Jag läser väldigt många bloggar. Ohälsosamt många bloggar faktiskt. En sak jag har lagt märke till är ostron. Det verkar som att många unga Stockholmstjejer plötsligt älskar ostron och beställer in det så fort de får chansen. Jag känner mig dock tveksam. Är det verkligen gott?! Det ser ju så…. slajmigt ut. Ändå kan jag inte sluta vara nyfiken på de där slajmiga små sakerna. Kanske så att jag måste prova ostron snart.
Jag skrev ju Stephen Hawking, men han heter ju Harold Camping. Stephen Hawking är en annan tokig gubbe. Och det blev aldrig någon domedag i lördags, den kommer tydligen först i oktober. Ja, men det var ju tur att han väntade till efter den första domedagen för att avslöja hans fel. Är inte det en sån sak man trippelkollar sjuttio gånger innan man går ut med vilket datum domedagen är? Aja, alla kan vi ha fel ibland.
Imorgon går världen under. Är det någon som vet vilken tid? Jag ska nämligen på bio och vore synd att missa slutet. Hur kommer det gå till? Sprängs vi eller blir vi alla till sten? Stephen Hawking har visserligen räknat fel en gång tidigare, för det var någon gång under 80-talet vi först skulle gå under, men man vet aldrig. Jag tror det bara är hittepå, men om det inte är så bör jag dricka skumpa i min finaste klänning med min bästa imorgon. Vad tror ni kommer hända? Eller inte hända…
Kommer på mig själv att drömma om att bo i hus. Jag tycker inte längre barn är läskiga, tittar på klänningar i knälängd, tycker numer om att ha städat och bäddad säng, jag använder tygpåse när jag går och handlar, tycker det är gott med några glas vin men undviker karatefyllor, är noga med att tvätta av sminket innan jag somnar, älskar pelargoner, vill åka på semester till vingårdar och idag ångrade jag att jag fortfarande hade mina mjukisbyxor på när jag gick till Ica för att köpa leverpastej. Jo, lite vuxen har jag nog blivit… Kanske dags att hitta på ett ungdomsbus för att väga upp slösurfandet på Hemnet.
Jag drömde att jag hostade så jag inte kunde andas. Så vaknade jag och insåg att det var verklighet. Har tre dammkorn långt ner i halsen som sitter där och kittlar mig. Och så hånskrattar de åt att jag inte kommer åt dem. MEN nu har jag kokat te och tror jag kommer vinna kampen, muhahaha.
De senaste dagarna har jag fått en hel del kommentarer på bloggen. Jag blir så glad av kommentarer. Fortsätt kommentera och gillar ni bloggen kan ni alltid tipsa andra om den, eller följa den på bloglovin.
Bloggen klydda som bara den igår, men nu verkar det funka igen. Jag blev väckt av flyttgubbar klockan åtta idag. Ni vet en sån maskin som går i trappor? En sån dunsade från åtta i morse i min trapp och eftersom jag inte var i säng förrän vid halv två igår var jag mindre lycklig av att inte få sova vidare. MEN solen sken och himlen var blå och det gav mig energi att vilja göra massa saker. Så gick det en halvtimme och tjocka moln täckte solen och den blå himlen. Dötrist… Jaha, det var ett inlägg om sömn och vädret, kanske jag som är dötrist och inte molnen…
För två månader sedan blev jag äntligen opererad. Hösten 2009 fick jag reda på att jag hade problem med gallan, men läkarna i Karlstad ville inte operera (en helt annan historia). Jag kämpade vidare och när jag flyttade ner till Malmö tyckte läkarna att en operation var det självklara valet. Så den 14 mars hamnade jag på operationsbordet och vaknade en galla fattigare. Och med provresultaten i handen var det absolut det rätta beslutet med operationen. Det var på alla sätt en positiv sak. Jag mår mycket bättre, har sällan ont i magen, mår sällan illa (och både magont och illamående var en daglig ingrediens förut) och så har jag energi, all min trötthet är som bortblåst, nästan.
Nu har det hänt något jag inte hade räknat med. På min mage har jag fyra röda ärr täckta av fyra bitar sårtejp. Jag vill inte längre visa min mage. För mina vänner är det lugnt, men tanken på att ha bikini på stranden i sommar får mig att nästan rysa av obehag. Eller träffa en ny kille. Mitt självförtroende har sjunkit till botten, när det gäller min mage. Det är inte blekheten eller dallret som stör mig, det är ärren. Nu får jag inte sola min mage i sommar och kommer således ha ett linne på mig på stranden tills jag vill bada. Då kommer mina ärr synas tydligt.
Jag vet att ärren kommer blekna och knappt synas alls. Men det är ingen tröst just nu. Jag brukar inte bry mig om sådana saker, men plötsligt stör jag mig så mycket att jag knappt kan tänka på annat. Plötsligt förstår jag människor som varit i olyckor och vaknar med ärr de sedan hatar i resten av sina liv. Jag ville ha operationen och kämpade för att få den, ansåg att risken var liten jämfört med chansen att kunna må bättre. Mina ärr är ganska små, fyra små streck, ändå avskyr jag dem.
Jag klev upp glad och taggad för ny vecka. Det ändrades snabbt av porttelefonen och Svensk Direktreklam. För andra måndagen på rad ringer de på porttelefonen och vill komma in för att dela ut reklam. Förra veckan innan åtta på morgonen och nu strax innan nio. De trycker på ALLA knappar samtidigt så när jag väl lyfter luren så är det tre andra som också svarat i sina telefoner. Är det bara jag som inte tycker detta är okej?! En gång, okej… Återkommande, en väldigt arg Sophia som i vredens stund skrev ett upprört mail till Svensk Direktreklam. Töntigt? Jepp, men va fan de kan inte hålla på sådär varje måndagsmorgon. Och min glädje är som bortblåst.
