Typiskt Sophia

ego_suck

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Idag körde jag ner till Falsterbo för att bosätta mig i mitt semesterhus (mammas hus när hon är på semester alltså). På vägen stannade jag på Annas Bageri i Ljunghusen för att köpa de mjuka rågfrallorna som är otroligt goda. Kan eventuellt vara på grund av att det är smaker från barndomen jag påstår att de är världens godaste frallor. Nu får jag betala för den tillfälliga orala njutningen med magknip. Det finns en anledning till att jag inte äter gluten…

Kan inte göra något annat än att sucka och skratta åt mig själv, jag vet ju att gluten och min mage inte är en bra idé. Alls. Bäst att lägga mig i solstolen med en bok några timmar för återhämtning.

Oh deer!

Hjort

Obs! Djuret på bilden har inget med olyckan att göra – foto: Sven Lönnergård aka pappa.

Min lördagsnatt blev inte som planerat. Planen var att agera chaufför och hämta upp vän i Köpenhamn och leverera denne vän till Trelleborg och slutligen leverera mig själv till Malmö. Men jag kom knappt ut ur Malmö.

Just som jag kört på motorvägen tar resan slut. Ett rådjur alternativt en hjort (det rådde skilda meningar på plats) stod/hoppade ut framför bilen och det smällde rätt rejält. Jag tror att smällen var rejäl, mitt minne från själva olyckan – de få men hemska sekunderna – är inte helt tydligt. Bilen blev skrot, det stackars djuret dog på studs och jag klarade mig mirakulöst bra.

Brandhjälm

På stapplande ben tog jag mig ur bilen (vars varningsblinkers inte längre fungerade, det rykte från motorn och bilen läckte både olja och diesel) och ringde 112. En taxi med två passagerare stannade och agerade hjältar (en annan bil hade tidigare saktat in, men körde snabbt iväg när de såg att jag rörde på mig – hur kan man göra så på en olycksplats?). Handlingskraftigt satte de mig i taxin för värmens skull och försökte varna andra bilar om olyckan tills ambulansen kom. Mina tre hjältar försvann innan jag hann säga ett ordentligt tack, men de förtjänar både kramar och blommor och medaljer för sin enkla men ack så viktiga insats.

En ambulans, två brandbilar, en polisbil och en bärgningsbil. Och så chockade jag i mitten. Jag blev väl omhändertagen av dessa helt fantastiska människor, som undersökte mina skador (alltså inga skador), pratade med mig, höll mig sällskap och såg till så att jag kom hem ordentligt. Jag blev såklart rejält chockad och var skakig flera dagar efter, men mår nu mycket bättre. Jag är öm i muskler i rygg och nacke, men det är ingen fara och kommer bli bra enligt både läkare och sjukgymnast.

Jag är så otroligt tacksam över att det trots allt gick så himla bra. Att det finns fantastiska människor som vill stanna och hjälpa. Att Sverige har väl fungerande samhällsfunktioner med riktiga hjältar anställda. Att jag har vänner och familj som hör av sig för att höra hur jag mår. Tack, tack, TACK! Ni är helt underbara 

Back to work!

Idag börjar jag jobba igen efter sex veckors sjukskrivning pga stress/utmattning. Jag har fått tillbaka min energi och är pepp på att komma igång igen. Jag är en helt annan människa idag än för sex veckor sedan. Inte en ny människa, utan den gamla glada, pigga, kreativa Sophia.

Mjukstartade med två timmars arbete hemifrån idag. Läste hundratals mail, gick igenom hemsida, intranät, sociala medier och se vad mina kollegor hittat på i min frånvaro. De har skött sig exemplariskt bra faktiskt. Två tummar upp!

Men två timmars sittande framför en dator med fullt fokus var allt för längesedan. Jag drog fram pilatesbollen som stol och blev tvungen att ta danspaus efter en timme. (När blev jag så dålig på att sitta stilla?). Nåja, men en bra låt på högsta volym fick jag dansat av mig lite energi och den sista timmen avverkades. Imorgon gör jag comeback på kontoret och får äntligen träffa mina härliga kollegor igen. Men först någon slags långpromenad för att bli av med all energi som pyr i kroppen.

Nu springer jag

löpschema

Jag tar tag i löpningen nu. I slutet av förra veckan letade jag rätt på ett enkelt löpschema, skrev ut och satte upp på kylskåpet. Rotade fram en grön penna som strategiskt placerades bredvid. Nu var jag redo för måndag och löptur nr 1.

Eller löptur nr 1 var mer rask gång än löpning. Jag har nämligen letat rätt på ett nybörjarschema. Det är under min egentliga nivå, men det är precis vad jag behöver just nu. Jag har allt för mycket stress och press i mitt liv just nu och löpningen ska ju bli ett slags fristad och inte ett oöverkomligt tvång.

Oavsett svårighetsgrad så kan ni tro att det var härligt att bocka av det första passet med den gröna pennan. Nu ska jag belöna mig själv med te och knäckemackor framför ett avsnitt av The Good Wife i väntan på det utlovade ovädret.

Effektiv förmiddag med goda nyheter, frieri och nålar

Min morgon började på Operagrillen och frukostmöte med MiM. Som vanligt var det väldigt intressant och denna gång pratades det om sinnesmarknadsföring. Något efterföljande mingel blev det inte för så fort sista ordet var sagt sprang jag vidare till dagens andra punkt. Sjukgymnasten.

Där kom nålarna fram och första akupunkturen blev gjord. Jag blev avrådd från i stort sett all träning förutom löpning och promenader. Antagligen dags att ta tag i den där löpning på allvar nu då.

Nästa stopp blev ögondoktorn. Efter att under flera månader haft strängt linsförbud var det dags för nytt avgörande. Jag klarade synundersökningen galant. Ingenting var dubbelt eller suddigt längre. Och efter läkaren färgat mina ögon gula och noggrant inspekterat ögonen i en stor apparat kom domen: Det ser bra ut. Jag frågade typ fem gånger om det var sant, fick jag ha linser igen? Jomenvisst, allt var bra.

När jag glädjande skuttade därifrån kom det fram en tjej och ställde sig på knä och friade. Jag tackade självklart ja, vi kramades och hennes kompisar filmade.

Allt detta innan klockan ens hunnit slå elva. Inte konstigt att jag är helt slut strax efter lunch.

Inte bara måndagsexemplar

20150819_sjukgymnast

Igår träffade jag min nya sjukgymnast för första gången. Jag hade sedan tidigare dömt ut henne efter bilder på hemsidan, men fick snabbt ändra åsikt. Första besöket varade en timme och det mesta var undersökning för att förstå mina problem. Visade sig vara många problem vilket förklarar allt ont jag har i rygg, nacke, axel och huvud.

Efter alldeles för många år med ont känner jag mig ofta gnällig, som hack i en skiva tjatar jag om ont och stel och öm och trött. Men riktigt så är det inte. Sjukgymnasten berättade att det är vetenskapligt bevisat att personer som haft ont under väldigt lång tid, bl a jag, reagerar mycket snabbare på smärta – även ny smärta. Jag är inte gnälligare än alla som inte har ont, det är bara så att mina smärtreceptorer(?) aldrig vilar och snabbt reagerar på nya smärtor. Hos en icke-ont människa tar det längre tid för att väcka smärtreceptorerna och således har de inte ont lika ofta och på lika många ställen. Allt beror alltså inte på ett måndagsexemplar till kropp. Det är ändå skönt att vila lite i min nya kunskap ett tag. Känns tryggt. Undrar om jag kan få mina smärtreceptorer att sova igen?

En annan sak som är himla bra med min nya sjukgymnast är att hon ritar mina övningar med de sötaste små gubbarna.

Jag är så skör

Det här med att ha ett måndagsexemplar till kropp är inte alltid helt enkelt. Det var inte många dagar (två för att vara exakt) jag fick jobbat heltid innan jag åter blev sjukskriven för handen. Halva dagar får jag jobba, resten av tiden är avsatt till vila och löjliga, men ack så jobbiga, rehabövningar.

Jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag skubbar och skiter i jobbet. Men så är det ju inte, på min 4-timmars arbetsdag är jag så effektiv att jag får gjort ungefär sex timmars arbete. Jag åker ändå från kontoret med skuldkänslor jag intensivt försöker förtränga.

De senaste tre veckorna har jag inte fått ha linser. Jag har fått kleta salva i ögat tre gånger om dagen och hoppats på att månader av ögonproblem skulle försvinna. Idag var återbesöksdagen. Mina förhoppningar var inte stora eftersom jag fortfarande ser både dubbelt och suddigt (ja, det är lite kämpigt om dagarna när jag inte kan se ordentligt heller…) När domen kom att jag måste vara utan linser i ytterligare två månader, så gick jag lite sönder.

Men jag vantrivs ju så i mina glasögon, sa jag och tittade med mina ynkligaste ögon på ögonläkaren. Och solglasögon…? stammade jag fram. Läkaren försökte snällt berätta att jag passade väldigt bra i mina glasögon och att det finns solglasögon man kan ha utanpå de vanliga glasögonen. Den trösten hjälpte föga när det kändes som att sommaren var förstörd.

Kanske är jag ynklig och svag och gör stora grejer över typiska i-landsproblem (även om jag kanske aldrig får ha linser igen om ögat inte återhämtar sig eller får återfall och just nu kan jag omöjligt se att min första hela arbetsdag om mindre än en vecka kommer vara smärtfri). Kanske gör det mig till en stark person när jag erkänner att jag faktiskt kämpar och deppar lite. En liten uppförsbacke i livet kan väl bara föra goda grejer med sig, iaf när man nått toppen av backen.

Och sommaren är inte alls förstörd, jag måste bara vänja mig vid brillorna. Eller bara ha lins i mitt friska öga när solen skiner, det dåliga ögat ser jag ju ändå aldrig något med.

Vattenmelon

MelonJag älskar vattenmelon. En sommar för några år sedan tänkte jag att det var allt jag behövde äta hela sommaren. Det höll inte många timmar innan jag hittade annan mat jag också älskade och absolut inte kunde leva utan som jag stoppade i mig. Men det blev några vattenmelonsmiddagar i alla fall.

Jag har en vän som hävdar att om man inte kan texten till en låt går det bra att mima just vattenmelon. Det ska passa till alla låttexter bara man anpassar hastigheten av vattenmelon. Testa själva vettja!

Skulle ta stygn från handen idag. Sju hade jag totalt, nu har jag kvar tre. Verkar som läkköttet i handen inte är som kirurgen trott. Eller så kanske jag har använt handen för mycket och stört läkningen. Jag är rätt dålig på att vila och ta det lugnt när det är under tvång. Jag fick ett mycket mindre bandage än förut och kan skriva igen. Fast det gör rätt ont. Skivar nog upp lite vattenmelon och ”vilar” istället.

Nytt och fräscht

Så blev det lite nytt härinne på bloggen. Det var verkligen på tiden att ta bort det mörka och göra det ljust och fräscht. Alla detaljer, vänsterspalten till exempel, är inte helt på plats ännu. Men vad tusan gör det när det ser så här fräscht ut?! Mer än denna lilla hälsning blir det inte idag, då min högerhand är inpackad i ett stort, blått bandage och är otroligt svårmanövrerad för tillfället. Bandaget är efter en planerad Karpaltunneloperation, men det kan jag kanske berätta mer om när handen är tillbaka. Funktionellt alltså, handen sitter ju fortfarande kvar på sin plats längst ut på armen.

Välkomna till den nya designen i alla fall!

Äntligen lite glädje

Det händer inte så ofta just nu i mitt liv, men plötsligt, utan någon orsak, så kom den. Glädjen, sprallet, buset. Och det känns fantastiskt! De mörka ringarna under ögonen kämpar jag varje natt mot, men de hänger sig ihärdigt kvar, tyvärr. Men det kommer också bli bättre.

Tillbaka till glädjen, den glädjen som gör att du går runt med ett fjånigt leende utan någon som helst anledning. Så har jag haft det en timme nu, hur bra är inte det?! Kanske beror det på att jag haft en bra dag. Har orkat med en snabb tur på stan, diska och plocka ner plastjulgran med pynt som jag sedan fick upp på vinden, dessutom så fick jag på bollen på min hemstickade mössa. Det låter kanske inte mycket för världen, men för mig, just nu, är det stort. Att åter få känna mig lite självständig och mindre som ett kolli som behöver hjälp med allt. Så vet jag imorgon säkert kommer bli ytterligare en tung dag, men vad gör det när jag är såhär glad för lite disk och julpynt!?!