Kategori: Personligt
Min fina gudis Bella
Trea Nolla
Här har ni honom, födelsegrisen him self a.k.a min bror. Klockslaget är mitt i natten och presentöppning efter festen.
Många timmar tidigare, vid förberedelserna hängde jag upp ballonger. Och fnittrade hysteriskt för mig själv när jag hängde upp en ballongsnopp att vakta alla öl i skottkärran. Okej, jag skrattar fortfarande åt min ballongsnopp…
Fyrtio personer kom och firade. Pappa skakade loss på dansgolvet till Svennebanan. Och mat har jag fått så det räcker resten av veckan. En helkul kväll (speciellt då jag och mitt lag vann tipsrundan i Johan-kunskap) med släkt och vänner. Lägg noga märke till tältet som jag och Johan slet med dagen efter. Tack alla för en fin helg!
Grattis Johan!
När jag föddes var min bror 2,5 år. Sedan den dagen har han alltid varit där för mig. Han såg till att jag inte slog mig på lekplatsen och lät mig leka med hans bilar när jag var liten. Ibland fick jag vara med han och hans kompisar om de fick mitt godis, men det var det värt. När våra föräldrar skiljdes sa han att allt kommer bli bra och jag visste att Johan skulle vara där bredvid mig. Han har lagt en arm på min axel när jag varit ledsen och liksom haft koll på mig utan att jag vetat om det.
Så har han tyckt att jag varit världens störigaste lillasyster. Gaddat ihop sig med mina kompisar. Ätit de sista chipsen och slängt ut mig när han skulle ha fest. Ibland fick jag vara med på festen och numera verkar han till och med tycka det är kul. Vi är rätt olika jag och min bror, men det kanske är därför vi alltid varit sams. Kanske inte nära vänner, men aldrig ovänner. Och idag fyller han 30. På lördag ska det firas hela natten lång.
Morsdag
Igår efter pizzalunch med fina (och bakfulla) Trelleborgare tog jag bussen till Höllviken där mamsen väntade på mig. Eftermiddagen spenderade jag i den sköna gröna fåtöljen framför tv:n. Jag läste igen lite skvaller i Svensk Damtidning och såg golf på tv:n. Mamma och hennes gubbe är nämligen golfnördar. Men jag kom in i tv:n och hejade i det tysta på svensken och lite på den andra snygga som var typ andra bäst i världen. Funderade på en framtida karriär som caddie, det verkar lite trevligt. Så blev det middag. Ryggbiff, nypotatis, rosépepparsås och en himla god sallad med både sparris och avokado och gissa vem som fick resterna?! Jodå, nu ska fröken här steka ryggbiff och potatis, värma sås och hälla upp färdig sallad på en tallrik. Vilken lyxmiddag en måndagseftermiddag! Men så har jag ju världens bästa mamma också.
Mitt nya komplex
För två månader sedan blev jag äntligen opererad. Hösten 2009 fick jag reda på att jag hade problem med gallan, men läkarna i Karlstad ville inte operera (en helt annan historia). Jag kämpade vidare och när jag flyttade ner till Malmö tyckte läkarna att en operation var det självklara valet. Så den 14 mars hamnade jag på operationsbordet och vaknade en galla fattigare. Och med provresultaten i handen var det absolut det rätta beslutet med operationen. Det var på alla sätt en positiv sak. Jag mår mycket bättre, har sällan ont i magen, mår sällan illa (och både magont och illamående var en daglig ingrediens förut) och så har jag energi, all min trötthet är som bortblåst, nästan.
Nu har det hänt något jag inte hade räknat med. På min mage har jag fyra röda ärr täckta av fyra bitar sårtejp. Jag vill inte längre visa min mage. För mina vänner är det lugnt, men tanken på att ha bikini på stranden i sommar får mig att nästan rysa av obehag. Eller träffa en ny kille. Mitt självförtroende har sjunkit till botten, när det gäller min mage. Det är inte blekheten eller dallret som stör mig, det är ärren. Nu får jag inte sola min mage i sommar och kommer således ha ett linne på mig på stranden tills jag vill bada. Då kommer mina ärr synas tydligt.
Jag vet att ärren kommer blekna och knappt synas alls. Men det är ingen tröst just nu. Jag brukar inte bry mig om sådana saker, men plötsligt stör jag mig så mycket att jag knappt kan tänka på annat. Plötsligt förstår jag människor som varit i olyckor och vaknar med ärr de sedan hatar i resten av sina liv. Jag ville ha operationen och kämpade för att få den, ansåg att risken var liten jämfört med chansen att kunna må bättre. Mina ärr är ganska små, fyra små streck, ändå avskyr jag dem.
Grattis till oss
Idag har jag och mamma namnsdag. Vi heter båda Charlotte i tredjenamn. Tycker det är fint att vi delar namn. Skulle jag få en dotter får hon nog också vara med i Charlotte-klubben. Undrar om det är fler i vår klubb, alltså i min släkt, eller om det bara är vi två (kanske mamma vet…). Jag firar Charlottedagen med en blåbärsmazarin och kaffe såhär på eftermiddagen.
Idag är ingen vanlig dag
Gråtande patient och syskonkärlek
Ringde mamma och beklagade mig över mina onda bihålor. Gå till en läkare sa hon. Sagt och gjort. Patienten innan mig stormade gråtandes ur läkarens rum. Läkaren stormade efter Du behöver inte vara otrevlig. Förlåt för att jag tog upp din tid snyftade tjejen. Förutsättningarna kändes sådär för mig. Läkaren säger att jag är frisk. Tio dagars förkylning med ökande tryck i bihålorna är tydligen inget att göra åt. Fortsätt med nässpray säger han. Jag har tagit så mycket nässpray att det gör ont för varje spray, Du gör som du vill svarade han då. Jag köpte med mig en pizza hem med starka saker på, tänkte det kanske rensar näsan lite.
Med pizza i magen cyklade jag till stadion. På den gulaste, skruttigaste och högst gnisslande cykeln i stan susade jag fram utan luft i däcken. Förbi cykelpumpen vid Södervärn, men vågade inte stanna. Såg 94 minuter fotboll. Mjällby är ett bra motstånd, Malmö känns osäkra och fumlar för mycket. Självklart vinner Malmö, men det satt långt inne och kunde slutat hur som helst. Det är fint tycker jag. Att jag och min bror sitter där tillsammans, säger några meningar här och där, jublar och suckar tillsammans. Nu ska jag äta pizzaresten, se Big Brother och packa en väska innan jag däckar i sängen.