Det hugger till i bröstet, får ingen luft, måste hem, panik, allt snurrar, hyperventilerar, ögonen flimrar… öppnar ögonen, ligger på golvet, utan kläder, hemma, smärtan är kvar, vad hände?
Kategori: I huvudet på
Dagens gåta…
Mer masochism…
Det här med att plåga sig själv är ett underligt beteende. Två gånger denna vecka har jag ätit så mycket mat att jag fått så ont i magen att jag inte kunnat stå rakt på tre timmar. När det börjar kännas lite bättre efter en timme, så trycker jag mer!! Ja, jag gillar att äta, men detta är helt orimligt! För så gott är det inte att jag vill lida flera timmar efteråt.
Jag förstår inte…
Jag har ett bra liv. Familj och släkt som jag älskar. Jag har fler vänner nu än nånsin och alla bryr sig om mig, har roligt med mig, tycker om att vara med mig. Det går bra i skolan, jag har ett bra jobb och roliga projekt vid sidan av. Jag gör roliga saker, skaffar nya upplevelser, njuter av att vara mig och leva mitt liv. Men varför vill jag då helst ligga apatisk i min säng och lyssna på depp-musik? Varför mår jag så dåligt när jag har så mycket bra….?
Min mommo
Min mormor var en helt underbar kvinna. Visst, även hon hade sina dåliga sidor hon ringde varje morgon när jag var liten till oss, en stressad småbarnsfamilj med två trötta och sega ungar som aldrig gjorde som mamma sa, eller min bror gjorde som mamma sa jag var den busiga. Mommo ville alltid att man skulle äta mycket helst dubbelt så mycket som man fick plats med i magen. Och för att inte tala om vett och etikett där var hon likt Gestapo. Men även dessa lite sämre sidor av henne är idag bra minnen. Min mommo ställde alltid upp för mig, min familj och för alla andra som behövde hennes hjälp. I flera år tog hon hand om mig efter skolan, fixade mat, hjälpte med läxor, lekte, hon gjorde mer än vad man kunde förvänta sig. Det finns vissa saker jag aldrig kommer glömma. Mommo lät oss, mig och min bror, alltid äta pannkakorna med fingrarna och efter pannkaks ätningen spelade vi svälta räv. Mommo, min bror och jag. Vi satt i hennes kök och spelade svälta räv.
Snart…
Jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till varför jag startade denna bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av den, vad jag ska skriva om eller vem som ska läsa. Jag vill inte bara lägga ut ren information om hur mitt liv ser ut och vad jag gör, jag vill skriva på riktigt, men vet inte om vad. Jag har slut på inspiration just nu. Det är mycket som händer runt omkring mig och jag har inte ens tid att tänka på skolan just nu (som jag för övrigt ligger back med…) än mindre tänka på hur jag vill ha min blogg. Men det kommer, det lovar jag. Snart, om en vecka eller så…
Ont
För några år sedan fick jag problem med ledvärk, från början hade jag ont i mina händer, men långsamt började jag även få ont i resten av kroppen. Detta gjorde att jag blev sjukskriven vid 20 års ålder. Jag blev livrädd att jag aldrig skulle kunna jobba igen. Att aldrig kunna få göra det jag ville. Jag grävde ner mig i mig själv ett par månader, visste inte om benen skulle bära när jag reste mig ur sängen eller om jag skulle falla ihop i en liten hög. Jag visste aldrig om jag skulle tappa matvarorna på vägen hem från affären. Jag fick vila halvvägs upp för trappan till min lägenhet på fjärde våningen. Jag var den enda som aldrig dansade när jag var ute med mina vänner, jag var för rädd för att ramla. Efter att jag gått runt och varit livrädd i ett par månader bestämde jag mig för att inte låta detta påverka mig. Jag tog ett beslut att gå vidare.
99,58%
Nu sitter jag i skolan och ska försöka skriva lite på en hemtenta till min sommarkurs. Dagens första kaffe är drucken och det börjar ramla in en hel del folk här på biblioteket, det är kul att träffa alla igen efter sommaren men har en känsla av att det blir mer skvaller än plugg idag…
Hur hamnade jag här?
Jaha, detta trodde jag aldrig. Att jag skulle börja blogga, men nu är jag här och ska försöka ge er (om det nu är någon som läser) några inlägg att läsa lite då och då. Men om jag ska vara ärlig så är detta mest för mig själv och mitt ego. Jag ska återkomma till mig själv i senare inlägg om vem jag är, vad jag gör och varför (om jag nu vet det).
