Jag har beställt böcker. Böcker som ska få mig att göra mer av det på bilden, dvs njuta av livet. Jag ska, som Hannah Widell och Amanda Schulman skriver, ta makten över mitt liv. Det är bland annat den jag beställt. Jag ska, precis som jag var inne på i förra inlägget rensa mitt liv från dåliga saker och göra mer av det bra. Lättare sagt än gjort, vanor kan vara svåra att bryta. Idag ska jag njuta av denna kärlekens dag då vi ska fira att en av mina närmsta funnit mannen i sitt liv och de har gift sig. Och jag ska njuta av att få spela en viktig roll i ceremonin och under middagen. Men mest ska jag njuta av fantastiska människor och massor av kärlek.

Idag har jag skrivit en lista. Eller snarare påbörjat en lista. En saker-att-ändra-i-livet lista. Jag har listat saker, stora som små, som jag är lite missnöjd med i mitt liv och som jag ska ändra på. För inte vill man gå runt och vara lite lite missnöjd med saker hela tiden. På listan står bland annat att jag är missnöjd med min oorganiserade garderob – således är det dags för en garderobsrensning. På listan står även att jag är missnöjd med att jag skriver för lite. Nu spenderar jag ju varje dag på jobb med att skriva, men då skriver jag liksom lite på fel saker. Ja de är ju självklart rätt för jobb men fel för det jag helst vill skriva. Så nu skriver jag här, om min lista. Det är visserligen också lite fel, men en start i alla fall. På min nya lista finns allt från stort till smått, livsviktigt till roligt. Allt för att mitt liv ska se ut lite mer som jag vill. Man kan ju ändra på allt bara man vill.

Jag är den som älskar vintern. Den som fortfarande jublar över snön när de sista stackars snöflingorna faller i mars. Den som pepprar vänner och bekanta med information om hur bra vintern (och alla andra årstider) är. Men i år har det ändrats. Kanske för att det bara varit höst och vår, endast två dagar med snö och allt har färgats grått. Kanske för att jag drömmer om varmare klimat och nya äventyr. Kanske har jag bara slutat gilla vintern.

Jag drömmer inte om nya äventyr för att jag inte trivs och mår bra i mitt nyvarande äventyr, för det gör jag. Jag är bara en sån som måste ha drömmar om nya äventyr, få leka med tanken att bo i värmen året om eller vad det för tillfället är som drömmarna innehåller.

Denna nytillkomna obekvämhet med vintern har gjort mig till det närmaste besatt av Sydsvenskan vädersida. Inte för att se temperaturer eller nederbörd utan för att följa soluppgång och solnedgång. Att varje dag se hur många minuter som blir ljusare. Att följa hur solen gått från att vara uppe mindre än åtta timmar om dagen till nu, tio timmar. Det ger lite hopp. Hopp om att det faktiskt blir vår snart, att det blir ljusare och således varmare. Då kanske drömmarna om livet i södra Europa pausas. Tills vidare drömmer jag mig bort när tillfälle ges och googlar på möjliga städer att bo i.

För ett par dagar sedan röt min väninna till om att jag ’bara satt med mobilen’. Tack detsamma röt jag tillbaka. Just då hade hon inte mobilen eftersom vi var i Danmark och där har jag fri surf, men inte hon – men annars alltså, jag har ju både sett det och irriterat mig på det.

Igår lämnade jag in min telefon på lagning efter att ha gjort en säkerhetskopia på den, efter några timmar tar jag fram min gamla telefon och ska bara uppdatera den med den nya säkerhetskopian. När det var klart ser jag att telefonen ser exakt ut som den gjorde 2012-09-13, den dag jag kopierade telefonen till datorn för att sedan fabriksåterställa den och istället använda min nya telefon. Panik! En alldeles urlöjlig panik. Vad har egentligen gått förlorat? Ett gäng bilder, anteckningar om allt mellan himmel och jord att använda till senare tillfällen, kalendern, sms – dvs saker som är störigt att bli av med, men inget livsviktigt. Likaväl ville jag slänga ut både dator och telefon från fönstret på fjärde våningen när det står ’senaste säkerhetskopian för Sophias iPhone 2012-09-13’.

Jag vaknade i morse förundrad över min egen reaktion. Vad har jag – och många med mig – egentligen för förhållande till min telefon? Visst finns det ett slags liv där; konversationer, kontakter, vänner, minnen osv men mitt liv kan väl inte definieras av innehållet i min telefon?

Jag har ett kärleksförhållande med min telefon. Den typen av förhållande där man inte vill vara ifrån varandra. Den typen av förhållande som ger ungdomar nackproblem, stressmage och förslitningar i tummen. Den typen av förhållande där vi inte litar på att det hörs när den kallar utan hela tiden kontrollerar om den sagt något nytt. Vi ser det inte själva när vårt förhållande blir ett slags beroende. Jag ser inte mitt egna användande som ett problem, jag kan se att mina vänner ibland hellre umgås med någon via telefonen än med den som sitter mittemot. Jag gör säkert likadant. När blir vårt kärleksförhållande ett beroende som gör att vi hellre lever i apparnas värld än i den värld som sker precis framför ögonen på oss?

’Jag kan sluta när som helst, jag vill bara inte’ eller som vi telefonberoende skulle sagt ’ jag kan lämna den hemma, jag vill bara inte’. Både jag, mina vänner och alldeles för många svenskar borde se över sitt användande, hur umgås vi egentligen? Och hur påvekar vårt telefonanvändande oss själva och vår omgivning?

En kollega hjälpte mig att hitta min förlorade säkerhetskopia och nu saknas bara telefonen som är på lagning sen kan jag börja lämna den hemma för telefonavvänjning.