Jag har massor av bilder från Paris att visa er. För att inte slösa för mycket med bokstäverna tycker jag vi kör lite bildvisning…
Författare: sophialonnergard
Oh deer!
Obs! Djuret på bilden har inget med olyckan att göra – foto: Sven Lönnergård aka pappa.
Min lördagsnatt blev inte som planerat. Planen var att agera chaufför och hämta upp vän i Köpenhamn och leverera denne vän till Trelleborg och slutligen leverera mig själv till Malmö. Men jag kom knappt ut ur Malmö.
Just som jag kört på motorvägen tar resan slut. Ett rådjur alternativt en hjort (det rådde skilda meningar på plats) stod/hoppade ut framför bilen och det smällde rätt rejält. Jag tror att smällen var rejäl, mitt minne från själva olyckan – de få men hemska sekunderna – är inte helt tydligt. Bilen blev skrot, det stackars djuret dog på studs och jag klarade mig mirakulöst bra.
På stapplande ben tog jag mig ur bilen (vars varningsblinkers inte längre fungerade, det rykte från motorn och bilen läckte både olja och diesel) och ringde 112. En taxi med två passagerare stannade och agerade hjältar (en annan bil hade tidigare saktat in, men körde snabbt iväg när de såg att jag rörde på mig – hur kan man göra så på en olycksplats?). Handlingskraftigt satte de mig i taxin för värmens skull och försökte varna andra bilar om olyckan tills ambulansen kom. Mina tre hjältar försvann innan jag hann säga ett ordentligt tack, men de förtjänar både kramar och blommor och medaljer för sin enkla men ack så viktiga insats.
En ambulans, två brandbilar, en polisbil och en bärgningsbil. Och så chockade jag i mitten. Jag blev väl omhändertagen av dessa helt fantastiska människor, som undersökte mina skador (alltså inga skador), pratade med mig, höll mig sällskap och såg till så att jag kom hem ordentligt. Jag blev såklart rejält chockad och var skakig flera dagar efter, men mår nu mycket bättre. Jag är öm i muskler i rygg och nacke, men det är ingen fara och kommer bli bra enligt både läkare och sjukgymnast.
Jag är så otroligt tacksam över att det trots allt gick så himla bra. Att det finns fantastiska människor som vill stanna och hjälpa. Att Sverige har väl fungerande samhällsfunktioner med riktiga hjältar anställda. Att jag har vänner och familj som hör av sig för att höra hur jag mår. Tack, tack, TACK! Ni är helt underbara ♡
Eiffeltornet
På håll såg Eiffeltornet (eller Parisertornet som jag råkade kallade skapelsen för ungefär 50 gånger under en helg) väldans litet ut. Vi hånade det lilla tornet, som vi prompt skulle titta på när vi nu faktiskt var i Paris. Tji fick vi, det var inte så litet när vi väl kom nära. Utan snarare rätt imponerande, med otroligt vackra detaljer. Se själva i denna bildkavalkad jag slarvigt kallar Parisertornet i april.
En torsdag med pappa, kinamat och Billy Elliot
En vecka innan jag åkte till Paris mötte jag upp pappa på Kin Long för lite kinesiskt i magen. Och alltså gud. så. gott. Riktig autentisk kinamat och inte den där buffén med friterade räkor… Jag kan inte hitta att de har någon hemsida, men de ligger precis vid Triangeln, bredvid Scandic hotell, i Malmö. Glöm inte boka bord, det är en väldans populär restaurang.
Vidare tog vi oss till Malmö Opera för att se Billy Elliot, min födelsedagspresent av pappa. Superlyxigt att fylla år i januari men liksom fira igen i april. Man fick inte fotografera under föreställningen så en bild på mitt snacks och en stolsrygg får duga. Nå… Billy Elliot. Jag blev helt blown away. Helt fantastisk föreställning. Och barnen! Så galet duktiga. Jag blir dessutom alltid lika imponerad av Malmö Operas scenografi och ljussättning. Har ni inte sett föreställningen ännu så gör det nu. Bara gör det!
En ovanligt lyxig och bra torsdagskväll. Tack pappa ♡
Ett kort hej.
Jag har varit i Paris och spankulerat hela helgen. Passade på att vara typ dödsjuk samtidigt och missa lite turistande och god mat (blev dock väldigt bekant med BBC News, även om jag pga hög feber hade väldigt svårt att skilja på jordbävningen i Japan och i Ecuador). Nu är jag hemma igen. Vid liv, men förkyld. Hur kan sjukdomar avlösas sådär?! Nåja, jag överlever även detta. Ska berätta mer om Paris för er, men kanske framförallt visa bilder. Hade med finkameran så något tjusigt ska jag nog klara av att visa upp. Men först dricka ungefär tre liter honungste till. På återseende!
Kvällsmacka ♡
Det finns få saker som kan få mig att må så bra som kvällsmackan. Att få krypa ner i soffan med en stor kopp te och några rostade mackor är som att få en stor varm kram av livet. Hemma hos morfar var det alltid te och mackor till kvällsmat och kanske är det därför jag njuter så mycket. Efter en lång dag, när jag är extra trött, när något inte gått bra, när vädret är grått och ruggigt… Ja, te och macka till middag kan få den sämsta dagen att avslutas bra.
Vi kan även konstatera att jag inte ska arbeta som matstylist, mina mackor ser ut som om de redan blivit ätna en gång. Men det är smaken som räknas och förbaskat goda var smaken. Och ja, det är honung och kaviar på den ena. Svingott! Har nog ätit det i hela mitt liv och ungefär aldrig fått någon annan till smaka pga låter äckligt. Men fundera lite på det… Sött och salt på knaprigt, nyrostat bröd… Mmm… *dregel*
Miljöombyte
Vissa dagar tryter motivationen och självdisciplinen mer än andra. Soffan känns extra mjuk, boken ovanligt spännande, utbudet på Netflix större och huvudet mer grötigt. Då finns det bara en sak att göra: ta datorn under armen och traska bort till närmsta hipster-hak (som råkar vara ett ypperligt trevligt café vid namn Fyn).
Med utsikt över alla typer av hipstriga saker och människor blir det lite mer gjort. Och märkligt nog störs jag, som kan vara otroligt ljudkänslig vid koncentrerat arbete, inte alls av ljuden omkring mig. Kanske inte ultimat för den långa skrivsessionen, men sorlet passar utmärkt som bakgrund vid research, mailskickande, planerande och annat viktigt.
Den årliga konstrundan
På långfredagen var det dags för min och pappas årliga konstrunda. Jag intog passagerarsätet och kartläsarrollen (jag är visserligen rätt kass på kartläsandet och tjoar till pappa att han ska köra på den gröna vägen och att pluppen är på höger sida om vägen, men stackars pappa löser körandet finfint trots min insats).
Vi såg målningar, skulpturer, fotografier, installationer och massa annat skoj. Här på Fabriken i Bästekille dit vi återvänder varje år pga favorit. (Obs, ej pappa på bilden – bara random gubbe).
Och så får man äran att gå på den röda mattan (som visade sig vara en installation av tyg som använts till bussäten) in i konstnärernas privata ateljéer. Det är rätt himla mysigt att spana in de gamla husen, snacka lite med konstnärerna och köra vilse på Österlen.
Jag hade som vanligt fel skor på mig. Vita sneakers och landsbygd och åkrar är icke att föredra. Kanske jag lärt mig till nästa år. Femte (eller är det kanske sjätte?) gången gillt heter det väl?
Jag har ungefär noll koll på hur många konstnärer vi besökte, men det har såklart pappsen. Ett helt excelark med sedda konstnärer och lunchrestauranger för att minnas guldkorn och slippa dubbelbesök. Tur att en av oss har koll på läget. Tack för i år pappa ♡
D-vitamin
Skrivboksromantikern
Louisiana har en helt fantastisk museishop och sist gick jag därifrån med en ny skrivbok. Märkt med ett stort S på framsidan ligger Arne Jacobsens skrivbok redo att klottras ner av mina briljanta idéer.
Även insidan är såklart designtjusig, med designsiffror på varje blad. Och helt blanka sidor så att fantasin kan skapa fritt.
Jag gillar skrivböcker och har oftast med mig en i väskan. Däremot skriver jag sällan i dem så vi kan nog kalla mig för skrivboksromantiker. Nu har jag i alla fall en ursnygg variant som kommer få ligga framme jämt.