Det lilla Sophia-monstret

Det bor ett otrevligt litet monster i mig. På senaste har det varit framme mer än vanligt. Det slänger bitchiga kommentarer runt sig, suckar högt, himlar med ögonen, är extremt otåligt och tycker att de flesta i sin närhet är otroligt störande och jobbiga. Monstret idiotförklarar ofta och menar att alla andra gör saker bara för att jävlas med en.

Så varför har detta otrevliga monster varit så himla aktivt? Pms tänker ni kanske, men nej så länge har ingen människa pms. Visst kan det finnas en irritation på livet efter allt strul med sjukskrivningar, långsamt läkande hand men då borde irritationen minskas och inte öka i takt med att handen blir bättre. Jag äter bra, tränar 3-4 gånger i veckan och sover bra om natten. Således har jag kommit fram till att det är stress.

Jag är vidrigt trött, lättirriterad, hugger så fort jag får chansen, ingen koncentrationsförmåga alls, är osugen, har tappat min humor, blir grinig när någon pratar om onödiga saker istället för att hålla sig till ämnet. Ni hör… jag är en rätt vidrig människa nu. Även om jag försöker hålla tillbaka, så sipprar det ur små elakheter ändå. Nu är bara frågan, hur tusan bryter jag detta hemska mönster?!?

Regnig lördag

Hade planerat en springtur efter uppvaknandet idag. Tji fick jag. Lite halsont och störtregn har stoppat mig. Kanske bäst för jag behöver stressa ner. Vet inte var stressen kommer ifrån men symptomen finns det många av. Öm och känslig mage blir magkatarr, jag är lättirriterad, glömsk som attans (vilket jag inte är vanligtvis), konstant huvudvärk och fruktansvärt trött.

Jag skrattar åt mig själv när jag glömmer ta deo på morgonen. Eller sitter i flera minuter för att minnas hur sjuk stavas. När jag tappar bort glasögon som legat på samma ställe hela tiden, får en örfil av trötthet innan klockan slagit tio eller när jag väljer te framför kaffe för att slippa den brännande känslan i magen. Men det är inte så kul. Jag vet att jag inte brukar vara så här.

Vintern har varit kämpig med både jobb och skola och nu väntar sex veckors boende i kappsäck. Det är stressande. Några av veckorna är boende fixat, andra är fortfarande ovissa. På jobb händer mycket, det är lika delar roligt och jobbigt. Och jag trivs väldigt bra med både jobb och privatliv, men saknar nog stabilitet. Och just nu försvinner den största stabiliteten i mitt liv, mitt boende. Kanske att jag finner ro i nya rutiner med kappsäcken, men mest längtar jag till badrummet är klart och jobbet mer roligt än jobbigt. Det sker ungefär samtidigt och tills dess härdar jag ut och kämpar på. Man får jobba hårt för att nå sina mål. Inga konstigheter.

Och idag myser jag i soffan tills jag ska hämta på flygplatsen. Sen fortsätter jag mysa, tror det kan vara bra för mig.

Det kommer bli en lång dag

Idag vaknade jag av huvudvärk. Hiskeligt otrevligt kan jag tycka, speciellt när magen även börjar göra ont. Jag har en lång och fullspäckad dag framför mig på jobb och har inte den minsta tid till att gnälla och må dåligt. En sak är säker; jag kommer somna gott ikväll. Tur att humöret är på topp (nästan i alla fall). Nu ska jag ta mig en kall promenad till jobb där jag kommer överdosera kaffe idag.

Sömnlös

Fy vilken natt. I vanlig ordning var jag dödstrött och gick och lade mig, men inte kunde jag somna. Efter över en timmes vridande i sängen tog jag kudden under armen och gick ut i soffan. Till tv:ns sken somnade jag efter ytterligare dryga två timmar och det var en natt fylld av oro. Jag har säkert vaknat flera gånger ur min ytliga sömn. Gårdagen och natten har båda präglats av samma sak. Oro som skapar ett tryck över bröstet, svaghet i kroppen, nästan ont i hjärtat, det är svårt att andas och ännu svårare att samla tankarna. Hej, stress. Jag försöker ta kontroll över min egna kropp, mina egna tankar, men de liksom rusar iväg. Hur tusan reder jag ut det här? Mitt i allt har jag lyckats ta på mig extra pass på jobbet idag, trots deadlines (i plural!!). Tänk att få åka iväg, släppa allt, lämna telefon och dator hemma, bara vara, stressa ner, prioritera om, bli av med alla måsten, alla krav.

Med en finne i ögonbrynet

Jag struntar i att jobba ikväll. Det innebär att jag måste jobba mer en annan dag, typ helgen. Måste försöka stressa ner, men det hjälper inte riktigt. Sitter och liksom känner hur bröstet är skört av stress. Aja, blir säkert bra snart.

Upptäckte just att jag har fått en finne i ögonbrynet. Tyckte den förtjänade en liten plus/minus-lista. Vissa finnar är tydligen bättre än andra.

+ Den syns inte så mycket, ögonbrynet är ju för

Den gör liksom mer ont än andra finnar.

Stress

Merparten av minutrarna i mitt liv är planerade. Visst kan jag ändra planerna, men jag har så mycket att jag måste offra något för att hinna med nåt annat. Människor verkar inte alltid förstå det. Att komma med något i sista minut till mig innebär att jag måste offra något annat. Den senaste veckan har skolarbetet blivit drabbat. Att pressa mig på att hänga med och hitta på skojjiga saker ger mig bara panik. Att i sista stund få mig att gå ut på stan för att hitta någon detalj jag plötsligt måste ha, får jag att gå i taket. Jag menar min sömn är planerad (dock inte inskriven i almanackan).

Visst gillar jag att ha mycket, men nu är det lite för mycket. 100% skola + 3 jobb!! Två av jobben gör jag hemifrån, vilket innebär att jag aldrig släpper jobbet. Det stör mig inte heller så mycket. Jag kan gilla att ligga i sängen med datorn och jobba tills jag somnar. Det som stör mig är när människor inte respekterar mig och min tid. Att jag får många sista minuten saker, som förväntas fixas direkt. Jo, jag kan fixa direkt, men då offrar jag skolan, mitt egna företag och de chanser jag har till att få arbeta med det jag vill. Mina minutrar är planerade.

Nu går jag till jobbet. Det är så himla gött. Jag fokuserar på det arbetet. Inga telefoner, inga mail, bara kaffe, disk, mat, beställningar… Rena avslappningen mot vad jag har hemma ibland.

Workaholic??

Vad gör jag efter en tolv timmars utflykt till Ullared? Jodå, jag sitter hemma i min soffa just ätit hämtmat (pizza….) nu vräker jag chips och dipp (från Ullared faktiskt) och skriver en lista på allt som ska göras imorgon. Samtidigt sitter jag och pillar med jobbdokument. Eeh… Är det detta som kallas arbetsnarkoman eller är det bara att jag har mycket??

Jag tänkte beta av alla jobbiga gubbsjukdomar nu i 20-årsåldern. Så har jag det gjort. Hjärtinfarkt (av pizza, chips och stress), stressymptom,… kommer inte på fler, men ni fattar. När det gäller pizzan så var planen annorlunda från början. Gick förbi vad jag jag trodde var typ en dålig krog med lite käk. De hade pizza och en a la catre. A la carten var lövbit, hamburgertallrik och kebab dvs en vanlig pizza a la carte. Nästa gång går jag dit om jag vill ha pizza, idag va jag ute efter annat men slutade med pizza. Jag vet, rörigt…