Det tar bara några få sekunder sen ligger du där med benen mentalt undanslagna och allt du ser är en svart dimma. Att du inte kommer hinna få upp tavlorna och köpa de orangea soffkuddarna innan gästerna kommer på lördag är plötsligt helt oväsentligt och tankarna har gått i katastrofläge. Värsta scenario. Bästa scenario. Troligt scenario. Hur orkade jag sist?

Du gråter, googlar, försöker distrahera tankarna med en film. Sen gråter du igen.

Maten blir ointressant och sömnen oåtkomlig. Och vardagen blir en balansgång för att hålla tårarna inne. Minsta lilla tanke i fel riktning vattnar ansiktet och mascararänderna är ett faktum. De svullna, röda ögonen döljs dåligt av sminket som senare kommer att gråtas bort. Det falska leendet döljer smärtan inom en och bröstet gör så ont att du tror du fått en infarkt.

Så är det inte för alltid. De första dagarna, chocken, smärtan, försök till acceptens går sakta förbi och rädslan blir en del i vardagen som inte längre rör en till tårar var femte minut. Leenden blir sakta äkta och livet mer roligt än sorgset. Tills dess går livet långsamt framåt.

Jag önskar detta bara var en sorgsen text om tråkiga besked, det är det inte. Igår slogs mina ben undan. Igen.