Kategori: I huvudet på

Det krävs så lite för att skapa rädsla och trygghet

Postat av sophialonnergard

Jag promenerar vart jag än ska i Malmö, det kommer jag alltid att fortsätta med. När mörkret faller håller jag mig till de stora gatorna med mycket folk. Otrygg känner jag mig aldrig, nästan.

Igår på väg hem från en väns födelsedagsfirande blev jag för första gången så rädd att hjärtat rusade. Just som jag svänger in på cykelvägen kommer en kille vinglandes strax framför mig på den vänstra trottoaren. Jag väljer då den högra trottoaren, det gör plötsligt killen också, som går nära nära efter mig. Jag stannar tvärt och killen vinglar vidare. 10 meter bakom fortsätter jag gå. Han saktar in och hamnar åter ett par centimeter snett bakom och utstöter något grymtande och pussljud samtidigt som han är tillräckligt när för att känna doften av mitt schampo.

Vi passerar ganska mycket människor som bara står och tittar på mig. När jag för andra gången stannar tvärt är vi strax utanför Debaser. Vakten tittar uppmärksamt på mig och frågar ”Förföljer han dig?” ”Ja” svarar jag och stannar vid vakten. Under tiden vakten berättar vilket äckel killen är och vilka klubbar han är portad från i stan vinglar killen vidare. Vid korsningen där jag ska svänga höger snubblar killen åt vänster. Vakten peppar med att jag lätt kan slå ner killen om han skulle komma för nära och jag tackar för sällskapet och hjälpen (att bara vara där) och går hemåt. När jag svängt runt hörnan vänder jag mig om och ser killen snubbla omkull vid busshållplatsen.

Det krävs så lite för skrämma någon, men framförallt så krävs det ännu mindre för ge någon trygghet. Det kostar inte att säga ”hej, är allt bra?”. Och den där vakten var definitivt min hjälte inatt, även om jag tror att killen inte skulle ge mig mer än en obehaglig och rädd promenad.

Onani är lösningen vid överambitiöshet?

Postat av sophialonnergard

Jag har vissa tendenser att vilja allt. Det är nödvändigtvis inget dåligt, snarare ganska bra. Min chef instruerar vad som är superviktigt och vad som kan göras vid ett senare tillfälle. Jag förstår och håller med, men tänker att ’jag nog kan få allt gjort om jag jobbar över lite varje dag’. Samtidigt har jag ett ambitiöst årsmål i hur många mil jag ska springa 2013 (ganska mycket mer än en mil i veckan). Och varje dag måste jag läsa x antal sidor i boken inför träffen med bokklubben jag numera är en del av. Nu får vi inte glömma att jag ska göra matlådor till fem luncher i veckan och såklart vara supersocial och träffa mina fina vänner typ jämt. Och inte heller glömma alla projekt som pågår här hemma samtidigt som jag strävar efter ett konstant rent hem eftersom jag hatar smuts. Så planerar jag fester, resor, förändringar och annat livskoordinerande som fyller skallen. ”Du måste onanera mer” sa en vän ”det frigör endorfiner och är bra för dig”.

Är det allt? Är onani lösningen till att jag hinner med allt min överambitiösa hjärna vill uppnå?

Nyårslöfte?

Postat av sophialonnergard

Jag vet inte om det här med nyårslöften är min grej eller om det bara är ett kommersiellt trick. Jag tar i alla fall tillfället i akt att sätta upp några mål för mitt kommande år att sträva efter. Ett par saker att ha uppskrivna och titta på när jag kanske blir lite förvirrad och behöver motivation. Målen gäller både karriär, privat och ytligheter. Jag delar med mig av några till er, men de flesta håller jag för mig själv.

– Jag ska bli mer ekonomisk. Inte snål, inte sluta unna mig MEN att äta lunch ute fem gånger i veckan kan bytas ut mot matlådor och de flesta spontanköp behöver nog lite mer eftertanke.

– Jag ska resa mer. Pengarna som blir över när jag är mer ekonomisk ska läggas på resor.

– Springa Malmömilen och Midnattsloppet.

– Ta bättre hand om mig själv. Äta bra, ta hand om min hud och träna mer (vilket säger sig själv i punkten ovan)

Egentligen inte så stora förändringar, bara finjusteringar. Brukar ni avge nyårslöften?

Det här med killar

Postat av sophialonnergard

Efter ett tag som singel, kanske för lång tid i vissas ögon, men ska jag vara ärlig så är singellivet oftast rätt härligt. Jag behöver inte äta middag varje kväll eller diska varje dag. Jag kan prutta när jag vill och ingen ifrågasätter varför det finns skor över hela lägenheten.

I alla fall så har jag ju självklart funderat på vad som är fel på mig. Efter noga granskning är det inte så mycket fel på just mig. Och antagligen är det inte så mycket fel på killarna jag dejtat heller. Men någonstans går det snett. Visst kan det vara så att jag inte träffat rätt, eller att jag ratat de bästa exemplaren. Antagligen så vill jag bara ha den jag inte kan få. Tröttsamt beteende kanske, men en rolig jakt (trots att jag verkar förlora ständigt).

Just det felet! Jag är bra på att ragga/bli uppraggad. Lyckas hålla killens intresse tillräckligt för att han vill veta mer och träffa mig mer än en gång och behålla kontakten med mig. Jag är också väldigt bra på att vara flickvän. Problemet är ju det mittemellan. Att efter uppraggningen bibehålla intresset hos objektet (sorry för ordvalet killar) så att jag får visa upp mina fantastiska kunskaper som flickvän.

Tro inte jag är en bitter singel. Nejdå, mest är jag fascinerad över hur människor agerar mot varandra och mina egna svagheter jag inte lyckats förbättra. Mitt singelliv är jag himla nöjd med, jag kan ju dansa naken i vardagsrummet utan att bli ifrågasatt av någon som tycker det är ett märkligt beteende.

Hej

Postat av sophialonnergard

Jag är hemma igen. Tillbaka på jobb och allt. Har inte glömt er, kameran är full av bilder till er. Sladden ligger på lämpligt ställe som jag inte kan hitta, kanske för att jag inte riktigt letat så noga. Är nämligen rätt upptagen. Skyndar mig hem från jobb för att syssla med saker som kräver att jag tänker, koncentrerar mig och så tar det himla massa tid. Kanske blir det bra till slut, kanske inte. Jag är i alla fall motiverad till tusen. Och nu måste jag sova. Är någonstans mellan Japan och Sverige tidsmässigt, men det är nog lika bra för jag har inga problem att kliva upp när klockan ringer på morgonen. Återkommer självklart om fantastiska Japan. När sladden är funnen dvs…

Att säga att jag är snygg ger dig inte rätten att gnugga din kropp mot min

Postat av sophialonnergard

På ett dansgolv fyllt av människor som rör sina kroppar i takt (och otakt) med musik som pulserar ur högtalarna. Fram kommer en kille och berättar att jag och min vän är jättesnygga. Tack! säger vi och dansar vidare. Killen står kvar. Dansar lite trevande. Min vän och jag dansar bort en bit från honom. Han dansar efter. Börjar gnida sin kropp mot min. Vi dansar bort. Han efter. Och så börjar det rytmiska kroppsgnuggandet. När katt-och-råtta-leken pågått ett och ett halvt varv runt dansgolvet och killen fortfarande inte fattat att när vi vänder ryggen mot honom och går bort så betyder inte det snälla följ efter och gnugga din kropp mot min. Det är då vi beslutar oss för att det är färdigdansat för kvällen och undrar vad som ger killar rätten att gnugga sina kroppar mot en tjejs bara för att han vill. För det är ju inte första gången det har hänt…

En liten livslögn

Postat av sophialonnergard


Jag har i många år trott att jag är en stabil person som är mer rationell än emotionell. Att min hjärna styr och inte hjärtat. Men det är så jävla fel! Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen. Inte den typen av känslomänniska som gråter för allt och inget, för gråta gör jag rätt sällan.

Jag gör bara det jag vill och känner för. Och tänker jag efter har jag alltid gjort så. De största besluten i mitt liv har jag tagit på impuls, för att jag känt för det. Jag gillar att jag inte grubblar över att flytta 60 mil utan bara gör det. Vill jag byta karriär så gör jag det. Vill jag ändra riktning i mitt liv så göra jag det. Förutsatt att jag känner för det! Men även de små sakerna styrs av känsla. Om jag vill ha en kram till exempel. Klippa av mig håret. Eller om jag vill sms:a någon något gör jag det. Och fasar för svaret…

Jag blir som en trotsig tonåring när någon säger vad jag borde göra, känna och tycka. Och i ren trots vill jag tvärtom oavsett om jag egentligen vill det eller inte. Jag är ganska lättprovocerad och går igång på alla möjliga sätt vid provokation, till mångas underhållning. Vänner och bekanta har nog alla fått höra en och annan bitchig kommentar som jag sedan fått lite dåligt samvete över. Jag är inte ostabil, jag bara reagerar!

Jag har säkert hundra projekt på gång samtidigt. Ett halsband som ska göras, kuddar som ska sys, lägenhet som ska möbleras om i, garderob som ska omorganiseras. Det rensas och fixas och inhandlas och göras om. De flesta projekt blir aldrig klara. Målet är sällan att färdigställa utan bara testa och få se idén bli realitet även om tyget till kuddarna inte är igensydda på ena sidan. Men det gör inget, för jag känner ju inte för att göra klart!

I många fall är jag faktiskt den rationella och låter hjärnan styra. Som när mina vänner har problem, då står jag där stadig och kommer med rationella råd. Eller på jobbet, där kan jag inte göra som jag känner jämt.

Oavsett vad så är jag himla glad över att jag är jag!

Jag projektleder mig själv

Postat av sophialonnergard

Titlar är ju skoj att ha, så jag har utdelat en till mig själv. Jag är numera projektledare över ett litet… ja projekt jag har. Det är lite hemligt ännu, men det gör inget ni får ju reda på vad det är så småningom. Antagligen.

I min projektgrupp finns jag själv. Tyvärr är projektgruppen lite slö så nu förbereder jag mig själv för att skälla på projektgruppen som sitter i soffan och bloggar. Och blogga är ju trevligt men projektet gör inte sig självt.

Kalla mig schizofren, konstig eller bara dum i huvudet. Jag gör ju bara vardagen liiite roligare för mig själv!

Att göra något för sig själv

Postat av sophialonnergard

20121003-213437.jpg

Idag skulle jag egentligen som de flesta andra onsdagar träffa lite folk, äta och dricka ett glas eller två. Men ibland måste man lyssna på sin kropp. På senaste har jag varit helt utmattad av trötthet, hostan har hängt med i tre veckor och det ömma bröstet i fyra. Idag spetsade jag öronen och minskade kraven på mig själv. Så efter ett par timmar i stan med mamma åkte jag hem. Städade lite och placerade mig i sängen med det senaste avsnittet av Grey’s Anatomy på datorn och en kopp te i handen. Nu väntar det senaste avsnittet av New Girl och sedan tänker jag somna ungefär prick klockan tio. Precis en sådan kväll jag behövde och ser fram emot en likadan imorgon!