Idag känner jag mig gammal. För några år sedan hade gårkvällen knappt haft någon påverkan på min kropp, men nu… Jag är sliten. Det som skulle vara mat och två glas vin blev nattklubb och i säng var jag inte förrän klockan fyra imorse. Min telefon dog tidigt under kvällen så några bilder blev det inte. Kanske bäst så. Ett gäng cirka 27-åringar som står och dansar på ett dansgolv fyllt av artonåringar är kanske inte så kul att se. Artonåringar har liksom en annan energi och ser så pigga och osvettiga ut i jämförelse. De är så hungriga på livet och tycker att det bästa som finns är att dansa och sjunga längst fram på scenen till den låten de gamla aldrig hört. Vi blev glada av nittiotalsmusiken artonåringarna inte kunde texten till men artigt dansade med till. Till slut blev vi glada för att den bra musiken byttes till den sämre så vi äntligen kunde sätta oss och vila med en öl. Inte för att ytterligare spä på illusionen av att jag snart är pensionär, men är inte musiken hiskeligt hög?! Mina öron ringer fortfarande efter artonåringarnas favoritlåt, för inte kan den bra musiken skapa obehag i efterhand. Jag såg pojkar som inte såg ut att vara en dag över femton, mest ville jag ge dem en kram och ta hand om dem så som en mamma tar hand om ett barn. Så sent bör de inte vara ute i Malmö och den där ölen är garanterat INTE bra för deras unga kroppar. Jag menar, de växer väl fortfarande?! Men vet ni vad? Fy tusan vad kul jag hade. Det är lätt värt dagens trötthet, huvudvärk och det faktum att kroppen helst vill befinna sig i fosterställning. Och behovet av en flottig hamburgare från valfri snabbmatsrestaurang är inte så himla tokigt, för dagen efter man försökt vara arton för en natt behöver man faktiskt inte vara nyttig. Alls. Ska nog öppna en påse chips också. Om öronen bara vill sluta ringa.