Moshuvud och sjukstuga

Idag har jag skiftat mellan soffan och sängen, sett fem avsnitt av House och sovit däremellan. Så har jag tänkt på snor, mest för att mitt huvud innehåller enbart snor just nu. Jag har blivit bombarderad av sms från mamma. Ringde och bad henne tycka synd om mig och hon gör otroligt bra jobb. Det glädjer mig. Nu är det dags för te och en till sovstund. Bilden är ju gammal, nästan ett år, men jag ser lite sjuk ut på den så den passar ju bra in.

Varde ljus

Igår kom min bror och bytte lampa i hallen till mig. Efter flera månader i mörker kan jag äntligen se. Alltså, jag kan ju byta glödlampa själv men denna sitter så högt upp att jag inte når den ens om jag står på en stol. Jag firade ljuset med en fiskgratäng och kanelbulle. Eller.. kanelbullen var ju för kanelbulledagen. Och ikväll ska jag få krama på Stephan i tio minuter, eller femton om vi går långsamt och det ska jag se till att vi gör! Skojskoj!

Jag är mammig

Jag saknar min mamma. Det är ju inte så att hon är borta, hon bor tre ynka mil härifrån och vi pratar minst en gång i veckan oftast mer. Problemet är att vi aldrig ses. Ingen söndagsmiddag, eftermiddagsfika eller gemensamma pedikyrer. Det måste självklart bli en ändring på. Det är dags att skapa nya traditioner! Jag tänker korta shoppingturer följt av långluncher och massa skvaller. Eller möbelhusturné i jakt på den perfekta inredningen. Eller en enkel middag en kväll i veckan. Det finns många bra saker att göra till vår nya mor- och dottertradition. Först ska jag berätta för mamma.

Den bästa sortens överraskning

Helt galen dag på jobb så tiden har flugit förbi. Precis när jag går ut genom dörren efter jag slutat ser jag i ett sms att mamma är i stan. Så jag skuttade och mötte upp henne. Hon var på en liten shoppingtur och jag var helt stirrig efter jobb och glad över att få träffa min mamma så jag bara babblade på. Jag träffar mamma alldeles för sällan, även om vi pratar i telefon minst en gång i veckan så är det alltid annorlunda att ses. Aja, nu sitter jag här och äter en prickigkorv-middag. Knäcke och te is da shit!

Kultursöndag

I lördags fyllde min käre far år och i söndags firades hans ålderdom. Eller ungdom ska man kanske säga. Vi samlades för Les Miserable på Malmö Opera och blev gripna av historian och den mäktiga musiken. Tårarna stod pappsen för, men ag måste ha slagit något typ av rekord i gåshud. Så fortsatte vi mot Metro där maten intogs. Kantarellpirog med ädelostcreme följt av Wallenbergare gjord på vildsvin. Så gott att jag nästan dog lite. Strax efter nio sa vi farväl och jag traskade nöjd hemåt i regnet. En himla bra söndag måste jag erkänna.

Det är okej att känna

Ett ämne som berör så många. Cancer lärde mig väldigt mycket när jag var ung då min mamma fick sin diagnos. Idag är hon friskförklarad, men rädslan kommer aldrig försvinna. Inte heller glädjen, sorgen eller kärleken. Men det är viktigt att känna oavsett om du är drabbad eller anhörig. Att känna är bra.

Min dag som slav

Jag kom ner och blev bjuden på lunch, so far so good. Så fick jag se på när mamma jobbade i köket och blev skickad till affären två gånger. Lite pyntande senare och jag var redo att klä mig fint och jobba hårt. Jag lade upp nio kilo kräftor och placerade de strategiskt längs med bordet. Bar ut bröd, ost, öl och serverade snaps innan det var dags för mig att slå mig till bords. Några minuter i alla fall innan jag fick springa och fixa mer saker. Stackars Karl-Otto som hade mig till bordet var mest utan bordsdam, men vilken lycka för mig; Karl-Otto är ju helfestlig. Så fortsatte kvällen med lite spring, kaffekokande och diskande, men mest av fest och vin. Sammanfattningsvis var det en fantastiskt fest. Vem kan tacka nej till en kräftskiva med mamsen och femton av hennes festglada vänner?!