Melody Club – Jag hade rätt höga förväntningar på Meody Club. De infriades inte. MEN jag blev ändå förundrad över att de kom näst sist. Jag ogillar inte låten, men tror inte den kommer till sin rätt i Melodifestivalen. Det är rätt dåligt ljud, av någon anledning, och det känns som låtarna försvinner, speciellt denna. Jag inväntar radio-versionen.

Julia Alvgard – En trevlig låt, men man vinner inte med trevlig. Egentligen en ganska bra låt, men detta är en P4 hit inte en melodifestival hit

Lasse Stefanz – Nej, nej, nej. Dansband kanske säljer skivor (mest för att deras målgrupp inte fattar att man kan lyssna utan skivor) men ett dansband kan inte representera Sverige i Eurovision. Hellre Babsan. Sök till Dansbandskampen istället och låt oss andra vara!

Linda Pritchard – Äntligen den balladen jag har väntat på dessa veckor. Den är mäktig och funkar på en stor arena. Sen är den fylld av klyschor; vindmaskinen, desperat liggandes på knä och sjunga, de dramatiska handgesterna, men de kan jag ha överseende med.

Anders Fernette – Snark, vad tråkig kille. Tar man in cirkuskonstnärer på scenen är det för att dölja något, som en tråkig låt.

Linda Bengtzing – Äntligen schlager! Däremot är en kycklingklänning med vadarstövlar aldrig okej. Byt kläder och det kommer gå bra för henne i globen. Om det kommer gå hem i Tyskland? Aldrig, men det är svensk schlager i alla fall.

Nicke Borg – Återigen höga förväntningar och visst var den bra. Mest imponerande att han lyckas med sina gnällande ljud hela låten igenom. Hans byxor var från 1920-talet och när han tar av sin kavaj ser han oproportionerlig ut. Tanig överkropp, stort huvud och för stora byxor. Men på något underligt sätt funkar låten.

Love Generation – Fyra snygga tjejer, med olika hårfärger/frisyrer är ett välbeprövat koncept som alltid funkar. Och så med ett gäng bra låtskrivare och du har en hit. Det krävs inte mer än så för att skapa en en ny danshit. Och deras scenkläder var klockrena!