Jag försvann också men ingen ringde polisen på 80-talet

Jag läser om flickan i Örebro som försvann idag. Det visade sig att hon var hon en kompis och lekte och mådde alldeles utmärkt. Under tiden letade polisen efter flickan.

Jag försvann en gång. Okej det hände nog mer än en gång. En gång försvann jag så mycket på ett köpcentrum att jag fick gå till informationen och be dom ropa efter min mamma, stackarn var alldeles skräckslagen medan jag var lugn, jag visste ju var jag var och kände mig inte så försvunnen.

En sommardag var jag ute och lekte. Ja, vi lekte utan större tillsyn i vårt lugna bostadsområde, alla tog hand om allas ungar och skrek man tillräckligt högt var det alltid någon som kom. Just denna dag lekte jag ensam, eller så var på väg från en kompis när jag såg att Bengt flyttade in. Jag berättade för Bengt att mamma visste var jag var och så hängde jag hos gubben när han packade upp. Vi pratade om viktiga saker i en liten flickas liv och tittade på alla hans spännande saker.

Under tiden jag skaffade en ny kompis var mamma säkert halvt panikslagen. Hon gick säkert ett par varv i området och ropade, men ingen hörde henne speciellt inte jag. Efter ett par timmar återförenades vi. Om det var Bengt och jag som kom överens om att det var dags för mig att gå hem eller om det var mamma som ropade så vi hörde kommer jag inte ihåg. Men mammas suck av lättnad som snart övergick till en föreläsning om hur viktigt det är att berätta var jag är någonstans kommer jag ihåg mycket väl.

Beetroot

Nyss ätit färska, kokta rödbetor med massor av smör och flingsalt. Det kan vara en av de bästa sakerna med sommaren; alla nyplockade grönsaker och bär. Och så påminner det mig om morfar. Måste varit hos honom jag åt mina första rödbetor på detta vis. Han var bra på att ta tillvara på säsongens färskvaror. Som jag minns det handlade han oftast grönsaker på torget, fisken i fiskaffären osv. Han kokade lingonsylt, fiskade, rensade och rökte fisken själv och var helt enkelt grym i köket. Med bra råvaror blir det god mat.

Vart tog solen vägen?!

Jag vaknade halv nio imorse då lyste solen och himlen var knallblå. När jag klev upp vid tio var solen borta sedan länge och himlen färgats grå. Jag som ska leka med Emma ute i solen idag. Kanske får bli inomhuslek istället. Kaffe och skvaller fungerar lika bra ute som inne.

När jag gick på lågstadiet hade vi en låt som vi sjöng när vi ville att solen skulle komma fram.

”Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då. Högt i topp går allas humör och det är det som susen gör”

Den sjöng vi om och om igen tills solen kom fram. Brukade funka faktiskt. Det var en sån där mysig grej som bara vår klass hade. Som gjorde vår klass bättre än de andra.

Min mommo

Min mormor var en helt underbar kvinna. Visst, även hon hade sina dåliga sidor hon ringde varje morgon när jag var liten till oss, en stressad småbarnsfamilj med två trötta och sega ungar som aldrig gjorde som mamma sa, eller min bror gjorde som mamma sa jag var den busiga. Mommo ville alltid att man skulle äta mycket helst dubbelt så mycket som man fick plats med i magen. Och för att inte tala om vett och etikett där var hon likt Gestapo. Men även dessa lite sämre sidor av henne är idag bra minnen. Min mommo ställde alltid upp för mig, min familj och för alla andra som behövde hennes hjälp. I flera år tog hon hand om mig efter skolan, fixade mat, hjälpte med läxor, lekte, hon gjorde mer än vad man kunde förvänta sig. Det finns vissa saker jag aldrig kommer glömma. Mommo lät oss, mig och min bror, alltid äta pannkakorna med fingrarna och efter pannkaks ätningen spelade vi svälta räv. Mommo, min bror och jag. Vi satt i hennes kök och spelade svälta räv.

Mommo var duktig i köket, trots att hon alltid missade att rensa fiskben. Men det var tre saker hon gjorde bättre än någon annan. Kåldolmar, som hon bjöd hela släkten på en gång om året, vad jag kan minnas var det alltid bra stämning de kvällarna. Mommolad, det var hennes hemmagjorda apelsinmarmelad som hon fick massproducera varje vinter. Dessa två gjorde hon för hela släkten, den sista var för mig. Finska pinnar! En torr liten kaka som var det bästa som fanns. Mommo gjorde finska pinnar ett par gånger i veckan till mig när jag kom från skolan. Åhh, vad jag kunde äta finska pinnar.
Så småningom blev hon sjuk, hon som var den sociala och aktiva pensionären orkade inte lämna sin lägenhet. Hon satt i sin fåtölj och såg på tv hela dagarna. Då blev det lite ombytta roller, jag hjälpte henne handla mat, fixa med hennes syrgas, städa till henne osv. Försökte komma så ofta jag kunde, men det blev svårt med skola och jobb speciellt nr jag flyttade från Skanör. Men en gång i veckan försökte jag hälsa på henne. Bara sitta där och prata med henne, se på tv när hon var trött, bara vara sällskap. Hon pratade med mig. Jag var den som lyssnade. Det är inte lätt som 18-åring att höra sin mormor ifrågasätta varför hon fortfarande levde. Det är inte lätt som 18-åring att förklara hur mycket sin mormor betyder. Hon sa till mig att detta kommer bli den sista julen hon skulle få uppleva. Det blev det inte. Mommo spenderade många år bara sittandes och vänta på att få dö. När mommos syster plötsligt gick bort, satt mommo i kyrkan på hennes begravning och önskade att det var hon som låg där. Hon hade redan planerat sin egen för många år sedan.
Det sista minnet av mommo när hon var riktigt glad var hennes sista jul. Vi var hemma hos oss på julafton och vid maten blev hon trött, så vi la henne i soffan så hon kunde se och höra oss, så hon kunde vara med. När vi sedan sjöng en snapsvisa, ligger mormor där i soffan och sjunger högre än oss alla andra och skriker skål, som om det vore hennes sista skål. Tre och en halv månad senare ringer min mamma och väcker mig halv sex på morgonen, jag visste precis vad det handlade om. Mommo blev 79 år.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, min mommo. Det är med glädje jag tänker på henne, samtidigt som kniven i hjärtat vrids ett varv. Saknaden blir större för varje dag. Jag har bara varit på kyrkogården en gång på över tre år. Det är inte för att det är jobbigt att gå dit utan för att jag minns henne inte där. Jag minns henne varje dag hela tiden. Varje gång jag ser en gul tulpan, varje gång jag ser en torr kaka, varje gång jag tar på min axel eller ser mig i spegeln.
Jag vet att hon har det bra, att det var detta hon velat länge, men tänk om jag kunde få tio minuter med henne. Bara tio minuter….