Merparten av minutrarna i mitt liv är planerade. Visst kan jag ändra planerna, men jag har så mycket att jag måste offra något för att hinna med nåt annat. Människor verkar inte alltid förstå det. Att komma med något i sista minut till mig innebär att jag måste offra något annat. Den senaste veckan har skolarbetet blivit drabbat. Att pressa mig på att hänga med och hitta på skojjiga saker ger mig bara panik. Att i sista stund få mig att gå ut på stan för att hitta någon detalj jag plötsligt måste ha, får jag att gå i taket. Jag menar min sömn är planerad (dock inte inskriven i almanackan).

Visst gillar jag att ha mycket, men nu är det lite för mycket. 100% skola + 3 jobb!! Två av jobben gör jag hemifrån, vilket innebär att jag aldrig släpper jobbet. Det stör mig inte heller så mycket. Jag kan gilla att ligga i sängen med datorn och jobba tills jag somnar. Det som stör mig är när människor inte respekterar mig och min tid. Att jag får många sista minuten saker, som förväntas fixas direkt. Jo, jag kan fixa direkt, men då offrar jag skolan, mitt egna företag och de chanser jag har till att få arbeta med det jag vill. Mina minutrar är planerade.

Nu går jag till jobbet. Det är så himla gött. Jag fokuserar på det arbetet. Inga telefoner, inga mail, bara kaffe, disk, mat, beställningar… Rena avslappningen mot vad jag har hemma ibland.