Som ni kanske förstår har det varit en hittills tuff vecka. När de oväntade gråtattackerna avtagit och sömnen åter intagit mitt liv vill den inte lämna. Min kropp och knopp vill bara sova. Går som en zombie och kan inte längre räkna vad 1+1 blir. Som om någon spetsat mitt morgonkaffe med sömntabletter. Jag önskar helgen vore längre så jag kunde få sova mer.  Och så är jag arg. På allt och inget.

I huvudet gör jag katastrofplaner men vågar tro på det bästa. Och det bästa med de här superhemska sakerna är att det känns lite bättre för varje dag.