Godis och saknad

Jag saknar honom. Ni vet han som jag blev osams med för några veckor sedan. Eller rättare sagt ganska exakt tre veckor sedan. Vi hade kontakt nästan varje dag. Nu vet jag inget längre. Ibland ser jag honom inloggad på skype och msn, hans namn liksom hånar mig. Jag skrev att det var upp till honom. Eftersom jag inte hört så mycket som ett pip från honom antar jag att han inte vill vara min vän längre. Om inte problematiken ligger i att vi båda är envisa som åsnor och ingen kommer ge sig först. Men jag väntar i alla fall på att han ska ringa. För det var ju upp till honom, det är hans val…

Köpte med mig lite godis hem. Som saknadtröst eller för att jag gick förbi affären och var hungrig och sugen på allt. Blir alltid lite nostalgisk av JamJam butiken. Handlade lördagsgodis där ibland när jag var liten, det var lyyyyx. Så nu jobbar jag sockerkick. Och jobbar på riktigt. Sitter här på golvet med träsmak i rumpan och jobbar. Och äter godis. Snart kommer jag må illa. Tills dess njuter jag.

Min eftermiddag

Mamma kom och hämtade upp mig. Vi skulle på klänningsjakt. Närmre bestämt frackklänningsjakt. Första stället bjöd inte på så många fina klänningar. Andra stället fick vi jackpot nästan direkt. En fantastisk klänning som passade mamma perfekt. Och mamma såg så lång och slank och alldeles jättefin ut. Både modell, material och färg var verkligen som gjorda för mamma. En lätt stolt dotter är jag faktiskt, det är inte alla som har en så fin mamma.

Eftersom klänningshoppingen gick så snabbt hade vi massor med tid över. Vi fortsatte på Clas Ohlson med skruv och pluggshopping. Jag fick världens bästa hjälp av en kille som hette Jörgen (om jag inte minns fel). Skruv, krokar och plugg till fyra olika saker i olika typer av väggar och en förvirrad tjej som försöker förklara, stackare säger jag bara. Vidare var det mattor, en till mamma och en till mig (tack mamma, den blev sjukt bra på plats). Avslutningsvis blev det en fika. Med en sockershock som hette duga kom jag hem efter en alldeles mysig dag med min fina mamma.

Mina älskade pojkar

Ibland är mina pojkar bättre än vanligt. Idag var en sån dag. Boss kom hit och hämtade ner grejer från vinden, flyttade lite möbler och bytade några lampor. Sen kom Nicke och lagade mitt köksbord som var på väg att kollapsa.

Trots att jag nu sitter ensam och sjuk så gjorde ni min dag lite bättre. Ni är alltid välkomna! (Har lite till som behöver fixas, hihi)

Gunnar

Dunderförkylningen Gunnar är och hälsar på mig. Fyy, var längesedan jag var så här dålig. Men jag har inte tid att vara sjuk så jag kör på som vanligt. Ska dock tokdäcka i min säng nu, klockan nio…

Det var inte det jag egentligen tänkte berätta. Min morfar ligger på sjukhus, ingen som vet vad det är riktigt men han ska tydligen ligga kvar. Mamma ska resa  bort imorgon. Det var precis samma som när mormor dog, jag var sjuk, mormor låg på sjukhuset och mamma var utomlands. Det är en obehaglig känsla jag har, men hoppas att jag har fel. Det är svårt att beskriva känslan av igenkännande, rädsla och lugn, men en sak är säker, jag gillar det inte. Väntar på ett positivt besked, ska nog vänta sovandes så Gunnar försvinner…

Min mommo

Min mormor var en helt underbar kvinna. Visst, även hon hade sina dåliga sidor hon ringde varje morgon när jag var liten till oss, en stressad småbarnsfamilj med två trötta och sega ungar som aldrig gjorde som mamma sa, eller min bror gjorde som mamma sa jag var den busiga. Mommo ville alltid att man skulle äta mycket helst dubbelt så mycket som man fick plats med i magen. Och för att inte tala om vett och etikett där var hon likt Gestapo. Men även dessa lite sämre sidor av henne är idag bra minnen. Min mommo ställde alltid upp för mig, min familj och för alla andra som behövde hennes hjälp. I flera år tog hon hand om mig efter skolan, fixade mat, hjälpte med läxor, lekte, hon gjorde mer än vad man kunde förvänta sig. Det finns vissa saker jag aldrig kommer glömma. Mommo lät oss, mig och min bror, alltid äta pannkakorna med fingrarna och efter pannkaks ätningen spelade vi svälta räv. Mommo, min bror och jag. Vi satt i hennes kök och spelade svälta räv.

Mommo var duktig i köket, trots att hon alltid missade att rensa fiskben. Men det var tre saker hon gjorde bättre än någon annan. Kåldolmar, som hon bjöd hela släkten på en gång om året, vad jag kan minnas var det alltid bra stämning de kvällarna. Mommolad, det var hennes hemmagjorda apelsinmarmelad som hon fick massproducera varje vinter. Dessa två gjorde hon för hela släkten, den sista var för mig. Finska pinnar! En torr liten kaka som var det bästa som fanns. Mommo gjorde finska pinnar ett par gånger i veckan till mig när jag kom från skolan. Åhh, vad jag kunde äta finska pinnar.
Så småningom blev hon sjuk, hon som var den sociala och aktiva pensionären orkade inte lämna sin lägenhet. Hon satt i sin fåtölj och såg på tv hela dagarna. Då blev det lite ombytta roller, jag hjälpte henne handla mat, fixa med hennes syrgas, städa till henne osv. Försökte komma så ofta jag kunde, men det blev svårt med skola och jobb speciellt nr jag flyttade från Skanör. Men en gång i veckan försökte jag hälsa på henne. Bara sitta där och prata med henne, se på tv när hon var trött, bara vara sällskap. Hon pratade med mig. Jag var den som lyssnade. Det är inte lätt som 18-åring att höra sin mormor ifrågasätta varför hon fortfarande levde. Det är inte lätt som 18-åring att förklara hur mycket sin mormor betyder. Hon sa till mig att detta kommer bli den sista julen hon skulle få uppleva. Det blev det inte. Mommo spenderade många år bara sittandes och vänta på att få dö. När mommos syster plötsligt gick bort, satt mommo i kyrkan på hennes begravning och önskade att det var hon som låg där. Hon hade redan planerat sin egen för många år sedan.
Det sista minnet av mommo när hon var riktigt glad var hennes sista jul. Vi var hemma hos oss på julafton och vid maten blev hon trött, så vi la henne i soffan så hon kunde se och höra oss, så hon kunde vara med. När vi sedan sjöng en snapsvisa, ligger mormor där i soffan och sjunger högre än oss alla andra och skriker skål, som om det vore hennes sista skål. Tre och en halv månad senare ringer min mamma och väcker mig halv sex på morgonen, jag visste precis vad det handlade om. Mommo blev 79 år.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, min mommo. Det är med glädje jag tänker på henne, samtidigt som kniven i hjärtat vrids ett varv. Saknaden blir större för varje dag. Jag har bara varit på kyrkogården en gång på över tre år. Det är inte för att det är jobbigt att gå dit utan för att jag minns henne inte där. Jag minns henne varje dag hela tiden. Varje gång jag ser en gul tulpan, varje gång jag ser en torr kaka, varje gång jag tar på min axel eller ser mig i spegeln.
Jag vet att hon har det bra, att det var detta hon velat länge, men tänk om jag kunde få tio minuter med henne. Bara tio minuter….