När jag framåt kvällen gick hem igår passerade jag två killar. De stod och fnittrade under ett träd vid Möllan. Så säger de med lätt brytning Du är så vacker att stjärnorna faller. Båda yttrar denna mening strax efter varandra. Jag hade kunnat gett de ett leende, säga tack eller ett kaxigt jag vet. Istället exploderar jag i ett asgarv. Och fortsätter sedan fnissandes hem.