Hela sommaren har det pyrt i mig. Det gör det varje sommar. När värmen kommer och kläderna minskar kommer även kommentarerna. ”Du är så blek att jag bländas”, ”Oj, du har inte varit ute mycket i år”, ”Du bränner dig lätt va?!”, ”Har du smort in dig?”, ”Ta på dig tröjan igen, du är så vit att det gör ont i mina ögon”. Detta är alltså kommentarer jag fått höra av vuxna människor under de senaste somrarna. De tror att de skämtar, men det är inte så det känns efter 31 år.

I början av sommaren 2015, en av de första soliga junidagarna, bestämde jag mig för att ta med en bok och en kopp kaffe ner på gården för att njuta av solen. Jag tog på mig shorts och linne, samlade mina tillbehör under armen och halvvägs ner i trappen stannade jag till. Jag såg på mina bleka ben och tvekade. Kanske jag skulle gå upp och sätta på mig långbyxor så ingen behövde titta på blekbenen. Jag kom snabbt på andra tankar och njöt av solen med mina bleka ben viftandes av sval glädje.

Ett par dagar senare skulle benen luftas igen. Denna gång var den en kollega som skrattade, pekade på mina ben och sa något i stil med att de inte sett någon sol i år. Jag fnissar lite obekvämt och säger: nej, det har ju varit kallt. Men jag vet att benen har sett solen flera gånger, de blir bara inte den färg som andra förväntar sig av sommarben.

Jag hade långbyxor nästan hela sommaren. Ovanligt få gånger fick de två bleka blända Malmö. Vilket är totalt urlöjligt, det finns ingen som helst anledning att jag ska behöva dölja mina ben för att slippa få kommentarer om min hudfärg. För min hudfärg är ljus. Jag blir inte brun. Jag är utrustad med rätt lite pigment. Men trots detta vill jag påstå att jag är himla trevlig och oftast väldigt snäll. Till och med rolig att umgås med.

Jag blir arg när andra tar sig rätten att kommentera min kropp. Speciellt när det är en sak jag inte kan påverka. Att en person droppar en så kallat skämtsam kommentar är inte hela världen, men att få de kommentarerna flera gånger varje sommar får en till slut att ta på sig långbyxor och hålla sig undan bikini offentligt för att slippa fler kommentarer. Och det är så himla fel.

Denna sommaren har jag varit extra känslig för kritik och av andra orsaker tvivlat på mig själv. Kommentarerna har inte hjälpt, i år har de stjälpt. Mer än någonsin. Argheten som bor i mig nu ska jag packa undan. Gömma i en liten box tills det är dags för en ny sommarsäsong. Då ska jag inte fnissa artigt åt ”skämten”, då ska jag vara modig och berätta för skojarna att man inte kommenterar någons hudfärg. Oavsett om den är mörk eller ljus. Att orden planterar ett litet osäkerhetsfrö som växer sig så stort att man hellre svettas i långbyxor än visar upp de bleka benen. För mina ben är precis lika bra som dina.