Kategori: Blogg

Det krävs så lite för att skapa rädsla och trygghet

Postat av sophialonnergard

Jag promenerar vart jag än ska i Malmö, det kommer jag alltid att fortsätta med. När mörkret faller håller jag mig till de stora gatorna med mycket folk. Otrygg känner jag mig aldrig, nästan.

Igår på väg hem från en väns födelsedagsfirande blev jag för första gången så rädd att hjärtat rusade. Just som jag svänger in på cykelvägen kommer en kille vinglandes strax framför mig på den vänstra trottoaren. Jag väljer då den högra trottoaren, det gör plötsligt killen också, som går nära nära efter mig. Jag stannar tvärt och killen vinglar vidare. 10 meter bakom fortsätter jag gå. Han saktar in och hamnar åter ett par centimeter snett bakom och utstöter något grymtande och pussljud samtidigt som han är tillräckligt när för att känna doften av mitt schampo.

Vi passerar ganska mycket människor som bara står och tittar på mig. När jag för andra gången stannar tvärt är vi strax utanför Debaser. Vakten tittar uppmärksamt på mig och frågar ”Förföljer han dig?” ”Ja” svarar jag och stannar vid vakten. Under tiden vakten berättar vilket äckel killen är och vilka klubbar han är portad från i stan vinglar killen vidare. Vid korsningen där jag ska svänga höger snubblar killen åt vänster. Vakten peppar med att jag lätt kan slå ner killen om han skulle komma för nära och jag tackar för sällskapet och hjälpen (att bara vara där) och går hemåt. När jag svängt runt hörnan vänder jag mig om och ser killen snubbla omkull vid busshållplatsen.

Det krävs så lite för skrämma någon, men framförallt så krävs det ännu mindre för ge någon trygghet. Det kostar inte att säga ”hej, är allt bra?”. Och den där vakten var definitivt min hjälte inatt, även om jag tror att killen inte skulle ge mig mer än en obehaglig och rädd promenad.

Trött som aldrig förr

Postat av sophialonnergard

Som ni kanske förstår har det varit en hittills tuff vecka. När de oväntade gråtattackerna avtagit och sömnen åter intagit mitt liv vill den inte lämna. Min kropp och knopp vill bara sova. Går som en zombie och kan inte längre räkna vad 1+1 blir. Som om någon spetsat mitt morgonkaffe med sömntabletter. Jag önskar helgen vore längre så jag kunde få sova mer.  Och så är jag arg. På allt och inget.

I huvudet gör jag katastrofplaner men vågar tro på det bästa. Och det bästa med de här superhemska sakerna är att det känns lite bättre för varje dag.

När benen försvinner och livet omprioriteras

Postat av sophialonnergard

Det tar bara några få sekunder sen ligger du där med benen mentalt undanslagna och allt du ser är en svart dimma. Att du inte kommer hinna få upp tavlorna och köpa de orangea soffkuddarna innan gästerna kommer på lördag är plötsligt helt oväsentligt och tankarna har gått i katastrofläge. Värsta scenario. Bästa scenario. Troligt scenario. Hur orkade jag sist?

Du gråter, googlar, försöker distrahera tankarna med en film. Sen gråter du igen.

Maten blir ointressant och sömnen oåtkomlig. Och vardagen blir en balansgång för att hålla tårarna inne. Minsta lilla tanke i fel riktning vattnar ansiktet och mascararänderna är ett faktum. De svullna, röda ögonen döljs dåligt av sminket som senare kommer att gråtas bort. Det falska leendet döljer smärtan inom en och bröstet gör så ont att du tror du fått en infarkt.

Så är det inte för alltid. De första dagarna, chocken, smärtan, försök till acceptens går sakta förbi och rädslan blir en del i vardagen som inte längre rör en till tårar var femte minut. Leenden blir sakta äkta och livet mer roligt än sorgset. Tills dess går livet långsamt framåt.

Jag önskar detta bara var en sorgsen text om tråkiga besked, det är det inte. Igår slogs mina ben undan. Igen.

Berättelsen om slutet

Postat av sophialonnergard

’Jag älskar dig’ ’Jag vet inte om jag kan säga det tillbaka till dig längre’ Vi låg i min säng när du påbörjade krossandet av mitt hjärta. Sa att du fortfarande ville vara min pojkvän men att du inte längre visste om du älskade mig. Jag var kär, sårad och stannade hos dig.

Tänkte jag efter hade det kanske inte varit så bra på senaste, men inte hade det varit så dåligt?! När vi kom tillbaka efter sommaren blev det ganska kyligt. Och det var inte bara hösten. I november slutade du älska mig. I december gjorde du slut men släppte mig inte.

Lussebullarna hade just jäst klart när du ringde på dörren. Jag visste vad du ville, det var idag det skulle ske och min känsla var rätt. Du sa att det inte kunde fortsätta såhär. Att det var slut. Jag satt på köksgolvet och stirrade in i ugnen. Om ett par minuter skulle mitt livs bästa lussebullar tas ut alldeles gyllenbruna och sprida doften av jul i min lägenhet. Du satte dig på stolen en bit bort och tittade på mig där jag satt utan att röra en min.

Medan lussebullarna svalnade på spisen plockade jag ihop dina saker. Din tandborste, dina linsgrejer, några kalsonger och ett gäng tröjor. Jag packade en liten påse med lussebullar och lade de överst i påsen jag gav dig med orden: Nu får du gå.

Sen grät jag och blev full med mina vänner.

När jag återvände efter julfirandet i Skåne var du den första jag såg på dansgolvet, hånglandes med en annan. Hon du hade blivit vän med under hösten. Jag var lurad och hånglade upp en annan.

Vi började ses som vänner framåt våren. Såg film och hade sex på din soffa innan jag bad dig köra mig hem. Kom du till mig fick du inte stanna över natten. Det var plötsligt mina villkor som gällde. Du ville tillbaka, det ville inte jag.

Under sommaren åkte du till din hemort. Jag var kvar i studentstaden drack vin på gräsplättar, spenderade timmar på stranden, läste en sommarkurs och träffade en kille. Du hörde av dig då och då, ville ses när du kom tillbaka. Det ville inte jag.

En kväll såg du oss utanför studentpuben. Vi låg på gräset höll hand, fnittrade och hånglade så som nyförälskade gör en sensommarnatt. Min telefon vibrerade. Det var du. Du skrev något bittert och svartsjukt. Jag fortsatte fnittra och hångla.

Det höll bara två veckor med den nye killen. Det var inte tillräckligt för att komma över det krossade hjärtat i min bröstkorg.

Onani är lösningen vid överambitiöshet?

Postat av sophialonnergard

Jag har vissa tendenser att vilja allt. Det är nödvändigtvis inget dåligt, snarare ganska bra. Min chef instruerar vad som är superviktigt och vad som kan göras vid ett senare tillfälle. Jag förstår och håller med, men tänker att ’jag nog kan få allt gjort om jag jobbar över lite varje dag’. Samtidigt har jag ett ambitiöst årsmål i hur många mil jag ska springa 2013 (ganska mycket mer än en mil i veckan). Och varje dag måste jag läsa x antal sidor i boken inför träffen med bokklubben jag numera är en del av. Nu får vi inte glömma att jag ska göra matlådor till fem luncher i veckan och såklart vara supersocial och träffa mina fina vänner typ jämt. Och inte heller glömma alla projekt som pågår här hemma samtidigt som jag strävar efter ett konstant rent hem eftersom jag hatar smuts. Så planerar jag fester, resor, förändringar och annat livskoordinerande som fyller skallen. ”Du måste onanera mer” sa en vän ”det frigör endorfiner och är bra för dig”.

Är det allt? Är onani lösningen till att jag hinner med allt min överambitiösa hjärna vill uppnå?

Var är saxen?

Postat av sophialonnergard

Önskar jag kunde säga att jag inte är så blek som på bilden, men det är mycket möjligt att bilden gör mig rättvisa. En sak är i alla fall tydligt och det är att luggen behöver få sig en omgång med saxen. Denna vecka har till största del spenderats på kontoret, fullt ös kan man lugnt påstå. Annars har jag byggt en sänggavel (tyvärr inte till mig, för snygg attan blev den), varit ute och sprungit två gånger och haft väldigt ont i bihålorna. Det är som att ha ont i huvudet, fast i ansiktet liksom. Eftersom jag inte hunnit med så mycket mer finns det inte så mycket mer som kommer ur min trötta hjärna just nu. Tyvärr.

Nyårslöfte?

Postat av sophialonnergard

Jag vet inte om det här med nyårslöften är min grej eller om det bara är ett kommersiellt trick. Jag tar i alla fall tillfället i akt att sätta upp några mål för mitt kommande år att sträva efter. Ett par saker att ha uppskrivna och titta på när jag kanske blir lite förvirrad och behöver motivation. Målen gäller både karriär, privat och ytligheter. Jag delar med mig av några till er, men de flesta håller jag för mig själv.

– Jag ska bli mer ekonomisk. Inte snål, inte sluta unna mig MEN att äta lunch ute fem gånger i veckan kan bytas ut mot matlådor och de flesta spontanköp behöver nog lite mer eftertanke.

– Jag ska resa mer. Pengarna som blir över när jag är mer ekonomisk ska läggas på resor.

– Springa Malmömilen och Midnattsloppet.

– Ta bättre hand om mig själv. Äta bra, ta hand om min hud och träna mer (vilket säger sig själv i punkten ovan)

Egentligen inte så stora förändringar, bara finjusteringar. Brukar ni avge nyårslöften?

Början till min undergång

Postat av sophialonnergard

I veckan skaffade jag ett Traderakonto. Tänkte nämligen spendera min julledighet med lite rensning här hemma och kanske även fylla på kontot genom att sälja av lite saker. Därav Tradera. Klickade runt lite för att klura ut hur det fungerar, prisbilder, fraktkostnader, beskrivningar, bilder och annat som kan vara bra att veta.

Så blev jag förälskad i en väska (såklart!) och lade ett bud. Nu leder jag budgivningen och är alldeles lycklig över detta. Det är en jättefin väska, verkligen. Har inte ens vågat klicka in och titta på skor ännu. Herregud! Den här Traderagrejen kommer inte vara bra för mitt shoppingbeteende och det är ytterst tveksamt om jag kommer gå plus med medlemskapet.

Jag försvann också men ingen ringde polisen på 80-talet

Postat av sophialonnergard

Jag läser om flickan i Örebro som försvann idag. Det visade sig att hon var hon en kompis och lekte och mådde alldeles utmärkt. Under tiden letade polisen efter flickan.

Jag försvann en gång. Okej det hände nog mer än en gång. En gång försvann jag så mycket på ett köpcentrum att jag fick gå till informationen och be dom ropa efter min mamma, stackarn var alldeles skräckslagen medan jag var lugn, jag visste ju var jag var och kände mig inte så försvunnen.

En sommardag var jag ute och lekte. Ja, vi lekte utan större tillsyn i vårt lugna bostadsområde, alla tog hand om allas ungar och skrek man tillräckligt högt var det alltid någon som kom. Just denna dag lekte jag ensam, eller så var på väg från en kompis när jag såg att Bengt flyttade in. Jag berättade för Bengt att mamma visste var jag var och så hängde jag hos gubben när han packade upp. Vi pratade om viktiga saker i en liten flickas liv och tittade på alla hans spännande saker.

Under tiden jag skaffade en ny kompis var mamma säkert halvt panikslagen. Hon gick säkert ett par varv i området och ropade, men ingen hörde henne speciellt inte jag. Efter ett par timmar återförenades vi. Om det var Bengt och jag som kom överens om att det var dags för mig att gå hem eller om det var mamma som ropade så vi hörde kommer jag inte ihåg. Men mammas suck av lättnad som snart övergick till en föreläsning om hur viktigt det är att berätta var jag är någonstans kommer jag ihåg mycket väl.