Babyface?

I onsdags var vi på Södervärns krog för en onsdagsöl. Varför just där? Jo, där får jag två glas rött och en tallrik nachos för 120 spänn. Löjligt billigt, så vi har råd att gå dit varje onsdag. I alla fall. Jag blev leggad i baren. Hallå! Jag är 27 år! Ser jag verkligen ut att vara under arton? Det är Möllans kanske sunkigaste ställe och de leggar mig. Kanske ser jag ut som 27 när jag fyllt 40 och då kommer jag säkert vara glad för mitt babyface, men nu är det bara löjligt. Får kanske trycka upp tröjor där det står jag är 27 år, dela ut mitt körkort som visitkort och tatuera in mitt födelseår i pannan.

Lite senare på kvällen kommer en äldre herre fram till oss där vi sitter och tjattrar. Han säger att vi är himla gulliga och frågar om vi fortfarande har blöjor. Eeh… Denna fråga ställer han till en läkare, en sjuksyrra, en lärare och mig (som tydligen inte ser en dag äldre ut än 18). Vad händer med världen? Vi är vuxna människor, inte bebisar! Vi fick hans visitkort, han var konstnär och rätt störande. Vi tittade på visitkortet och gav tillbaka det till honom, påpekade att han störde och till slut gick han igen.

Mina tankar om Melodifestivalen del 4

Melody Club – Jag hade rätt höga förväntningar på Meody Club. De infriades inte. MEN jag blev ändå förundrad över att de kom näst sist. Jag ogillar inte låten, men tror inte den kommer till sin rätt i Melodifestivalen. Det är rätt dåligt ljud, av någon anledning, och det känns som låtarna försvinner, speciellt denna. Jag inväntar radio-versionen.

Julia Alvgard – En trevlig låt, men man vinner inte med trevlig. Egentligen en ganska bra låt, men detta är en P4 hit inte en melodifestival hit

Lasse Stefanz – Nej, nej, nej. Dansband kanske säljer skivor (mest för att deras målgrupp inte fattar att man kan lyssna utan skivor) men ett dansband kan inte representera Sverige i Eurovision. Hellre Babsan. Sök till Dansbandskampen istället och låt oss andra vara!

Linda Pritchard – Äntligen den balladen jag har väntat på dessa veckor. Den är mäktig och funkar på en stor arena. Sen är den fylld av klyschor; vindmaskinen, desperat liggandes på knä och sjunga, de dramatiska handgesterna, men de kan jag ha överseende med.

Anders Fernette – Snark, vad tråkig kille. Tar man in cirkuskonstnärer på scenen är det för att dölja något, som en tråkig låt.

Linda Bengtzing – Äntligen schlager! Däremot är en kycklingklänning med vadarstövlar aldrig okej. Byt kläder och det kommer gå bra för henne i globen. Om det kommer gå hem i Tyskland? Aldrig, men det är svensk schlager i alla fall.

Nicke Borg – Återigen höga förväntningar och visst var den bra. Mest imponerande att han lyckas med sina gnällande ljud hela låten igenom. Hans byxor var från 1920-talet och när han tar av sin kavaj ser han oproportionerlig ut. Tanig överkropp, stort huvud och för stora byxor. Men på något underligt sätt funkar låten.

Love Generation – Fyra snygga tjejer, med olika hårfärger/frisyrer är ett välbeprövat koncept som alltid funkar. Och så med ett gäng bra låtskrivare och du har en hit. Det krävs inte mer än så för att skapa en en ny danshit. Och deras scenkläder var klockrena!

Åter i stormen

Jag är hemma igen. Det första jag gjorde var att ta på mig pyjamasbyxor och lägga mig i soffan med datorn och en kopp te. Har haft min bästa helg på länge och tycker att den gick för snabbt, så drar kanske upp till Karlstad snart igen. En helg utan bloggläsning har resulterat i 141 olästa inlägg på Bloglovin. Det är vad kvällen kommer spenderas med, bloggläsning i soffan.

Mot skogarna

Ni har kanske förstått att det är Karlstad jag ska till. Till er som inte vet det så har jag bott där i fem år för studierna. Snart är jag på väg åter. Jag ska kramas, umgås, dricka vin, njuta och kramas lite till. Min tokiga extrafamilj, åh vad jag har saknat de. Som farväl har Malmö skickat ner tio snöflingor. Det var fint. Men nu lämnar jag stormen för kramar i decimeterdjup snö. Och till er har jag fixat tidsinställda inlägg. Ha en underbar helg!

Det är en väldigt blåsig dag idag

Inatt låg jag vaken och lyssnade till monstret. Monstret med den bullrande rösten, som inte bryr sig och det råkar vara ett träd eller några takplattor i sin väg. Jag låg och lyssnade hur hela huset knakade i väntan på en katastrof. Att fönsterna inte skulle orka hålla monstret ute. Jag somnade till slut och fönsterna höll.

Idag är himlen blå och vid en första anblick råder lugnet. Men en blå himmel eliminerar inte stormen. Jag ser ut på gatan och blicken möts av människor som får kämpa sig fram i motvinden. Monstret ryter fortfarande högt och ställer till problem för de flesta. Trots känslan av att hållas fängslad av monstret och obehaget det ger, stannar jag ändå inne. Fegis som jag är vill jag inte möta honom om jag kan låta bli.

Flyger till Stockholm och käkar lunch

Rusar mot Flygbussen om ett par minuter. Jag ska till Stockholm och äta lunch. Och träffa Susanne och ge henne min älskade dator. sen flyger jag hem igen. Känns rätt häftigt att säga att jag tar flyget till Stockholm för lunch. Inte lika häftigt att jag inte ens kommer lämna Bromma flygplats.

När jag kommer hem igen ska jag dö i soffan. Vaknade med Sveriges tjockaste hals och mår inge bra alls. Jag som inte alls har tid eller lust att vara sjuk. Men vem fan har det, egentligen? Nu måste jag rusa!