För ett par veckor sedan sprang jag på min granne i trappen och vi började prata. Hon skulle sälja sin lägenhet efter att ha gjort slut med sin sambo och frågade om jag ville med in till henne en stund. ’Visst’ sa jag. Egentligen är jag extremt obekväm i att spontanträffa någon som jag inte känner och plötsligt ska vi hem till henne. Men jag måste träna i att spontanträffa människor utan att bli obekväm så jag körde på. Vi pratade såklart om hennes lägenhet, separationen med killen, men mest pratade vi om våra grannar.

Grannar som vi inte har namn på men utan problem kallade vi dem för alkisen, pinuppan, den gamle, den gravida, den tjocke och den halte. Alkisen är ingen alkis, pinuppan är ingen pinuppa, den tjocke är egentligen inte så tjock, men de har en stil som gör att man lätt kan ge dem dessa namn. Det är egentligen ganska elaka namn istället för tex paret på första våningen. Men vi pratade på ett tag innan jag gick upp till mig. Sedan dess har jag funderat lite på denna konstiga skara människor jag bor så tätt inpå utan att ens veta deras förnamn.

Synd att hon ska flytta, hon var väldigt trevlig. För att göra det hela rättvist så kan vi kalla henne för invandraren och mig för den konstiga. Kanske mina grannar kallar mig för ’hon som bor högst upp och envisas med att träskor hela sommaren lång och springa upp och ner i trappen högt klampandes på olämpliga tider’.

Den gravida är förresten inte gravid längre.