För två månader sedan blev jag äntligen opererad. Hösten 2009 fick jag reda på att jag hade problem med gallan, men läkarna i Karlstad ville inte operera (en helt annan historia). Jag kämpade vidare och när jag flyttade ner till Malmö tyckte läkarna att en operation var det självklara valet. Så den 14 mars hamnade jag på operationsbordet och vaknade en galla fattigare. Och med provresultaten i handen var det absolut det rätta beslutet med operationen. Det var på alla sätt en positiv sak. Jag mår mycket bättre, har sällan ont i magen, mår sällan illa (och både magont och illamående var en daglig ingrediens förut) och så har jag energi, all min trötthet är som bortblåst, nästan.

Nu har det hänt något jag inte hade räknat med. På min mage har jag fyra röda ärr täckta av fyra bitar sårtejp. Jag vill inte längre visa min mage. För mina vänner är det lugnt, men tanken på att ha bikini på stranden i sommar får mig att nästan rysa av obehag. Eller träffa en ny kille. Mitt självförtroende har sjunkit till botten, när det gäller min mage. Det är inte blekheten eller dallret som stör mig, det är ärren. Nu får jag inte sola min mage i sommar och kommer således ha ett linne på mig på stranden tills jag vill bada. Då kommer mina ärr synas tydligt.

Jag vet att ärren kommer blekna och knappt synas alls. Men det är ingen tröst just nu. Jag brukar inte bry mig om sådana saker, men plötsligt stör jag mig så mycket att jag knappt kan tänka på annat. Plötsligt förstår jag människor som varit i olyckor och vaknar med ärr de sedan hatar i resten av sina liv. Jag ville ha operationen och kämpade för att få den, ansåg att risken var liten jämfört med chansen att kunna må bättre. Mina ärr är ganska små, fyra små streck, ändå avskyr jag dem.