Jag är före

Idag vaknade jag kvart över fem. Det är äckligt tidigt, speciellt när klockan inte skulle ringa förrän efter sju. Jag kunde inte somna om utan låg och grubblade rätt länge. Det är en kommentar från lördagens alla deep talk som fastnat i mitt huvud. Det är lätt att säga vissa saker på fyllan, men eftersom jag var nykter minns allt så tydligt. Nu har den kommentaren fastnat i mitt huvud och ligger där och gnisslar så jag inte kan sova.

Den hiskeligt tidiga morgonen har gjort att jag ligger före i schemat. Jag planerar nämligen mina dagar. Vad jag ska göra och när. Nu är jag 90 minuter före i schemat. Och det är nog lika bra för i eftermiddag kommer jag vara så trött att jag inte ens vet vad jag heter. Då är det bra att vara före så jag kan vila utan dåligt samvete.

Deep talkfestival och ung kärlek

Jag har en pojkvän. Han heter Anton och fyller fem på onsdag. Vi träffades igår. Jag fick det guldiga presentsnörearmbandet av honom. Och ett presentsnörehalsband i svart och lila. Och godis. Så gjorde han mig till agent och vi hade ett hemligt agentrum med hemliga gömställen i. Så kramades vi flera gånger. Jessica fick samma behandling, så vi är liksom tre i vårt hemliga agentförhållande.

Sedan var det så mycket deep talk att jag inte ens minns alla ämnen som avhandlades. Det var fint när sex vänner sitter i små grupperingar och pratar om allvarliga saker. Men tro inte det var en tråkig fest. Tvärtom, det var en himla bra fest. Vi åt gott, lärde känna nya människor och delade många skratt. Klockan hann bli över tre innan vi traskade hemåt och en fest som varar i nästan elva timmar är en bra fest.

Härliga lördag

Solen skiner in genom fönstren och värmer upp hela mig. Kaffet som slinker ner värmer det också. Så jäkla skön start på vad som kommer bli en bra dag. Snart ska jag fixa värsta frukosten och mysa vidare innan sysslor ska utföras och jag ska ladda för 25-årsfest.

Igår skulle jag och Jessica på bio. Det blev inte så. Först var jag besviken, hade sett fram emot det hela dagen. Kollat på sf.se vilka filmer som gick och liksom laddat så hela kroppen var beredd på vad som skulle ske. Det slutade med att jag skakade av mig besvikelsen och gick ner och tog en kaffe med henne istället. Satt och snackade lite skit ett par timmar. Himla mysigt det med.

En morgonmysig trasdocka

Jag är på riktigt mys- och lufshumör idag. Morgonen blev lång, stängde av väckarklockan när det regnade och sov vidare, sedan tog jag långfrukost och lufsar jag runt i mjukisar med en kaffekopp i handen. Synd att det inte är någon som lufsar runt med mig och delar ut kramar.

Har tagit bort mina stora plåster på magen idag. Nu är det bara små tejpbitar över stygnen kvar. Känner mig som en gammal trasdocka, ni vet favvodockan som gått sönder och blivit lagad hur många gånger som helst. För så ser min mage ut med stygn på fyra ställen. Ser rätt roligt ut. Minns ni förresten trasdockegänget? Kanske världens sötaste gäng ever!

Varför betygsätter Jan Björklund mig?

Tror SSU att jag skulle prestera annorlunda i skolan med en annan utbildningsminister? Och varför skulle jag gå med i SSU för att Jan Björklund ger mig IG? Och varför betygsätter Jan Björklund mig? Han har aldrig varit min lärare. Och varför så många utropstecken? Jag förstår inte SSUs reklam. Den har hånat mig sen i somras och nu var det dags att visa den för er. Förstår ni?

Var är brevgubben?

Jag väntar på posten och är galet uttråkad. Så fort brevbäraren varit här ska jag köra hem till min gata i stan. Åh, jag har längtat ihjäl mig efter min lägenhet ända sedan igår. Så nu har jag plockat undan efter mig i huset, tömt diskmaskinen, gått ut med soporna och packat mina saker (fast inte smutstvätt, ska ju hit snart igen och slutföra mina husvaktarsysslor och tvätta). Nu fattas bara posten. När posten är intagen ska huset larmas och jag ska till Malmö igen. Jag rycker till vid varenda litet motorljud (brevbäraren kör bil här, sjukt slött), men blir mest besviken. Har redan tittat i brevlådan två gånger idag. Och tiden går ju inte snabbare bara för att jag sitter och väntar heller. Tråååkigt…

Äntligen går det åt rätt håll

Precis som alla andra fick jag smärtstillande efter min operation. Den starkaste tog jag inför nätterna för att kunna sova. Och visst sov jag. Som en stock. Problemet var att den även gjorde att jag svimmade, var groggy och sov hela dagarna. Jag orkade ju inte ens blogga. När jag efter nästan en vecka insåg att det var medicinen som gjorde mig dålig och inte efter-operation-trötthet-yrsel så slutade jag ta den medicinen. Då fick jag istället så ont att jag inte kunde sova.

I tisdags tröttnade jag på att ha ont. Då hade jag inte sovit på tre nätter på grund av smärta, trodde ju att det skulle bli bättre hela tiden. Det blev det inte. Jag ringde kirurgmottagningen med gråten i halsen, man är inte kaxig efter tre sömnlösa nätter och en fruktansvärd smärta. Det tog inte många minuter innan de skrivit ut andra smärtstillande. Och nu! Nu är det på rätt väg.

Jag har äntligen kunnat börja typ rehabiliteras, en vecka senare än jag borde. Jag ska inte ljuga, det har varit ett litet helvete och varje liten sak har varit en kamp. Men nu är jag liksom människa igen. Nästan smärtfri tack vare massor av piller, kan röra mig hyffsat och kan tänka klara tankar. Det är en bit kvar innan jag är helt hel igen, men jag kan se att det blir bättre nu. Jag kan sova nu.

För att ni inte ska bli arga för medicinen så poängterar jag att jag äter efter läkarens instruktioner. Absolut inte mer och ibland även mindre. Jag tar medicin när jag har ont, inte för att bli hög.