NÃ¥got nytt, kanske flytt

Jag är en sån person som behöver förändringar i mitt liv annars blir jag liksom rastlös på livet. Min blivande kille/sambo/familj får nog vänja sig vid att jag plötsligt bestämt mig för att en ny bostad är både viktigt och bråttom, eller så är det hårfärg och frisyr som ska förnyas eller soffkuddar eller varför inte testa en ny stad ett tag. Som tur är tröttnar jag inte på människor utan snarare tvärtom.

Nu är det dags igen. Antingen renoverar jag köket eller sÃ¥ köper jag ny lägenhet. SÃ¥ jag ritar kök i 3D pÃ¥ IKEAs hemsida och spenderar timmar pÃ¥ Hemnet i jakt pÃ¥ perfekta lägenheten med perfekta läget (i perfekt prisklass…). Problemet är att jag inte har nÃ¥gra miljoner pÃ¥ banken eller fast jobb. Mitt nya är tyvärr bara ett kortare vikariat, det är dock det roligaste jag nÃ¥gonsin jobbat med sÃ¥ det är värt osäkerheten trots att ingen bank i världen skulle ge mig ett lÃ¥nelöfte fastän jag alltid betalar amortering, ränta och mÃ¥nadsavgift i tid.

Hur som helst så får jag drömma fritt. Föreställa mig de nya köksskåpen när jag står och diskar och möblera lägenheterna med mina möbler i huvudet. Tills dess får jag förändra det jag kan, rensa i förråd och glömda lådor, ändra frukostrutiner och drömma vidare. Men först ska jag ladda kamerabatteriet så ni får se lite nytt i bildväg och köpa en anteckningsbok att skriva fint formulerade meningar i innan de rymmer från huvudet för alltid som jag alltid kan använda till något fint i framtiden.

Vintern som snodde våren?

Som jag önskar att marken såg ut så nu, men det gör den inte för det ligger fortfarande snö på sina ställen. Fast idag värmde solen, förutsatt att man befann sig i solen på en vindstilla plats. Jag har förresten nytt jobb i Köpenhamn. Ett fantastiskt roligt jobb som tyvärr bara är ett vikariat under en kortare period. Håll tummar och tår för mig så jag får förlängt!

Annars har jag blivit en bokmal. Av tre anledningar: 1. Bokklubben vi startat 2. Pendlingen (som jag faktiskt gillar) 3. Jag är en periodare gällande läsning, nu är en sån period. Kort uppdatering om de viktigaste tingen i mitt liv (min nyinköpta väska också, men det är nog mest nyhetens behag). Har vi tur kommer det en lite mer intelligent text inom kort, ska samla tankar och lite tid, sen jävlar!

Lite skakig med en märklig doft

Ja, jag har äntligen tagit på mig träningskläderna och kommit ut i löpspåret igen. Det var ett par veckor sedan sist, men nu sitter jag här alldeles darrig i min kropp och med intorkat svett på huden. Ja, jag ska duscha men först tänkte jag få iväg ett par mail så jag efter duschen bara kan hålla kväll (och göra potatismos). Ser ni förresten att bilden är nästan två år gammal, med operationsplåster på magen och vårsolen i bakgrunden. Fina minnen, eller?

Tips för att få saker gjorda

Jag är mästare på att skjuta upp saker och göra saker i sista stund. Det behöver inte vara svåra saker som tar lång tid utan det kan vara att lägga ner en ficklampa i en låda som tar tre sekunder, men det måste göras. Jag försöker skicka ett mail en kväll samtidigt som jag ser tv, kollar twitter och chattar med en kompis, då blir inget gjort. Så då tvingar jag mig själv med en finfin teknik. Jag ställer klockan!

Om det tar 10 minuter att skriva mailet så stänger jag tv:n, lägger ifrån mig telefonen och stänger ner alla fönster på datorn som inte behövs till mailet sen ställer jag tidtagaruret på 10 minuter. Då behöver jag inte oroa mig för att fastna i uppgiften och tappa bort tiden, jag har satt tidspress på mig själv och har dessa tio minuter till att helt ägna mig åt uppgiften. När klockan ringer är jag antingen klar med uppgiften eller så inne i uppgiften att jag lika gärna kan spendera ytterligare tid på den för att bli klar.

Tidtagargrejen är precis lika användbar när det gäller fritid och jobb, roliga och tråkiga saker. Full fokus på att städa lägenheten i 30 minuter gör gott för både samvete och trivsel. Så ställ klockan och låt inget störa dig under din fokustid!

Finaste fågeln

Förra helgen firade jag min födelsedag med mina fina vänner. Vi drack bubblor och hade det kul halva natten. Och jag fick en fågel. En vit fågel som kvittrar när man går förbi den. Den knäppaste och bästa presenten jag fått. Så fick jag finvin, champagne som bara får drickas naken, hudvård som doftar alldeles ljuvligt av mango och massa annat fint. Och en kvittrande fågel!

Det krävs så lite för att skapa rädsla och trygghet

Jag promenerar vart jag än ska i Malmö, det kommer jag alltid att fortsätta med. När mörkret faller håller jag mig till de stora gatorna med mycket folk. Otrygg känner jag mig aldrig, nästan.

Igår på väg hem från en väns födelsedagsfirande blev jag för första gången så rädd att hjärtat rusade. Just som jag svänger in på cykelvägen kommer en kille vinglandes strax framför mig på den vänstra trottoaren. Jag väljer då den högra trottoaren, det gör plötsligt killen också, som går nära nära efter mig. Jag stannar tvärt och killen vinglar vidare. 10 meter bakom fortsätter jag gå. Han saktar in och hamnar åter ett par centimeter snett bakom och utstöter något grymtande och pussljud samtidigt som han är tillräckligt när för att känna doften av mitt schampo.

Vi passerar ganska mycket människor som bara stÃ¥r och tittar pÃ¥ mig. När jag för andra gÃ¥ngen stannar tvärt är vi strax utanför Debaser. Vakten tittar uppmärksamt pÃ¥ mig och frÃ¥gar ”Förföljer han dig?” ”Ja” svarar jag och stannar vid vakten. Under tiden vakten berättar vilket äckel killen är och vilka klubbar han är portad frÃ¥n i stan vinglar killen vidare. Vid korsningen där jag ska svänga höger snubblar killen Ã¥t vänster. Vakten peppar med att jag lätt kan slÃ¥ ner killen om han skulle komma för nära och jag tackar för sällskapet och hjälpen (att bara vara där) och gÃ¥r hemÃ¥t. När jag svängt runt hörnan vänder jag mig om och ser killen snubbla omkull vid busshÃ¥llplatsen.

Det krävs sÃ¥ lite för skrämma nÃ¥gon, men framförallt sÃ¥ krävs det ännu mindre för ge nÃ¥gon trygghet. Det kostar inte att säga ”hej, är allt bra?”. Och den där vakten var definitivt min hjälte inatt, även om jag tror att killen inte skulle ge mig mer än en obehaglig och rädd promenad.

Trött som aldrig förr

Som ni kanske förstår har det varit en hittills tuff vecka. När de oväntade gråtattackerna avtagit och sömnen åter intagit mitt liv vill den inte lämna. Min kropp och knopp vill bara sova. Går som en zombie och kan inte längre räkna vad 1+1 blir. Som om någon spetsat mitt morgonkaffe med sömntabletter. Jag önskar helgen vore längre så jag kunde få sova mer.  Och så är jag arg. På allt och inget.

I huvudet gör jag katastrofplaner men vågar tro på det bästa. Och det bästa med de här superhemska sakerna är att det känns lite bättre för varje dag.

När benen försvinner och livet omprioriteras

Det tar bara några få sekunder sen ligger du där med benen mentalt undanslagna och allt du ser är en svart dimma. Att du inte kommer hinna få upp tavlorna och köpa de orangea soffkuddarna innan gästerna kommer på lördag är plötsligt helt oväsentligt och tankarna har gått i katastrofläge. Värsta scenario. Bästa scenario. Troligt scenario. Hur orkade jag sist?

Du gråter, googlar, försöker distrahera tankarna med en film. Sen gråter du igen.

Maten blir ointressant och sömnen oåtkomlig. Och vardagen blir en balansgång för att hålla tårarna inne. Minsta lilla tanke i fel riktning vattnar ansiktet och mascararänderna är ett faktum. De svullna, röda ögonen döljs dåligt av sminket som senare kommer att gråtas bort. Det falska leendet döljer smärtan inom en och bröstet gör så ont att du tror du fått en infarkt.

Så är det inte för alltid. De första dagarna, chocken, smärtan, försök till acceptens går sakta förbi och rädslan blir en del i vardagen som inte längre rör en till tårar var femte minut. Leenden blir sakta äkta och livet mer roligt än sorgset. Tills dess går livet långsamt framåt.

Jag önskar detta bara var en sorgsen text om tråkiga besked, det är det inte. Igår slogs mina ben undan. Igen.

Hipp hipp hurra på onsdag är det min födelsedag

Och jag önskar mig vita robots från Bolia.com. Frågor på det?

Berättelsen om slutet

‘Jag älskar dig’ ‘Jag vet inte om jag kan säga det tillbaka till dig längre’ Vi lÃ¥g i min säng när du pÃ¥började krossandet av mitt hjärta. Sa att du fortfarande ville vara min pojkvän men att du inte längre visste om du älskade mig. Jag var kär, sÃ¥rad och stannade hos dig.

Tänkte jag efter hade det kanske inte varit så bra på senaste, men inte hade det varit så dåligt?! När vi kom tillbaka efter sommaren blev det ganska kyligt. Och det var inte bara hösten. I november slutade du älska mig. I december gjorde du slut men släppte mig inte.

Lussebullarna hade just jäst klart när du ringde på dörren. Jag visste vad du ville, det var idag det skulle ske och min känsla var rätt. Du sa att det inte kunde fortsätta såhär. Att det var slut. Jag satt på köksgolvet och stirrade in i ugnen. Om ett par minuter skulle mitt livs bästa lussebullar tas ut alldeles gyllenbruna och sprida doften av jul i min lägenhet. Du satte dig på stolen en bit bort och tittade på mig där jag satt utan att röra en min.

Medan lussebullarna svalnade på spisen plockade jag ihop dina saker. Din tandborste, dina linsgrejer, några kalsonger och ett gäng tröjor. Jag packade en liten påse med lussebullar och lade de överst i påsen jag gav dig med orden: Nu får du gå.

Sen grät jag och blev full med mina vänner.

När jag återvände efter julfirandet i Skåne var du den första jag såg på dansgolvet, hånglandes med en annan. Hon du hade blivit vän med under hösten. Jag var lurad och hånglade upp en annan.

Vi började ses som vänner framåt våren. Såg film och hade sex på din soffa innan jag bad dig köra mig hem. Kom du till mig fick du inte stanna över natten. Det var plötsligt mina villkor som gällde. Du ville tillbaka, det ville inte jag.

Under sommaren åkte du till din hemort. Jag var kvar i studentstaden drack vin på gräsplättar, spenderade timmar på stranden, läste en sommarkurs och träffade en kille. Du hörde av dig då och då, ville ses när du kom tillbaka. Det ville inte jag.

En kväll såg du oss utanför studentpuben. Vi låg på gräset höll hand, fnittrade och hånglade så som nyförälskade gör en sensommarnatt. Min telefon vibrerade. Det var du. Du skrev något bittert och svartsjukt. Jag fortsatte fnittra och hångla.

Det höll bara två veckor med den nye killen. Det var inte tillräckligt för att komma över det krossade hjärtat i min bröstkorg.