Oh deer!

Hjort

Obs! Djuret på bilden har inget med olyckan att göra – foto: Sven Lönnergård aka pappa.

Min lördagsnatt blev inte som planerat. Planen var att agera chaufför och hämta upp vän i Köpenhamn och leverera denne vän till Trelleborg och slutligen leverera mig själv till Malmö. Men jag kom knappt ut ur Malmö.

Just som jag kört på motorvägen tar resan slut. Ett rådjur alternativt en hjort (det rådde skilda meningar på plats) stod/hoppade ut framför bilen och det smällde rätt rejält. Jag tror att smällen var rejäl, mitt minne från själva olyckan – de få men hemska sekunderna – är inte helt tydligt. Bilen blev skrot, det stackars djuret dog på studs och jag klarade mig mirakulöst bra.

Brandhjälm

På stapplande ben tog jag mig ur bilen (vars varningsblinkers inte längre fungerade, det rykte från motorn och bilen läckte både olja och diesel) och ringde 112. En taxi med två passagerare stannade och agerade hjältar (en annan bil hade tidigare saktat in, men körde snabbt iväg när de såg att jag rörde på mig – hur kan man göra så på en olycksplats?). Handlingskraftigt satte de mig i taxin för värmens skull och försökte varna andra bilar om olyckan tills ambulansen kom. Mina tre hjältar försvann innan jag hann säga ett ordentligt tack, men de förtjänar både kramar och blommor och medaljer för sin enkla men ack så viktiga insats.

En ambulans, två brandbilar, en polisbil och en bärgningsbil. Och så chockade jag i mitten. Jag blev väl omhändertagen av dessa helt fantastiska människor, som undersökte mina skador (alltså inga skador), pratade med mig, höll mig sällskap och såg till så att jag kom hem ordentligt. Jag blev såklart rejält chockad och var skakig flera dagar efter, men mår nu mycket bättre. Jag är öm i muskler i rygg och nacke, men det är ingen fara och kommer bli bra enligt både läkare och sjukgymnast.

Jag är så otroligt tacksam över att det trots allt gick så himla bra. Att det finns fantastiska människor som vill stanna och hjälpa. Att Sverige har väl fungerande samhällsfunktioner med riktiga hjältar anställda. Att jag har vänner och familj som hör av sig för att höra hur jag mår. Tack, tack, TACK! Ni är helt underbara 

En torsdag med pappa, kinamat och Billy Elliot

KinLong

En vecka innan jag åkte till Paris mötte jag upp pappa på Kin Long för lite kinesiskt i magen. Och alltså gud. så. gott. Riktig autentisk kinamat och inte den där buffén med friterade räkor… Jag kan inte hitta att de har någon hemsida, men de ligger precis vid Triangeln, bredvid Scandic hotell, i Malmö. Glöm inte boka bord, det är en väldans populär restaurang.

Operan

Vidare tog vi oss till Malmö Opera för att se Billy Elliot, min födelsedagspresent av pappa. Superlyxigt att fylla år i januari men liksom fira igen i april. Man fick inte fotografera under föreställningen så en bild på mitt snacks och en stolsrygg får duga. Nå… Billy Elliot. Jag blev helt blown away. Helt fantastisk föreställning. Och barnen! Så galet duktiga. Jag blir dessutom alltid lika imponerad av Malmö Operas scenografi och ljussättning. Har ni inte sett föreställningen ännu så gör det nu. Bara gör det!

En ovanligt lyxig och bra torsdagskväll. Tack pappa 

Ett kort hej.

Paris

Jag har varit i Paris och spankulerat hela helgen. Passade på att vara typ dödsjuk samtidigt och missa lite turistande och god mat (blev dock väldigt bekant med BBC News, även om jag pga hög feber hade väldigt svårt att skilja på jordbävningen i Japan och i Ecuador). Nu är jag hemma igen. Vid liv, men förkyld. Hur kan sjukdomar avlösas sådär?! Nåja, jag överlever även detta. Ska berätta mer om Paris för er, men kanske framförallt visa bilder. Hade med finkameran så något tjusigt ska jag nog klara av att visa upp. Men först dricka ungefär tre liter honungste till. På återseende!

Kvällsmacka ♡

KvällsmackaTe

Kvällsmacka

Det finns få saker som kan få mig att må så bra som kvällsmackan. Att få krypa ner i soffan med en stor kopp te och några rostade mackor är som att få en stor varm kram av livet. Hemma hos morfar var det alltid te och mackor till kvällsmat och kanske är det därför jag njuter så mycket. Efter en lång dag, när jag är extra trött, när något inte gått bra, när vädret är grått och ruggigt… Ja, te och macka till middag kan få den sämsta dagen att avslutas bra.

Vi kan även konstatera att jag inte ska arbeta som matstylist, mina mackor ser ut som om de redan blivit ätna en gång. Men det är smaken som räknas och förbaskat goda var smaken. Och ja, det är honung och kaviar på den ena. Svingott! Har nog ätit det i hela mitt liv och ungefär aldrig fått någon annan till smaka pga låter äckligt. Men fundera lite på det… Sött och salt på knaprigt, nyrostat bröd… Mmm… *dregel*

Miljöombyte

Fyn

Vissa dagar tryter motivationen och självdisciplinen mer än andra. Soffan känns extra mjuk, boken ovanligt spännande, utbudet på Netflix större och huvudet mer grötigt. Då finns det bara en sak att göra: ta datorn under armen och traska bort till närmsta hipster-hak (som råkar vara ett ypperligt trevligt café vid namn Fyn).

Fyn2

Med utsikt över alla typer av hipstriga saker och människor blir det lite mer gjort. Och märkligt nog störs jag, som kan vara otroligt ljudkänslig vid koncentrerat arbete, inte alls av ljuden omkring mig. Kanske inte ultimat för den långa skrivsessionen, men sorlet passar utmärkt som bakgrund vid research, mailskickande, planerande och annat viktigt.

Den årliga konstrundan

Konstrunda_2016

På långfredagen var det dags för min och pappas årliga konstrunda. Jag intog passagerarsätet och kartläsarrollen (jag är visserligen rätt kass på kartläsandet och tjoar till pappa att han ska köra på den gröna vägen och att pluppen är på höger sida om vägen, men stackars pappa löser körandet finfint trots min insats).

Konstrundan_2016_3

Vi såg målningar, skulpturer, fotografier, installationer och massa annat skoj. Här på Fabriken i Bästekille dit vi återvänder varje år pga favorit. (Obs, ej pappa på bilden – bara random gubbe).

Konstrundan_2016_2

Och så får man äran att gå på den röda mattan (som visade sig vara en installation av tyg som använts till bussäten) in i konstnärernas privata ateljéer. Det är rätt himla mysigt att spana in de gamla husen, snacka lite med konstnärerna och köra vilse på Österlen.

Konstrundan_2016_4

Jag hade som vanligt fel skor på mig. Vita sneakers och landsbygd och åkrar är icke att föredra. Kanske jag lärt mig till nästa år. Femte (eller är det kanske sjätte?) gången gillt heter det väl?

Jag har ungefär noll koll på hur många konstnärer vi besökte, men det har såklart pappsen. Ett helt excelark med sedda konstnärer och lunchrestauranger för att minnas guldkorn och slippa dubbelbesök. Tur att en av oss har koll på läget. Tack för i år pappa 

D-vitamin

D-vitamin

Det här är livet. Att sitta på en bänk med en bok och en kopp kaffe och suga åt sig vårens första solstrålar. De kyliga vindarna och solens varma strålar som slåss om vem som är starkast. Här sitter jag och njuter av väder, livet och bara är. Perfekt vårsyssla.

Skrivboksromantikern

IMG_6228

Louisiana har en helt fantastisk museishop och sist gick jag därifrån med en ny skrivbok. Märkt med ett stort S på framsidan ligger Arne Jacobsens skrivbok redo att klottras ner av mina briljanta idéer.

IMG_6222

Även insidan är såklart designtjusig, med designsiffror på varje blad. Och helt blanka sidor så att fantasin kan skapa fritt.

Jag gillar skrivböcker och har oftast med mig en i väskan. Däremot skriver jag sällan i dem så vi kan nog kalla mig för skrivboksromantiker. Nu har jag i alla fall en ursnygg variant som kommer få ligga framme jämt.

Historien om påskgodiset som inte blev

Selfe_Påsk

Häromdagen var det så fint väder att jag knöt min påskigaste bandana runt huvudet. Kände mig nästan som ett stort påskägg när jag cyklade till affären. Godis till påskägget stod på inköpslistan (och toapapper, ris, yoghurt och lite sånt, men det är ju sjukt tråkigt att läsa om). Nöjd och glad cyklade jag hem och fantiserade om den påskägget som skulle svämma över med godis och bli en svinbra bild till bloggen (allt för er läsare!). Men… Det råkar vara så att jag hade en lite dålig dag i tisdags och tyckte att jag förtjänade lite tröstgodis direkt från godispåsen. Eller allt godis rättare sagt. Så nu sitter jag här en påskafton och känner mig berövad på mitt påskägg. Eller, jag har ju en tablettask och påskmust. Minst lika bra.

Glad påsk!

Eye Attack

Louisiana_OptArt

Jag är ett stort fan av konst av dess olika slag. Jag och pappa har gjort det till en vana att besöka Louisiana flera gånger per år och konstrundan på Österlen får sig ett besök varje påsk. Sist vi besökte Louisiana för några veckor sedan var det minst sagt snurrigt. Utställningen Eye Attack inleddes med en varningsskylt!

Louisiana_OpArt

Och jag fick snabbt förståelse i varför. Jag som är relativt stabil på denna jord blev alldeles yr och några av verken fick betraktas med kisande ögon för att inte hjärnan helt skulle snurra till det. Bilden ovan är alltså endast svartvita vågor (på min skärm ser de även lite röda ut, men det var de alltså inte i verkligheten – kanske kameran också blev alldeles snurrig).

Eye Attack är alltså en utställning med så kallad Op Art (Optical Art). Förutom att göra en helt snurrig i bollen är den också rätt himla fantastisk. Jag menar – hur i hela världen lyckas konstnärerna med några få streck skapa en så fysisk reaktion hos betraktaren? Vad händer egentligen i hjärnan?