Det krävs så lite för att skapa rädsla och trygghet

Jag promenerar vart jag än ska i Malmö, det kommer jag alltid att fortsätta med. När mörkret faller håller jag mig till de stora gatorna med mycket folk. Otrygg känner jag mig aldrig, nästan.

Igår på väg hem från en väns födelsedagsfirande blev jag för första gången så rädd att hjärtat rusade. Just som jag svänger in på cykelvägen kommer en kille vinglandes strax framför mig på den vänstra trottoaren. Jag väljer då den högra trottoaren, det gör plötsligt killen också, som går nära nära efter mig. Jag stannar tvärt och killen vinglar vidare. 10 meter bakom fortsätter jag gå. Han saktar in och hamnar åter ett par centimeter snett bakom och utstöter något grymtande och pussljud samtidigt som han är tillräckligt när för att känna doften av mitt schampo.

Vi passerar ganska mycket människor som bara står och tittar på mig. När jag för andra gången stannar tvärt är vi strax utanför Debaser. Vakten tittar uppmärksamt på mig och frågar ”Förföljer han dig?” ”Ja” svarar jag och stannar vid vakten. Under tiden vakten berättar vilket äckel killen är och vilka klubbar han är portad från i stan vinglar killen vidare. Vid korsningen där jag ska svänga höger snubblar killen åt vänster. Vakten peppar med att jag lätt kan slå ner killen om han skulle komma för nära och jag tackar för sällskapet och hjälpen (att bara vara där) och går hemåt. När jag svängt runt hörnan vänder jag mig om och ser killen snubbla omkull vid busshållplatsen.

Det krävs så lite för skrämma någon, men framförallt så krävs det ännu mindre för ge någon trygghet. Det kostar inte att säga ”hej, är allt bra?”. Och den där vakten var definitivt min hjälte inatt, även om jag tror att killen inte skulle ge mig mer än en obehaglig och rädd promenad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *