Det här med att ha ett måndagsexemplar till kropp är inte alltid helt enkelt. Det var inte många dagar (två för att vara exakt) jag fick jobbat heltid innan jag åter blev sjukskriven för handen. Halva dagar får jag jobba, resten av tiden är avsatt till vila och löjliga, men ack så jobbiga, rehabövningar.

Jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag skubbar och skiter i jobbet. Men så är det ju inte, på min 4-timmars arbetsdag är jag så effektiv att jag får gjort ungefär sex timmars arbete. Jag åker ändå från kontoret med skuldkänslor jag intensivt försöker förtränga.

De senaste tre veckorna har jag inte fått ha linser. Jag har fått kleta salva i ögat tre gånger om dagen och hoppats på att månader av ögonproblem skulle försvinna. Idag var återbesöksdagen. Mina förhoppningar var inte stora eftersom jag fortfarande ser både dubbelt och suddigt (ja, det är lite kämpigt om dagarna när jag inte kan se ordentligt heller…) När domen kom att jag måste vara utan linser i ytterligare två månader, så gick jag lite sönder.

Men jag vantrivs ju så i mina glasögon, sa jag och tittade med mina ynkligaste ögon på ögonläkaren. Och solglasögon…? stammade jag fram. Läkaren försökte snällt berätta att jag passade väldigt bra i mina glasögon och att det finns solglasögon man kan ha utanpå de vanliga glasögonen. Den trösten hjälpte föga när det kändes som att sommaren var förstörd.

Kanske är jag ynklig och svag och gör stora grejer över typiska i-landsproblem (även om jag kanske aldrig får ha linser igen om ögat inte återhämtar sig eller får återfall och just nu kan jag omöjligt se att min första hela arbetsdag om mindre än en vecka kommer vara smärtfri). Kanske gör det mig till en stark person när jag erkänner att jag faktiskt kämpar och deppar lite. En liten uppförsbacke i livet kan väl bara föra goda grejer med sig, iaf när man nått toppen av backen.

Och sommaren är inte alls förstörd, jag måste bara vänja mig vid brillorna. Eller bara ha lins i mitt friska öga när solen skiner, det dåliga ögat ser jag ju ändå aldrig något med.