Mina ben är precis lika bra som dina

Hela sommaren har det pyrt i mig. Det gör det varje sommar. När värmen kommer och kläderna minskar kommer även kommentarerna. ”Du är så blek att jag bländas”, ”Oj, du har inte varit ute mycket i år”, ”Du bränner dig lätt va?!”, ”Har du smort in dig?”, ”Ta på dig tröjan igen, du är så vit att det gör ont i mina ögon”. Detta är alltså kommentarer jag fått höra av vuxna människor under de senaste somrarna. De tror att de skämtar, men det är inte så det känns efter 31 år.

I början av sommaren 2015, en av de första soliga junidagarna, bestämde jag mig för att ta med en bok och en kopp kaffe ner på gården för att njuta av solen. Jag tog på mig shorts och linne, samlade mina tillbehör under armen och halvvägs ner i trappen stannade jag till. Jag såg på mina bleka ben och tvekade. Kanske jag skulle gå upp och sätta på mig långbyxor så ingen behövde titta på blekbenen. Jag kom snabbt på andra tankar och njöt av solen med mina bleka ben viftandes av sval glädje.

Ett par dagar senare skulle benen luftas igen. Denna gång var den en kollega som skrattade, pekade på mina ben och sa något i stil med att de inte sett någon sol i år. Jag fnissar lite obekvämt och säger: nej, det har ju varit kallt. Men jag vet att benen har sett solen flera gånger, de blir bara inte den färg som andra förväntar sig av sommarben.

Jag hade långbyxor nästan hela sommaren. Ovanligt få gånger fick de två bleka blända Malmö. Vilket är totalt urlöjligt, det finns ingen som helst anledning att jag ska behöva dölja mina ben för att slippa få kommentarer om min hudfärg. För min hudfärg är ljus. Jag blir inte brun. Jag är utrustad med rätt lite pigment. Men trots detta vill jag påstå att jag är himla trevlig och oftast väldigt snäll. Till och med rolig att umgås med.

Jag blir arg när andra tar sig rätten att kommentera min kropp. Speciellt när det är en sak jag inte kan påverka. Att en person droppar en så kallat skämtsam kommentar är inte hela världen, men att få de kommentarerna flera gånger varje sommar får en till slut att ta på sig långbyxor och hålla sig undan bikini offentligt för att slippa fler kommentarer. Och det är så himla fel.

Denna sommaren har jag varit extra känslig för kritik och av andra orsaker tvivlat på mig själv. Kommentarerna har inte hjälpt, i år har de stjälpt. Mer än någonsin. Argheten som bor i mig nu ska jag packa undan. Gömma i en liten box tills det är dags för en ny sommarsäsong. Då ska jag inte fnissa artigt åt ”skämten”, då ska jag vara modig och berätta för skojarna att man inte kommenterar någons hudfärg. Oavsett om den är mörk eller ljus. Att orden planterar ett litet osäkerhetsfrö som växer sig så stort att man hellre svettas i långbyxor än visar upp de bleka benen. För mina ben är precis lika bra som dina.

Inte bara måndagsexemplar

20150819_sjukgymnast

Igår träffade jag min nya sjukgymnast för första gången. Jag hade sedan tidigare dömt ut henne efter bilder på hemsidan, men fick snabbt ändra åsikt. Första besöket varade en timme och det mesta var undersökning för att förstå mina problem. Visade sig vara många problem vilket förklarar allt ont jag har i rygg, nacke, axel och huvud.

Efter alldeles för många år med ont känner jag mig ofta gnällig, som hack i en skiva tjatar jag om ont och stel och öm och trött. Men riktigt så är det inte. Sjukgymnasten berättade att det är vetenskapligt bevisat att personer som haft ont under väldigt lång tid, bl a jag, reagerar mycket snabbare på smärta – även ny smärta. Jag är inte gnälligare än alla som inte har ont, det är bara så att mina smärtreceptorer(?) aldrig vilar och snabbt reagerar på nya smärtor. Hos en icke-ont människa tar det längre tid för att väcka smärtreceptorerna och således har de inte ont lika ofta och på lika många ställen. Allt beror alltså inte på ett måndagsexemplar till kropp. Det är ändå skönt att vila lite i min nya kunskap ett tag. Känns tryggt. Undrar om jag kan få mina smärtreceptorer att sova igen?

En annan sak som är himla bra med min nya sjukgymnast är att hon ritar mina övningar med de sötaste små gubbarna.

Det lilla Sophia-monstret

Det bor ett otrevligt litet monster i mig. På senaste har det varit framme mer än vanligt. Det slänger bitchiga kommentarer runt sig, suckar högt, himlar med ögonen, är extremt otåligt och tycker att de flesta i sin närhet är otroligt störande och jobbiga. Monstret idiotförklarar ofta och menar att alla andra gör saker bara för att jävlas med en.

Så varför har detta otrevliga monster varit så himla aktivt? Pms tänker ni kanske, men nej så länge har ingen människa pms. Visst kan det finnas en irritation på livet efter allt strul med sjukskrivningar, långsamt läkande hand men då borde irritationen minskas och inte öka i takt med att handen blir bättre. Jag äter bra, tränar 3-4 gånger i veckan och sover bra om natten. Således har jag kommit fram till att det är stress.

Jag är vidrigt trött, lättirriterad, hugger så fort jag får chansen, ingen koncentrationsförmåga alls, är osugen, har tappat min humor, blir grinig när någon pratar om onödiga saker istället för att hålla sig till ämnet. Ni hör… jag är en rätt vidrig människa nu. Även om jag försöker hålla tillbaka, så sipprar det ur små elakheter ändå. Nu är bara frågan, hur tusan bryter jag detta hemska mönster?!?

När allt som behövs är två svettiga timmar

20150627_MoriskanJag har varit lite nere på senaste och i lördags när det var dags för 30-årsfest var jag taktisk. Osocial som jag kan bli vid lite depp, så ställde jag taktiska frågor och spenderade stora delar av festen med att bara lyssna på mina vänner. Alltså jag älskar att lyssna på andra som berättar om sina liv. När det vankades utgång bestämde jag mig snabbt för att följa med, trots att suget svek.

I kön till baren tog jag ett djupt andetag, lät axlarna falla ner på plats och bestämde mig för att slappna av och njuta av kvällen. Efter de första stela dansstegen, lät jag musiken fylla mig och jag dansade mig genomsvettig i två timmar.

Tänk ändå att ibland är det enda som behövs för att få humöret på plats i flera dagar två timmars svettig dans till 90-tals klassiker bredvid ett rött sammetsskynke och en discokula.

Jag är så skör

Det här med att ha ett måndagsexemplar till kropp är inte alltid helt enkelt. Det var inte många dagar (två för att vara exakt) jag fick jobbat heltid innan jag åter blev sjukskriven för handen. Halva dagar får jag jobba, resten av tiden är avsatt till vila och löjliga, men ack så jobbiga, rehabövningar.

Jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag skubbar och skiter i jobbet. Men så är det ju inte, på min 4-timmars arbetsdag är jag så effektiv att jag får gjort ungefär sex timmars arbete. Jag åker ändå från kontoret med skuldkänslor jag intensivt försöker förtränga.

De senaste tre veckorna har jag inte fått ha linser. Jag har fått kleta salva i ögat tre gånger om dagen och hoppats på att månader av ögonproblem skulle försvinna. Idag var återbesöksdagen. Mina förhoppningar var inte stora eftersom jag fortfarande ser både dubbelt och suddigt (ja, det är lite kämpigt om dagarna när jag inte kan se ordentligt heller…) När domen kom att jag måste vara utan linser i ytterligare två månader, så gick jag lite sönder.

Men jag vantrivs ju så i mina glasögon, sa jag och tittade med mina ynkligaste ögon på ögonläkaren. Och solglasögon…? stammade jag fram. Läkaren försökte snällt berätta att jag passade väldigt bra i mina glasögon och att det finns solglasögon man kan ha utanpå de vanliga glasögonen. Den trösten hjälpte föga när det kändes som att sommaren var förstörd.

Kanske är jag ynklig och svag och gör stora grejer över typiska i-landsproblem (även om jag kanske aldrig får ha linser igen om ögat inte återhämtar sig eller får återfall och just nu kan jag omöjligt se att min första hela arbetsdag om mindre än en vecka kommer vara smärtfri). Kanske gör det mig till en stark person när jag erkänner att jag faktiskt kämpar och deppar lite. En liten uppförsbacke i livet kan väl bara föra goda grejer med sig, iaf när man nått toppen av backen.

Och sommaren är inte alls förstörd, jag måste bara vänja mig vid brillorna. Eller bara ha lins i mitt friska öga när solen skiner, det dåliga ögat ser jag ju ändå aldrig något med.

Att få läsa en bok bredvid en blomstervägg

20150524_Blomstervägg3 saker som gör mig ledsen just nu:
> Att jag gjort illa min nyopererade hand så den är blålila, svullen och gör himla mycket mer ont än för några dagar sedan.
> Att ögonläkaren sa att jag har sår i mitt öga och inte får använda linser på 3 veckor och måste ta ögonkräm som svider 3 gånger om dagen.
> Att mitt onda tjuvar all energi och lust.

3 saker som gör mig glad just nu:
> Att mina ledsenpunkter är så tillfälliga och i-landsproblemiga.
> Att jag imorgon åker till Emma för en hel arbetsveckas fikandes, shoppandes, skitsnackandes och återhämtandes.
> Att jag idag suttit vid den fina och väldoftande blomsterväggen på bilden och läst en bok i solen – snart, snart, snart är det sommar igen.

Vattenmelon

MelonJag älskar vattenmelon. En sommar för några år sedan tänkte jag att det var allt jag behövde äta hela sommaren. Det höll inte många timmar innan jag hittade annan mat jag också älskade och absolut inte kunde leva utan som jag stoppade i mig. Men det blev några vattenmelonsmiddagar i alla fall.

Jag har en vän som hävdar att om man inte kan texten till en låt går det bra att mima just vattenmelon. Det ska passa till alla låttexter bara man anpassar hastigheten av vattenmelon. Testa själva vettja!

Skulle ta stygn från handen idag. Sju hade jag totalt, nu har jag kvar tre. Verkar som läkköttet i handen inte är som kirurgen trott. Eller så kanske jag har använt handen för mycket och stört läkningen. Jag är rätt dålig på att vila och ta det lugnt när det är under tvång. Jag fick ett mycket mindre bandage än förut och kan skriva igen. Fast det gör rätt ont. Skivar nog upp lite vattenmelon och ”vilar” istället.

Jag ska bli modig

Nyårslöften hit och nyårslöften dit. De bryts allt som oftast ändå. För ett år sedan lovade jag att jag skulle sluta snooza. Det har gått åt pipsvängen om jag ska vara ärlig, har nog inte klarat mer än en morgon av icke-snoozande.

Inför 2015 då? Då ska jag bara bli modig och liksom släppa kontrollen. För jag är egentligen ett fegt kontrollfreak om man nu ska överdriva lite, men nu är det slut med det. Eller jag ska jobba med att vara mer modig och släppa på kontrollen. Så nu har jag anmält mig till en franskakurs och bokat en tid hos en spåtant. Ändå ganska modigt av mig att göra två nya saker bara sådär.

Och det bästa är att det här löftet är lite abstrakt och väldigt subjektivt så jag är den enda som kan säga om jag lyckats eller inte. Och dessutom blir jag förhoppningsvis en härligare person av det hela. Kul! Nu gör jag det här. Har ni några löften eller mål för 2015?

Det snurrar i min skalle

Tankar och vilja möts av stress, trötthet och handlingsförlamning. Spenderade dagen på Content Day igår och fick en hel del inspiration både för arbetet och privat, fantastiska föreläsare. Det finns så mycket jag vill göra, formulera och tänka klart, men efter flera veckor med väldigt hög arbetsbelastning har kroppen börjat påpeka att nu är det för mycket så kommer liksom inget vettigt ur mig nu. Idag sitter jag i mjukisar och arbetar hemifrån, men det enda min kropp skriker efter är sömn och vila. Det liksom bara snurrar och jag lyckas inte fokusera för fem öre på det jag ska göra. I helgen blir det fokus på vila och återhämtning så att tankar och idéer kan följas åt av energi och handlingskraft. Men innan helgen startar blir det en kopp kaffe som får hjälpa min fokus på plats.