Jag har i många år trott att jag är en stabil person som är mer rationell än emotionell. Att min hjärna styr och inte hjärtat. Men det är så jävla fel! Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen. Inte den typen av känslomänniska som gråter för allt och inget, för gråta gör jag rätt sällan.

Jag gör bara det jag vill och känner för. Och tänker jag efter har jag alltid gjort så. De största besluten i mitt liv har jag tagit på impuls, för att jag känt för det. Jag gillar att jag inte grubblar över att flytta 60 mil utan bara gör det. Vill jag byta karriär så gör jag det. Vill jag ändra riktning i mitt liv så göra jag det. Förutsatt att jag känner för det! Men även de små sakerna styrs av känsla. Om jag vill ha en kram till exempel. Klippa av mig håret. Eller om jag vill sms:a någon något gör jag det. Och fasar för svaret…

Jag blir som en trotsig tonåring när någon säger vad jag borde göra, känna och tycka. Och i ren trots vill jag tvärtom oavsett om jag egentligen vill det eller inte. Jag är ganska lättprovocerad och går igång på alla möjliga sätt vid provokation, till mångas underhållning. Vänner och bekanta har nog alla fått höra en och annan bitchig kommentar som jag sedan fått lite dåligt samvete över. Jag är inte ostabil, jag bara reagerar!

Jag har säkert hundra projekt på gång samtidigt. Ett halsband som ska göras, kuddar som ska sys, lägenhet som ska möbleras om i, garderob som ska omorganiseras. Det rensas och fixas och inhandlas och göras om. De flesta projekt blir aldrig klara. Målet är sällan att färdigställa utan bara testa och få se idén bli realitet även om tyget till kuddarna inte är igensydda på ena sidan. Men det gör inget, för jag känner ju inte för att göra klart!

I många fall är jag faktiskt den rationella och låter hjärnan styra. Som när mina vänner har problem, då står jag där stadig och kommer med rationella råd. Eller på jobbet, där kan jag inte göra som jag känner jämt.

Oavsett vad så är jag himla glad över att jag är jag!

De senaste dagarna har jag varit vad man kan kalla för lite nere. Vi kan kalla det höstdeppig, det som jag tidigare tyckt varit det löjligaste någonsin. Varför blir folk deppiga för att en av årets bästa årstider kommer? Nu är visserligen inte jag den typiska svensken, för jag älskar alla årstider. Och antagligen är min höstdepp helt oberoende årstid. Oavsett anledning så har jag varit nere.

Helst vill jag ha mjuka kläder på kroppen, mysa under täcket och vara ledig. Men så kan det inte vara. Således har jag sysslat med det jag gör bäst, letat fel. Vad är fel i mitt liv som gör mig deppig? Otålig som jag är kan jag inte låta mig vara deppig några dagar utan en ordentlig rannsakan.

Är det för att jag inte dejtar någon speciell? Har under sommaren dejtat en på alla vis härlig kille, men för dryga två veckor sedan bröt vi dejtande och beslutade att vänner kanske är mer rätt väg. Det är ju visserligen tråkigt, speciellt då jag är kramnarkoman och han en utomordentlig kramare, men det borde inte göra mig deppig. Lite öm i hjärtat men inte mer.

Sen var det slut på konkreta ledtrådar. Då får jag söka vidare i arbetslivet, där jag nyss fått en befordran och utvecklas för varje dag som går och har himla roliga kollegor. Märkligt om det skulle göra mig depp. Söker vidare i min fritid som är fylld av fantastiska vänner, härligt socialt umgänge och … Kreativiteten! Var är den?!

Det jag tidigare brann för och som gjorde att tiden omkring mig försvann. Borta! Kreativiteten och inspirationen är puts väck. Jag minns knappt när den drev mig framåt sist. Visst sprudlade det lite på min semester, men inte ska det krävas total ledighet för att det som liksom är jag ska komma till ytan.

Jag har alltså funnit svaret till mitt depp, nu ska det göras handlingsplaner och listor för att finna det som saknas. Ta mig ur vardagen, stänga tv:n, använda båda hjärnhalvorna och göra det som får mig att må bra och vara en gladare person. Helt enkelt starta nya projekt!