Min mormor var en helt underbar kvinna. Visst, även hon hade sina dåliga sidor hon ringde varje morgon när jag var liten till oss, en stressad småbarnsfamilj med två trötta och sega ungar som aldrig gjorde som mamma sa, eller min bror gjorde som mamma sa jag var den busiga. Mommo ville alltid att man skulle äta mycket helst dubbelt så mycket som man fick plats med i magen. Och för att inte tala om vett och etikett där var hon likt Gestapo. Men även dessa lite sämre sidor av henne är idag bra minnen. Min mommo ställde alltid upp för mig, min familj och för alla andra som behövde hennes hjälp. I flera år tog hon hand om mig efter skolan, fixade mat, hjälpte med läxor, lekte, hon gjorde mer än vad man kunde förvänta sig. Det finns vissa saker jag aldrig kommer glömma. Mommo lät oss, mig och min bror, alltid äta pannkakorna med fingrarna och efter pannkaks ätningen spelade vi svälta räv. Mommo, min bror och jag. Vi satt i hennes kök och spelade svälta räv.
Mommo var duktig i köket, trots att hon alltid missade att rensa fiskben. Men det var tre saker hon gjorde bättre än någon annan. Kåldolmar, som hon bjöd hela släkten på en gång om året, vad jag kan minnas var det alltid bra stämning de kvällarna. Mommolad, det var hennes hemmagjorda apelsinmarmelad som hon fick massproducera varje vinter. Dessa två gjorde hon för hela släkten, den sista var för mig. Finska pinnar! En torr liten kaka som var det bästa som fanns. Mommo gjorde finska pinnar ett par gånger i veckan till mig när jag kom från skolan. Åhh, vad jag kunde äta finska pinnar.
Så småningom blev hon sjuk, hon som var den sociala och aktiva pensionären orkade inte lämna sin lägenhet. Hon satt i sin fåtölj och såg på tv hela dagarna. Då blev det lite ombytta roller, jag hjälpte henne handla mat, fixa med hennes syrgas, städa till henne osv. Försökte komma så ofta jag kunde, men det blev svårt med skola och jobb speciellt nr jag flyttade från Skanör. Men en gång i veckan försökte jag hälsa på henne. Bara sitta där och prata med henne, se på tv när hon var trött, bara vara sällskap. Hon pratade med mig. Jag var den som lyssnade. Det är inte lätt som 18-åring att höra sin mormor ifrågasätta varför hon fortfarande levde. Det är inte lätt som 18-åring att förklara hur mycket sin mormor betyder. Hon sa till mig att detta kommer bli den sista julen hon skulle få uppleva. Det blev det inte. Mommo spenderade många år bara sittandes och vänta på att få dö. När mommos syster plötsligt gick bort, satt mommo i kyrkan på hennes begravning och önskade att det var hon som låg där. Hon hade redan planerat sin egen för många år sedan.
Det sista minnet av mommo när hon var riktigt glad var hennes sista jul. Vi var hemma hos oss på julafton och vid maten blev hon trött, så vi la henne i soffan så hon kunde se och höra oss, så hon kunde vara med. När vi sedan sjöng en snapsvisa, ligger mormor där i soffan och sjunger högre än oss alla andra och skriker skål, som om det vore hennes sista skål. Tre och en halv månad senare ringer min mamma och väcker mig halv sex på morgonen, jag visste precis vad det handlade om. Mommo blev 79 år.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, min mommo. Det är med glädje jag tänker på henne, samtidigt som kniven i hjärtat vrids ett varv. Saknaden blir större för varje dag. Jag har bara varit på kyrkogården en gång på över tre år. Det är inte för att det är jobbigt att gå dit utan för att jag minns henne inte där. Jag minns henne varje dag hela tiden. Varje gång jag ser en gul tulpan, varje gång jag ser en torr kaka, varje gång jag tar på min axel eller ser mig i spegeln.
Jag vet att hon har det bra, att det var detta hon velat länge, men tänk om jag kunde få tio minuter med henne. Bara tio minuter….
