklart hade koll på. Var gång jag googlade fick jag mig en liten hälsning och det förgyller såklart dagen. Att jag dessutom blev uppvaktad på jobb med restauranglunch, blommor och paket var inte heller helt fel. Det verkar som att de lyssnar på mig när jag pratar om hur illa jag tycker om kemikalier i mat, hud- och hårprodukter, för jag fick en samling hudvårdsprodukter som är helt kemikaliefria, gjorda på 100% naturliga ingredienser, och som dessutom luktar supergott. Ser fram emot att få duscha och smörja in mig idag, haha.

När jag kom hem väntade två blombuketter utanför min dörr. Inte så farligt att fylla 30, faktiskt, hemmet blir superfint av alla blommor. Idag har jag tagit ledigt och ska välkomna 3 fantastiska personer in i mitt hem över helgen och på lördag blir det fest för att fira ordentligt. Snacka om en toppenhelg framför mig.

Trött som aldrig förr

Som ni kanske förstår har det varit en hittills tuff vecka. När de oväntade gråtattackerna avtagit och sömnen åter intagit mitt liv vill den inte lämna. Min kropp och knopp vill bara sova. Går som en zombie och kan inte längre räkna vad 1+1 blir. Som om någon spetsat mitt morgonkaffe med sömntabletter. Jag önskar helgen vore längre så jag kunde få sova mer.  Och så är jag arg. På allt och inget.

I huvudet gör jag katastrofplaner men vågar tro på det bästa. Och det bästa med de här superhemska sakerna är att det känns lite bättre för varje dag.

När benen försvinner och livet omprioriteras

Det tar bara några få sekunder sen ligger du där med benen mentalt undanslagna och allt du ser är en svart dimma. Att du inte kommer hinna få upp tavlorna och köpa de orangea soffkuddarna innan gästerna kommer på lördag är plötsligt helt oväsentligt och tankarna har gått i katastrofläge. Värsta scenario. Bästa scenario. Troligt scenario. Hur orkade jag sist?

Du gråter, googlar, försöker distrahera tankarna med en film. Sen gråter du igen.

Maten blir ointressant och sömnen oåtkomlig. Och vardagen blir en balansgång för att hålla tårarna inne. Minsta lilla tanke i fel riktning vattnar ansiktet och mascararänderna är ett faktum. De svullna, röda ögonen döljs dåligt av sminket som senare kommer att gråtas bort. Det falska leendet döljer smärtan inom en och bröstet gör så ont att du tror du fått en infarkt.

Så är det inte för alltid. De första dagarna, chocken, smärtan, försök till acceptens går sakta förbi och rädslan blir en del i vardagen som inte längre rör en till tårar var femte minut. Leenden blir sakta äkta och livet mer roligt än sorgset. Tills dess går livet långsamt framåt.

Jag önskar detta bara var en sorgsen text om tråkiga besked, det är det inte. Igår slogs mina ben undan. Igen.

Berättelsen om slutet

‘Jag älskar dig’ ‘Jag vet inte om jag kan säga det tillbaka till dig längre’ Vi låg i min säng när du påbörjade krossandet av mitt hjärta. Sa att du fortfarande ville vara min pojkvän men att du inte längre visste om du älskade mig. Jag var kär, sårad och stannade hos dig.

Tänkte jag efter hade det kanske inte varit så bra på senaste, men inte hade det varit så dåligt?! När vi kom tillbaka efter sommaren blev det ganska kyligt. Och det var inte bara hösten. I november slutade du älska mig. I december gjorde du slut men släppte mig inte.

Lussebullarna hade just jäst klart när du ringde på dörren. Jag visste vad du ville, det var idag det skulle ske och min känsla var rätt. Du sa att det inte kunde fortsätta såhär. Att det var slut. Jag satt på köksgolvet och stirrade in i ugnen. Om ett par minuter skulle mitt livs bästa lussebullar tas ut alldeles gyllenbruna och sprida doften av jul i min lägenhet. Du satte dig på stolen en bit bort och tittade på mig där jag satt utan att röra en min.

Medan lussebullarna svalnade på spisen plockade jag ihop dina saker. Din tandborste, dina linsgrejer, några kalsonger och ett gäng tröjor. Jag packade en liten påse med lussebullar och lade de överst i påsen jag gav dig med orden: Nu får du gå.

Sen grät jag och blev full med mina vänner.

När jag återvände efter julfirandet i Skåne var du den första jag såg på dansgolvet, hånglandes med en annan. Hon du hade blivit vän med under hösten. Jag var lurad och hånglade upp en annan.

Vi började ses som vänner framåt våren. Såg film och hade sex på din soffa innan jag bad dig köra mig hem. Kom du till mig fick du inte stanna över natten. Det var plötsligt mina villkor som gällde. Du ville tillbaka, det ville inte jag.

Under sommaren åkte du till din hemort. Jag var kvar i studentstaden drack vin på gräsplättar, spenderade timmar på stranden, läste en sommarkurs och träffade en kille. Du hörde av dig då och då, ville ses när du kom tillbaka. Det ville inte jag.

En kväll såg du oss utanför studentpuben. Vi låg på gräset höll hand, fnittrade och hånglade så som nyförälskade gör en sensommarnatt. Min telefon vibrerade. Det var du. Du skrev något bittert och svartsjukt. Jag fortsatte fnittra och hångla.

Det höll bara två veckor med den nye killen. Det var inte tillräckligt för att komma över det krossade hjärtat i min bröstkorg.

Jag försvann också men ingen ringde polisen på 80-talet

Jag läser om flickan i Örebro som försvann idag. Det visade sig att hon var hon en kompis och lekte och mådde alldeles utmärkt. Under tiden letade polisen efter flickan.

Jag försvann en gång. Okej det hände nog mer än en gång. En gång försvann jag så mycket på ett köpcentrum att jag fick gå till informationen och be dom ropa efter min mamma, stackarn var alldeles skräckslagen medan jag var lugn, jag visste ju var jag var och kände mig inte så försvunnen.

En sommardag var jag ute och lekte. Ja, vi lekte utan större tillsyn i vårt lugna bostadsområde, alla tog hand om allas ungar och skrek man tillräckligt högt var det alltid någon som kom. Just denna dag lekte jag ensam, eller så var på väg från en kompis när jag såg att Bengt flyttade in. Jag berättade för Bengt att mamma visste var jag var och så hängde jag hos gubben när han packade upp. Vi pratade om viktiga saker i en liten flickas liv och tittade på alla hans spännande saker.

Under tiden jag skaffade en ny kompis var mamma säkert halvt panikslagen. Hon gick säkert ett par varv i området och ropade, men ingen hörde henne speciellt inte jag. Efter ett par timmar återförenades vi. Om det var Bengt och jag som kom överens om att det var dags för mig att gå hem eller om det var mamma som ropade så vi hörde kommer jag inte ihåg. Men mammas suck av lättnad som snart övergick till en föreläsning om hur viktigt det är att berätta var jag är någonstans kommer jag ihåg mycket väl.