Att få läsa en bok bredvid en blomstervägg

20150524_Blomstervägg3 saker som gör mig ledsen just nu:
> Att jag gjort illa min nyopererade hand så den är blålila, svullen och gör himla mycket mer ont än för några dagar sedan.
> Att ögonläkaren sa att jag har sår i mitt öga och inte får använda linser på 3 veckor och måste ta ögonkräm som svider 3 gånger om dagen.
> Att mitt onda tjuvar all energi och lust.

3 saker som gör mig glad just nu:
> Att mina ledsenpunkter är så tillfälliga och i-landsproblemiga.
> Att jag imorgon åker till Emma för en hel arbetsveckas fikandes, shoppandes, skitsnackandes och återhämtandes.
> Att jag idag suttit vid den fina och väldoftande blomsterväggen på bilden och läst en bok i solen – snart, snart, snart är det sommar igen.

Spring allt vad du kan, eller himla långsamt

SpringaMin PT har definitivt fått sig en utmaning nu när jag inte kan belasta handen. Han kontrade med en utmaning till mig. 8 km löpning utan paus. I lördags var det dags och jag var exakt noll procent kaxig. Det var ju typ 2,5 år sedan jag sprang så långt sist. Vankade av och an hemma i jakten på undanflykter. Det närmsta jag kom var att när jag sprang superintensiva intervaller på löpbandet några dagar tidigare så pulserade det så mycket i operationssåret att jag trodde handen skulle explodera och spruta ner hela gymmet med blod. Men ingen hand exploderade och inget blod sprutade så det kunde ju inte användas. Och det största misslyckandet vore ju att inte ens försöka.

Jag peppade mig själv och begav mig ut. Upprepade tyst för mig själv att jag skulle springa långsamt, en kilometer i taget. Lyssnade på Värvet i lurarna och knatade på. Plötsligt så säger RunKeeper att jag sprungit 8 km. Jag gjorde det! 54 minuter tog det. Ingen skryttid, men det har ingen betydelse. Jag sprang ju så himla långt. Och länge!

Fredagen som var en måndag, fast ändå fredag

150515_Frukost

I fredags var det dags för mig att åter göra entré på kontoret efter två veckors sjukskrivning. En sån stor dag kräver bra frukost. Havregrynsgröt med linfrön, banan, blåbär och mandelmjölk.

150515_HandMen först ett stopp hos distriktssköterskan. Hon tog mina sista stygn och förberedde handen för en arbetsdag med ett bandage. Nu var jag verkligen redo för Köpenhamn och kontoret.

150515_KontorPå kontoret drack jag kaffe, knaprade smärtstillande, lyssnade på musik och försökte komma ifatt två veckor på en dag. Det var ju en klämdag så det var lugn och tyst, rätt skönt ibland faktiskt.

150515_ShoppingTillbaka i Malmö var det dags för lite shopping. Mamma hade beställt två soffkuddar och jag hittade en present till lördagens 30-årsfest.
150515_MiddagDet tar på krafterna att återvända. Så middagen blev enklast möjliga. Men det är också kanske godast möjliga. Från Lilla Ostaffären, som råkar ligga precis bredvid kuddaffären (Åhléns alltså). Mest av allt var jag ändå himla glad att min måndag var en fredag. Sovmorgnar efter en trött dag är det härligaste.

Vattenmelon

MelonJag älskar vattenmelon. En sommar för några år sedan tänkte jag att det var allt jag behövde äta hela sommaren. Det höll inte många timmar innan jag hittade annan mat jag också älskade och absolut inte kunde leva utan som jag stoppade i mig. Men det blev några vattenmelonsmiddagar i alla fall.

Jag har en vän som hävdar att om man inte kan texten till en låt går det bra att mima just vattenmelon. Det ska passa till alla låttexter bara man anpassar hastigheten av vattenmelon. Testa själva vettja!

Skulle ta stygn från handen idag. Sju hade jag totalt, nu har jag kvar tre. Verkar som läkköttet i handen inte är som kirurgen trott. Eller så kanske jag har använt handen för mycket och stört läkningen. Jag är rätt dålig på att vila och ta det lugnt när det är under tvång. Jag fick ett mycket mindre bandage än förut och kan skriva igen. Fast det gör rätt ont. Skivar nog upp lite vattenmelon och ”vilar” istället.

Nytt och fräscht

Så blev det lite nytt härinne på bloggen. Det var verkligen på tiden att ta bort det mörka och göra det ljust och fräscht. Alla detaljer, vänsterspalten till exempel, är inte helt på plats ännu. Men vad tusan gör det när det ser så här fräscht ut?! Mer än denna lilla hälsning blir det inte idag, då min högerhand är inpackad i ett stort, blått bandage och är otroligt svårmanövrerad för tillfället. Bandaget är efter en planerad Karpaltunneloperation, men det kan jag kanske berätta mer om när handen är tillbaka. Funktionellt alltså, handen sitter ju fortfarande kvar på sin plats längst ut på armen.

Välkomna till den nya designen i alla fall!

Dödssjuk

Idag vaknade jag sjuk. Okej, det är en lögn. Idag vaknade jag megatrött och frusen och med ont i halsen. Långt ifrån dödssjuk, men första tecken på förkylning sen jag vet inte nr. Tur då att jag har ett helt bibliotek med te-sorter hemma och att planen var att arbeta hemifrån. Så det gör jag nu, med tre lager kläder, tekopp i ena handen och datorn i andra. Fint som snus.

Annars håller jag mest på med min träning nuförtiden. Tränar, äter, jobbar och klämmer in en och annan social aktivitet och spontana utekvällar. Firar födelsedagar, går på dop, vinner vinprovningar och äter äpple i Kivik. Men nu dricker jag te och skriver om saker som är skoj i Köpenhamn. Och tänker att det här med att blogga borde jag göra mer av.

På måndag börjar jag

Jag har gått och skaffat en PT. En sådan där online PT som kräver att jag har sjukt mycket disciplin för det står ingen riktig människa på gymmet och väntar på att pusha mig till att göra mitt bästa. Istället ska jag göra allt själv och skicka veckorapporter. Det ska vägas och mätas och fotas. Utvärderas vad som fungerar och inte fungerar. Men framförallt så ska jag träna och äta. Jag ska äta typ dubbelt så mycket som jag brukar, bara det blir svårt.

Idag kom träningsschema och kostschema. Känns absolut möjligt, det är bara disciplinen som kan hindra mig. Träningen och maten är anpassad efter mina skador, allergier och preferenser. Så det enda som väntar är att sätta igång. Imorgon är det jag som fyller kylen med mat, mäter, väger och fotar kroppen och förbereder mat osv för att första veckan ska fungera smidigt. Jag har fokus på slutmålet, var jag vill vara 1 juni när jag är klar med programmet, samtidigt som jag tar en dag i taget och satsar på att fullfölja den dagens kost- och träningsschema.

Detta är verkligen inga hokus pokus grejer, utan bara bra mat och bra träning. Men att jag betalar för att få den hjälp och det stöd jag känner att jag behöver. Jag är så himla taggad för att få ordning på kroppen, inte bara bli stark och smal utan att bli smärtfri, få mer energi och ny inspiration till träning och kost. Jag tar med glädje emot pepp de kommande månaderna!

Jag app-dejtar

Jag app-dejtar. Har två appar fyllda med bilder på killar där jag kan välja ja eller nej. En ytlig första gallring. Därefter kanske vi chattar lite och förutsatt att det verkar en inte allt för störd kille (en kan ju inte ha för höga krav) så möts vi för en dejt. Om det nu går att kalla för dejt.

Vi ses helt enkelt för att bedöma varandra. Ser hen ut som på bilderna? Är hen lika härlig i riktiga livet som i appen? Kroppsspråk, röstläge, klädstil, frisyr, personlighet. Allt granskas. Och några av de märkligaste frågorna ställs. Jag har såklart favoritfrågor och svar som jag aldrig vågar svara.

Varför är du singel?
– Jadu, bra fråga! Jag tycker ju själv att jag är ett förjäkla bra kap och har inget svar på den frågan. Men du kan få telefonnummer till de senaste killarna som dissat mig så kanske de kan göra dig klokare i mina felaktigheter.

Hur länge har du varit singel?
–  Vad får du ut av den frågan? Vill du veta hur trasig jag är i hjärta och själ? Eller är en lång singel-period ett tecken på oönskad mö? Kanske är det enklare att förföra en nydumpad tjej? Jag vet en sak och det är att singelskap och trasiga förhållanden oftast beror på två personer och den historien vill du inte höra.

Hur långt var ditt längsta förhållande?
– Igen: Vad får du ut av den frågan? Säger svaret dig verkligen något om mig? Sluta fråga om min historia, fråga om min framtid istället, det är den du har chansen att vara en del av och få uppleva tillsammans med mig.

Har du träffat någon genom appen?
– Ja, det är därför jag är ute och dejtar. NEJ då hade jag inte varit på dejt just nu. Och varför är mina tidigare förhållanden så intressanta att veta allt om 30 minuter efter att vi ses för första gången?

Vad tycker du om appen?
– Att det är ett jäkla skitställe där jag bara träffar idioter. Men jag tänker att det kanske, kanske ändå kan finnas en härlig kille där så jag fortsätter trycka ja på killar med hyffsade bilder.

Jag ska bli modig

Nyårslöften hit och nyårslöften dit. De bryts allt som oftast ändå. För ett år sedan lovade jag att jag skulle sluta snooza. Det har gått åt pipsvängen om jag ska vara ärlig, har nog inte klarat mer än en morgon av icke-snoozande.

Inför 2015 då? Då ska jag bara bli modig och liksom släppa kontrollen. För jag är egentligen ett fegt kontrollfreak om man nu ska överdriva lite, men nu är det slut med det. Eller jag ska jobba med att vara mer modig och släppa på kontrollen. Så nu har jag anmält mig till en franskakurs och bokat en tid hos en spåtant. Ändå ganska modigt av mig att göra två nya saker bara sådär.

Och det bästa är att det här löftet är lite abstrakt och väldigt subjektivt så jag är den enda som kan säga om jag lyckats eller inte. Och dessutom blir jag förhoppningsvis en härligare person av det hela. Kul! Nu gör jag det här. Har ni några löften eller mål för 2015?

Varför ska tjejer behöva lära sig att vara rädda för killar?

Visste ni att det nyligen kommit ett nagellack som förhindrar våldtäkter? Tjejen ska alltså stoppa ner fingrarna i drinken och om drinken är spetsad med en typisk ’date rape’ drog så ändras färgen på naglarna. Svinbra tycker många, uruselt tycker jag (och många med mig). Varför ska tjejer behöva lära sig att vara rädda för killar? Varför kan vi inte lära killar att inte våldta istället?

När jag flyttade till Malmö bestämde jag mig för att sluta vara rädd. Jag hade tröttnat på att inte våga gå hem själv om kvällarna, ringa vänner som fick tvångsprata med mig tills jag kommit hem och kunnat låsa dörren och hänga på säkerhetskedjan, att ständigt se mig om efter skumma typer som potentiellt ville våldta, råna eller misshandla mig. All denna rädsla för att jag har lärt mig att vissa killar är farliga för tjejer, men det är lika bra att vara rädd för alla eftersom det inte riktigt går att se på dem vem som är är vänlig och vem som är farlig.

Jag tar inga större risker när jag rör mig ute i nattens mörker, men jag är inte rädd. Händer det, så händer det för att jag var på fel plats vid fel tidpunkt. En händelse jag i så fall får bearbeta då. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig i situationen. Jag vill inte vara rädd för ett eventuellt hela tiden. Det bör ingen annan heller vara.

Jag förstår att det inte bara är att lära killar att sluta våldta. Det krävs mycket redan från barnsben. Lära om respekt, att ett nej är ett nej, att en undanknuffad hand inte betyder fortsätt. Något många killar kan behöva lära sig oavsett ålder och det lär de sig inte om det inte pratas om det. Att prata om var gränser går är bättre än ett nagellack.

Det där nagellacket kommer jag inte köpa. Dels för att de flesta våldtäkter sker med någon man känner, på en fest, med sin pojkvän, med någon bekant osv. och det kan inget nagellack rädda dig från. Dels för att jag vill tro på killar. Vill tro att de allra flesta är snälla, fina människor som inte är ute efter att skada tjejer.