En torsdag med pappa, kinamat och Billy Elliot

KinLong

En vecka innan jag åkte till Paris mötte jag upp pappa på Kin Long för lite kinesiskt i magen. Och alltså gud. så. gott. Riktig autentisk kinamat och inte den där buffén med friterade räkor… Jag kan inte hitta att de har någon hemsida, men de ligger precis vid Triangeln, bredvid Scandic hotell, i Malmö. Glöm inte boka bord, det är en väldans populär restaurang.

Operan

Vidare tog vi oss till Malmö Opera för att se Billy Elliot, min födelsedagspresent av pappa. Superlyxigt att fylla år i januari men liksom fira igen i april. Man fick inte fotografera under föreställningen så en bild på mitt snacks och en stolsrygg får duga. Nå… Billy Elliot. Jag blev helt blown away. Helt fantastisk föreställning. Och barnen! Så galet duktiga. Jag blir dessutom alltid lika imponerad av Malmö Operas scenografi och ljussättning. Har ni inte sett föreställningen ännu så gör det nu. Bara gör det!

En ovanligt lyxig och bra torsdagskväll. Tack pappa 

Den årliga konstrundan

Konstrunda_2016

På långfredagen var det dags för min och pappas årliga konstrunda. Jag intog passagerarsätet och kartläsarrollen (jag är visserligen rätt kass på kartläsandet och tjoar till pappa att han ska köra på den gröna vägen och att pluppen är på höger sida om vägen, men stackars pappa löser körandet finfint trots min insats).

Konstrundan_2016_3

Vi såg målningar, skulpturer, fotografier, installationer och massa annat skoj. Här på Fabriken i Bästekille dit vi återvänder varje år pga favorit. (Obs, ej pappa på bilden – bara random gubbe).

Konstrundan_2016_2

Och så får man äran att gå på den röda mattan (som visade sig vara en installation av tyg som använts till bussäten) in i konstnärernas privata ateljéer. Det är rätt himla mysigt att spana in de gamla husen, snacka lite med konstnärerna och köra vilse på Österlen.

Konstrundan_2016_4

Jag hade som vanligt fel skor på mig. Vita sneakers och landsbygd och åkrar är icke att föredra. Kanske jag lärt mig till nästa år. Femte (eller är det kanske sjätte?) gången gillt heter det väl?

Jag har ungefär noll koll på hur många konstnärer vi besökte, men det har såklart pappsen. Ett helt excelark med sedda konstnärer och lunchrestauranger för att minnas guldkorn och slippa dubbelbesök. Tur att en av oss har koll på läget. Tack för i år pappa 

Eye Attack

Louisiana_OptArt

Jag är ett stort fan av konst av dess olika slag. Jag och pappa har gjort det till en vana att besöka Louisiana flera gånger per år och konstrundan på Österlen får sig ett besök varje påsk. Sist vi besökte Louisiana för några veckor sedan var det minst sagt snurrigt. Utställningen Eye Attack inleddes med en varningsskylt!

Louisiana_OpArt

Och jag fick snabbt förståelse i varför. Jag som är relativt stabil på denna jord blev alldeles yr och några av verken fick betraktas med kisande ögon för att inte hjärnan helt skulle snurra till det. Bilden ovan är alltså endast svartvita vågor (på min skärm ser de även lite röda ut, men det var de alltså inte i verkligheten – kanske kameran också blev alldeles snurrig).

Eye Attack är alltså en utställning med så kallad Op Art (Optical Art). Förutom att göra en helt snurrig i bollen är den också rätt himla fantastisk. Jag menar – hur i hela världen lyckas konstnärerna med några få streck skapa en så fysisk reaktion hos betraktaren? Vad händer egentligen i hjärnan?

Vintern är knappt här, men redan talas det om vår

Igår på väg hem från jobb såg jag en löpsedel. Det var kanske KvällsPosten eller Aftonbladet och löd som följer: Håll ut! Våren kommer tidigt till Malmö. Jag vill bara poängtera en sak (eller några). Det har varit minusgrader i en vecka, alltså bara typ TVÅ minusgrader (knappt kallt om det inte vore för blåsten). Vi har inte ens sett någon snö. Det är fortfarande januari. Jag vill ha lite vinter innan jag får vår, om jag får be!

My booky wook

Igår firades födelsedagen med pappa och bror på Atmosfär. Har ni aldrig varit där? Går dit då! Jag fick i mig råbiff, oxsvans och en osttallrik och nu dreglar jag av tanken på maten. Min bror och svägerska gav mig bland annat Russell Brands bok. När jag kommit hem igen ringde det på dörren och där stod Emma och Erik för att gratta och överlämna presenter 1984 och Alla monster måste dö, så gulligt! Och bra, nu har jag hela vårens läsning utstakad om man räknar med julklappsböckerna också.

Hur kan något vara så osmakligt och fint

Såhär ser Stadshuset i Malmö ut. Vid första åsynen tyckte jag det var alldeles förfärligt osmakligt att smälla upp massa julfigurer över hela byggnaden. Så kom jag närmare och förstod. Varje figur är ritad av ett barn vars namn står skrivet under. Då var det plötsligt så fint att jag nästan ville gråta. Fast det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Det var fortfarande osmakligt men urgulligt samtidigt!