En tur på kyrkogården

På söndagspromenaden tog jag och mamma turen runt kyrkan. Hälsade på mormor, pratade om gamla yrkestitlar på gravarna och avslutade med att hälsa på morfar (mormor och morfar var skilda och morfar ligger med sin fru och mormor minglar med hela gänget i minneslunden, dock finns de båda i Falsterbo). Både jag och mamsen gillar att strosa runt och läsa på gravar, knäpp vana men sådan mor sådan dotter…

Thinking of you

Igår satt jag i ett baksäte med ett fång rosor i famnen. I framsätet satt min bror och svägerska.

Rosorna skulle till kyrkogården, här till mormor i minneslunden där vi tände ett ljus också.

Här ligger morfar och hans fru i ett hav av kärlek. För visst ser det ut så med alla kransar och ljus?! Våra blommor är precis utanför bilden, det där med fotografi kanske inte är min starkaste sida. Men ljuset ser ni i alla fall. Sen åkte vi hem till pappa och åt den godaste älgragun.

Grattis på 85-årsdagen

Idag skulle min mormor fyllt 85. Hon som några månader innan sitt sista andetag var för trött för att sitta och äta julmat med oss, istället låg hon på soffan bredvid och sjöng med i snapsvisorna. Hon som alltid hade nybakade finska pinna till mig efter skolan. Hon som gjorde världens godaste marmelad, mommolad hette den. Hon som gjorde en tråkig rätt som kåldomar till det godaste jag någonsin ätit. Hon som alltid öppnade sitt hem för sina barnbarn. Hon som blev arg om man höll skeden på fel sätt när man åt filmjölk. Hon som var allra bäst på att vara min mormor. Hon som jag saknar så det gör ont ibland och helst av allt vill jag krama henne och lyssna på allt klokt och oklokt hon har att säga.

Mormorsblommor

Igår var jag inom Plantagen när jag körde och hämtat posten i Falsterbo. Där hittade jag mig en st Paulia som var så fin att den fick bli min. Jag strosade runt och dels begrundade deras förvånansvärt dåliga utbud och dels blev kär i de röda pelargonerna. Jag önskar mitt köksfönster kunde fyllas med pelargoner. Denna gånge fick det räcka med st Paulian, den piggar upp tillräckligt där den står i mitt vardagsrum.

Men visst är de där mormorsblommorna så fina att man bara blir förälskad? Önskar jag hade en liten uteplats däe jag kunde plantera blommor och läsa en bok i solen. När jag jobbade i blomsterbutik på gymnasiet tyckte jag de tantiga blommorna var gräsliga och jobbiga. Nu är jag så förälskad i allt som andas tant att jag önskar ha det mesta hos mig själv. Tant = kärlek.

Underbara söndag

En heldag i Falsterbo med massa godsaker blev det. Under den timmen solen lyste var jag och mamma på långpromenad och hälsade på både mormor och morfar på kyrkogården. En del skvaller och mys blev det också. Så satt jag och läste magasin för kvinnor 40+ och Svensk Damtidning i soffan, medan mamma satt en bit bort och såg golf på tv. Mammas gubbe förstod inte riktigt det sociala i det osociala. Mysigt var det och jag fick mammas köttfärslimpa till middag och rester med hem. En bra-för-själen-dag helt enkelt. Nu ska jag bädda ner mig i sängen och se en film, ladda för imorgon då blir det fullt upp minsann!

Gunnar

Dunderförkylningen Gunnar är och hälsar på mig. Fyy, var längesedan jag var så här dålig. Men jag har inte tid att vara sjuk så jag kör på som vanligt. Ska dock tokdäcka i min säng nu, klockan nio…

Det var inte det jag egentligen tänkte berätta. Min morfar ligger på sjukhus, ingen som vet vad det är riktigt men han ska tydligen ligga kvar. Mamma ska resa  bort imorgon. Det var precis samma som när mormor dog, jag var sjuk, mormor låg på sjukhuset och mamma var utomlands. Det är en obehaglig känsla jag har, men hoppas att jag har fel. Det är svårt att beskriva känslan av igenkännande, rädsla och lugn, men en sak är säker, jag gillar det inte. Väntar på ett positivt besked, ska nog vänta sovandes så Gunnar försvinner…

Min mommo

Min mormor var en helt underbar kvinna. Visst, även hon hade sina dåliga sidor hon ringde varje morgon när jag var liten till oss, en stressad småbarnsfamilj med två trötta och sega ungar som aldrig gjorde som mamma sa, eller min bror gjorde som mamma sa jag var den busiga. Mommo ville alltid att man skulle äta mycket helst dubbelt så mycket som man fick plats med i magen. Och för att inte tala om vett och etikett där var hon likt Gestapo. Men även dessa lite sämre sidor av henne är idag bra minnen. Min mommo ställde alltid upp för mig, min familj och för alla andra som behövde hennes hjälp. I flera år tog hon hand om mig efter skolan, fixade mat, hjälpte med läxor, lekte, hon gjorde mer än vad man kunde förvänta sig. Det finns vissa saker jag aldrig kommer glömma. Mommo lät oss, mig och min bror, alltid äta pannkakorna med fingrarna och efter pannkaks ätningen spelade vi svälta räv. Mommo, min bror och jag. Vi satt i hennes kök och spelade svälta räv.

Mommo var duktig i köket, trots att hon alltid missade att rensa fiskben. Men det var tre saker hon gjorde bättre än någon annan. Kåldolmar, som hon bjöd hela släkten på en gång om året, vad jag kan minnas var det alltid bra stämning de kvällarna. Mommolad, det var hennes hemmagjorda apelsinmarmelad som hon fick massproducera varje vinter. Dessa två gjorde hon för hela släkten, den sista var för mig. Finska pinnar! En torr liten kaka som var det bästa som fanns. Mommo gjorde finska pinnar ett par gånger i veckan till mig när jag kom från skolan. Åhh, vad jag kunde äta finska pinnar.
Så småningom blev hon sjuk, hon som var den sociala och aktiva pensionären orkade inte lämna sin lägenhet. Hon satt i sin fåtölj och såg på tv hela dagarna. Då blev det lite ombytta roller, jag hjälpte henne handla mat, fixa med hennes syrgas, städa till henne osv. Försökte komma så ofta jag kunde, men det blev svårt med skola och jobb speciellt nr jag flyttade från Skanör. Men en gång i veckan försökte jag hälsa på henne. Bara sitta där och prata med henne, se på tv när hon var trött, bara vara sällskap. Hon pratade med mig. Jag var den som lyssnade. Det är inte lätt som 18-åring att höra sin mormor ifrågasätta varför hon fortfarande levde. Det är inte lätt som 18-åring att förklara hur mycket sin mormor betyder. Hon sa till mig att detta kommer bli den sista julen hon skulle få uppleva. Det blev det inte. Mommo spenderade många år bara sittandes och vänta på att få dö. När mommos syster plötsligt gick bort, satt mommo i kyrkan på hennes begravning och önskade att det var hon som låg där. Hon hade redan planerat sin egen för många år sedan.
Det sista minnet av mommo när hon var riktigt glad var hennes sista jul. Vi var hemma hos oss på julafton och vid maten blev hon trött, så vi la henne i soffan så hon kunde se och höra oss, så hon kunde vara med. När vi sedan sjöng en snapsvisa, ligger mormor där i soffan och sjunger högre än oss alla andra och skriker skål, som om det vore hennes sista skål. Tre och en halv månad senare ringer min mamma och väcker mig halv sex på morgonen, jag visste precis vad det handlade om. Mommo blev 79 år.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, min mommo. Det är med glädje jag tänker på henne, samtidigt som kniven i hjärtat vrids ett varv. Saknaden blir större för varje dag. Jag har bara varit på kyrkogården en gång på över tre år. Det är inte för att det är jobbigt att gå dit utan för att jag minns henne inte där. Jag minns henne varje dag hela tiden. Varje gång jag ser en gul tulpan, varje gång jag ser en torr kaka, varje gång jag tar på min axel eller ser mig i spegeln.
Jag vet att hon har det bra, att det var detta hon velat länge, men tänk om jag kunde få tio minuter med henne. Bara tio minuter….