Min degklumpsmage ska vara borta till sommaren. Då är det en tajt mage som gäller. Och till motivation har jag satt upp en tjockistabell på väggen. Varje måndag väger jag mig och blir fylld av motivation. Varje dag ser jag den där den sitter på väggen och hånar mig. Nu ger jag mig ut på powerwalk och sedan ska jag göra en miljon sit-ups, typ…
Än att låta klockan ringa kvart i sju en måndagsmorgon för att dra ur de varma sängkläderna och släpa ner de, plus all annan tvätt till tvättstugan en kvart senare? Nej, det måste vara det roligaste som finns här i världen. Eller så är det lika tråkigt som krig och som att se färg torka på väggen. Sista maskinen är inne nu och jag är, fylld av en kanna kaffe som drivmedel, redo för en långpromenad. Mitt blödande skoskav, som inte blött sen i lördags, är väl omplåstrat för att klara minst en timmes powerwalk. God måndagsmorgon till Er!
Ställde klockan för att gå ut och powerwalka med Jessie. Eftersom det regnade sköt vi fram promenaden en dryg halvtimme och jag fick jobbat lite. En timme och 20 minuter var vi ute och svettades och snackade massa skit. Sen hem, äta frukost vid lunchtid och färdigställde recensionen + bilder. Och nu är jag helt slut. Vill liksom bara vila lite innan jag börjar jobba med nästa recension (eller krönikan, essän och allt vad det nu är jag ska göra). Då blir jag glad att jag jobbar hemma, för jag kan liksom vila en timme på eftermiddagen.
I söndags låg jag vi och snackade lite i väntan på frukostpizzan. Så säger Mari att jag är knasig (eller var det lusig kanske…). Och genast får hon medhåll från en halvsovandes Roni: Haha, jaa… En riktig lustigkurre. Är jag så lustig att det är värt att ta sig ur en halvsovandes sinnesro för att hålla med om hur himla lustig jag är?! Fast hellre lustig än tråkig, så jag klagar inte, ville bara säga.