Mina ben är precis lika bra som dina

Hela sommaren har det pyrt i mig. Det gör det varje sommar. När värmen kommer och kläderna minskar kommer även kommentarerna. ”Du är så blek att jag bländas”, ”Oj, du har inte varit ute mycket i år”, ”Du bränner dig lätt va?!”, ”Har du smort in dig?”, ”Ta på dig tröjan igen, du är så vit att det gör ont i mina ögon”. Detta är alltså kommentarer jag fått höra av vuxna människor under de senaste somrarna. De tror att de skämtar, men det är inte så det känns efter 31 år.

I början av sommaren 2015, en av de första soliga junidagarna, bestämde jag mig för att ta med en bok och en kopp kaffe ner på gården för att njuta av solen. Jag tog på mig shorts och linne, samlade mina tillbehör under armen och halvvägs ner i trappen stannade jag till. Jag såg på mina bleka ben och tvekade. Kanske jag skulle gå upp och sätta på mig långbyxor så ingen behövde titta på blekbenen. Jag kom snabbt på andra tankar och njöt av solen med mina bleka ben viftandes av sval glädje.

Ett par dagar senare skulle benen luftas igen. Denna gång var den en kollega som skrattade, pekade på mina ben och sa något i stil med att de inte sett någon sol i år. Jag fnissar lite obekvämt och säger: nej, det har ju varit kallt. Men jag vet att benen har sett solen flera gånger, de blir bara inte den färg som andra förväntar sig av sommarben.

Jag hade långbyxor nästan hela sommaren. Ovanligt få gånger fick de två bleka blända Malmö. Vilket är totalt urlöjligt, det finns ingen som helst anledning att jag ska behöva dölja mina ben för att slippa få kommentarer om min hudfärg. För min hudfärg är ljus. Jag blir inte brun. Jag är utrustad med rätt lite pigment. Men trots detta vill jag påstå att jag är himla trevlig och oftast väldigt snäll. Till och med rolig att umgås med.

Jag blir arg när andra tar sig rätten att kommentera min kropp. Speciellt när det är en sak jag inte kan påverka. Att en person droppar en så kallat skämtsam kommentar är inte hela världen, men att få de kommentarerna flera gånger varje sommar får en till slut att ta på sig långbyxor och hålla sig undan bikini offentligt för att slippa fler kommentarer. Och det är så himla fel.

Denna sommaren har jag varit extra känslig för kritik och av andra orsaker tvivlat på mig själv. Kommentarerna har inte hjälpt, i år har de stjälpt. Mer än någonsin. Argheten som bor i mig nu ska jag packa undan. Gömma i en liten box tills det är dags för en ny sommarsäsong. Då ska jag inte fnissa artigt åt ”skämten”, då ska jag vara modig och berätta för skojarna att man inte kommenterar någons hudfärg. Oavsett om den är mörk eller ljus. Att orden planterar ett litet osäkerhetsfrö som växer sig så stort att man hellre svettas i långbyxor än visar upp de bleka benen. För mina ben är precis lika bra som dina.

Nu springer jag

löpschema

Jag tar tag i löpningen nu. I slutet av förra veckan letade jag rätt på ett enkelt löpschema, skrev ut och satte upp på kylskåpet. Rotade fram en grön penna som strategiskt placerades bredvid. Nu var jag redo för måndag och löptur nr 1.

Eller löptur nr 1 var mer rask gång än löpning. Jag har nämligen letat rätt på ett nybörjarschema. Det är under min egentliga nivå, men det är precis vad jag behöver just nu. Jag har allt för mycket stress och press i mitt liv just nu och löpningen ska ju bli ett slags fristad och inte ett oöverkomligt tvång.

Oavsett svårighetsgrad så kan ni tro att det var härligt att bocka av det första passet med den gröna pennan. Nu ska jag belöna mig själv med te och knäckemackor framför ett avsnitt av The Good Wife i väntan på det utlovade ovädret.

Om Monica

I tisdags träffade jag Monica. Spåtanten jag nämnde i vintras. Hela åtta månaders väntetid var det. Då måste hon vara riktigt bra, tänkte jag. Vänner som varit där har varit imponerade och nu var det min tur att under två timmar få höra allt om mitt tidigare liv och kanske även lite om mitt kommande liv.

Monica säger ett namn och då ska jag berätta vilken relation jag har till personen med namnet, till exempel barndomsvän. Hon började starkt med ganska relevanta namn, sen såg hon alkohol. Och någon som rökte hemma hos mig. Hon blev väldigt arg på en kille jag slutat träffa för sättet han varit mot mig. Mer arg än jag någonsin varit på honom. Hon tyckte att vissa personer gjort fel mot mig, fel som jag inte helt kunde relatera till.

Hon hade också mycket rätt. Jag har arbetat i grönsaksbutik, jag har nyss fått ett nytt skrivbord, jag arbetar i Danmark, jag mådde bra när jag var i London osv. Men framförallt får hon en att må bra. I två timmar upprepar hon hur snäll jag är, att jag borde tycka bättre om mig själv, att hon inte är orolig för mig, att jag förtjänar både det ena och det andra. Det var två timmar av en varm, tröstande kram.

Monica är väldigt duktig på att läsa människor. Jag betvivlar inte att hon kan spå och ser saker andra inte ser, men hon är också väldigt duktig med människor. Diskret luskar hon fram om jag är singel eller ej för att en timme senare lugna mig med att säga att jag kommer hitta min kärlek. Försiktigt får hon fram att jag stressar alldeles för mycket på jobb och ger mig trygghet i att jag kommer hitta en livsbalans. Ibland lägger hon orden i mun på mig, ibland uppmuntrar hon bra och dåliga känslor i mig genom att nicka eller skaka på huvudet.

Och jag? Jag går på det. Jag fastnar i hennes show, njuter av uppmärksamheten, av att ha någon på min sida. Som verkar heja på mig, trots att vi aldrig träffats förr. Det hon ger på två timmar är mer än någon terapi-session kan ge på två timmar. Och även om Monica stundtals var lite ute och cyklade och överdrev mer än jag kunde relatera till så var det värt varenda krona. För oavsett hur skicklig hon är på att läsa människor, så finns där något mer i hennes spådom.

Effektiv förmiddag med goda nyheter, frieri och nålar

Min morgon började på Operagrillen och frukostmöte med MiM. Som vanligt var det väldigt intressant och denna gång pratades det om sinnesmarknadsföring. Något efterföljande mingel blev det inte för så fort sista ordet var sagt sprang jag vidare till dagens andra punkt. Sjukgymnasten.

Där kom nålarna fram och första akupunkturen blev gjord. Jag blev avrådd från i stort sett all träning förutom löpning och promenader. Antagligen dags att ta tag i den där löpning på allvar nu då.

Nästa stopp blev ögondoktorn. Efter att under flera månader haft strängt linsförbud var det dags för nytt avgörande. Jag klarade synundersökningen galant. Ingenting var dubbelt eller suddigt längre. Och efter läkaren färgat mina ögon gula och noggrant inspekterat ögonen i en stor apparat kom domen: Det ser bra ut. Jag frågade typ fem gånger om det var sant, fick jag ha linser igen? Jomenvisst, allt var bra.

När jag glädjande skuttade därifrån kom det fram en tjej och ställde sig på knä och friade. Jag tackade självklart ja, vi kramades och hennes kompisar filmade.

Allt detta innan klockan ens hunnit slå elva. Inte konstigt att jag är helt slut strax efter lunch.

Inte bara måndagsexemplar

20150819_sjukgymnast

Igår träffade jag min nya sjukgymnast för första gången. Jag hade sedan tidigare dömt ut henne efter bilder på hemsidan, men fick snabbt ändra åsikt. Första besöket varade en timme och det mesta var undersökning för att förstå mina problem. Visade sig vara många problem vilket förklarar allt ont jag har i rygg, nacke, axel och huvud.

Efter alldeles för många år med ont känner jag mig ofta gnällig, som hack i en skiva tjatar jag om ont och stel och öm och trött. Men riktigt så är det inte. Sjukgymnasten berättade att det är vetenskapligt bevisat att personer som haft ont under väldigt lång tid, bl a jag, reagerar mycket snabbare på smärta – även ny smärta. Jag är inte gnälligare än alla som inte har ont, det är bara så att mina smärtreceptorer(?) aldrig vilar och snabbt reagerar på nya smärtor. Hos en icke-ont människa tar det längre tid för att väcka smärtreceptorerna och således har de inte ont lika ofta och på lika många ställen. Allt beror alltså inte på ett måndagsexemplar till kropp. Det är ändå skönt att vila lite i min nya kunskap ett tag. Känns tryggt. Undrar om jag kan få mina smärtreceptorer att sova igen?

En annan sak som är himla bra med min nya sjukgymnast är att hon ritar mina övningar med de sötaste små gubbarna.

Mot paradiset

Jag pratar ofta om att jag vill göra både det ena och det andra. Har stora drömmar som liksom ligger på vänt. Nu har jag gjort slag i saken och en av min länge tänkta tanke kommer bli verklighet. Jag har drömt om en stilla yogaretreat och nu är det bokat. En yogaretreat med möjlighet till surf. 10 dagar i januari kommer jag spendera i paradiset – Santa Teresa. Jag ska lära mig omöjliga yogapositioner, bada, läsa böcker, lära känna nya människor och njuta av värmen när övriga Sverige får bråka med slask. Nu ska jag bara hitta en tidsmaskin så januari kan komma snabbt.

– Costa Rica here I come!

SantaTeresa

Bild lånad från yogiakademin.se som jag åker till Costa Rica med

En riktig, svensk sommaridyll

För att den här bloggen (och jag med den) inte ska deppa ihop av klagande så tänkte jag att vi tar och kikar på min semester. Har i år valt att bara ta en veckas sommarsemester och den spenderades i en vykortsvänlig sommaridyll.

Jag tog flyg, buss, tunnelbana och buss igen för att bli upphämtad av en båt som tog mig till Alholmen. Min barndomsvän och smygsyster (smyg pga ej blodssyster) har nämligen ett sommarhus där och jag skulle hänga en vecka med min fantastiska guddotter med familj.  Här kommer en bildkavalkad av sommarens bästa vecka.

Alholmen1

Tillsammans med ö-grannen Torbjörn lade vi nät i solnedgången och planerade för grillad fisk kvällen efter.

Alholmen2

Men utan någon fisk i nätet (inte ens med fler nät natt nr 2) blev det ingen fisk på grillen.

Alholmen3

Vi tröstade oss med en dag på stranden, alldeles ensamma på en liten udde badade vi, läste bok, åt picknick och simmade några varv runt bojen.

Alholmen4

Vi åkte såklart en himla massa båt.

Alholmen5

I den här ursöta gäststugan fick jag bo om nätterna och på dagen nyttjades altanen till solning, läsning och skitsnackande.

Alholmen6

Jag försökte mest pricka in skuggan.

Alholmen7

Och hade utsikt över detta fina.

Alholmen8

Satt ett tag och tittade på detta.

Alholmen9

Plockade smultron.

Alholmen10

Fick målat ett fint porträtt av världens gulligaste gudis.

Alholmen11

Gjorde lite av det här också.

Alholmen12

Kanske viktigaste av allt; jag vann gummibåtsracet.

Alholmen14

Hejdå Alholmen! Tack för den finaste semestern.

Därför är sommaren värre än vintern

20150720_pendla

Som tågpendlare möts jag ofta av frågor och påståenden om att det måste vara vidrigt att vara tågpendlare under vintern när det är is och andra hinder för tågen att gå i tid. Men nej, det är inte så jobbigt. Även om man ibland blir stående på en kall perrong 45 minuter och tappar känseln i tårna för att skorna är mer anpassade för kontoret än för utomhusliv i kyla, så är det inte så jobbigt. Sommaren är däremot den svåra perioden som tågpendlare. Det är huvudsakligen två anledningar till varför det är så här.

– Sommartider. Det är färre avgångar, färre tågvagnar, men minst lika många människor. Den här ekvationen gör att det är trängre på tågen än normalt, vilket i sin tur ger kortare förseningar på nästan alla avgångar – i alla fall de tider jag åker.

– Människorna. Det är inte längre pendlare som fyller tågsätena, det är turister. Turister tror sig vara viktigare än alla andra, det är trots allt rimligt – de är ju på semester… Att väskan ska stå i ett säte så att andra människor får stå upp är en självklarhet. Vagnarna som är till för de med stort bagage har för obekväma säten så dit kan en turist sällan vända sig. På semestern behöver man inte sköta hygienen – tågen doftar således av olika kroppsodörer. Att låta andra gå av tåget innan man går på är omöjligt, det är dessutom viktigt att knuffas för att komma på först. En turist tar aldrig av sig ryggsäcken utan det gäller att hålla ögonen öppna och ducka när turisten plötsligt vänder sig om. Under sommaren är den tysta avdelningen aldrig tyst – det är nämligen helt omöjligt för en turist att läsa en skylt och respektera det som står på den.

Nu drar jag alla turister över en kam, det är otroligt elakt av mig. Det finns säkert fräscha turister som respekterar sina medmänniskor och inte tycker att de har fler rättigheter bara för att de har semester. Men sommaren är värre än vintern ändå.

Det lilla Sophia-monstret

Det bor ett otrevligt litet monster i mig. På senaste har det varit framme mer än vanligt. Det slänger bitchiga kommentarer runt sig, suckar högt, himlar med ögonen, är extremt otåligt och tycker att de flesta i sin närhet är otroligt störande och jobbiga. Monstret idiotförklarar ofta och menar att alla andra gör saker bara för att jävlas med en.

Så varför har detta otrevliga monster varit så himla aktivt? Pms tänker ni kanske, men nej så länge har ingen människa pms. Visst kan det finnas en irritation på livet efter allt strul med sjukskrivningar, långsamt läkande hand men då borde irritationen minskas och inte öka i takt med att handen blir bättre. Jag äter bra, tränar 3-4 gånger i veckan och sover bra om natten. Således har jag kommit fram till att det är stress.

Jag är vidrigt trött, lättirriterad, hugger så fort jag får chansen, ingen koncentrationsförmåga alls, är osugen, har tappat min humor, blir grinig när någon pratar om onödiga saker istället för att hålla sig till ämnet. Ni hör… jag är en rätt vidrig människa nu. Även om jag försöker hålla tillbaka, så sipprar det ur små elakheter ändå. Nu är bara frågan, hur tusan bryter jag detta hemska mönster?!?