För några år sedan fick jag problem med ledvärk, från början hade jag ont i mina händer, men långsamt började jag även få ont i resten av kroppen. Detta gjorde att jag blev sjukskriven vid 20 års ålder. Jag blev livrädd att jag aldrig skulle kunna jobba igen. Att aldrig kunna få göra det jag ville. Jag grävde ner mig i mig själv ett par månader, visste inte om benen skulle bära när jag reste mig ur sängen eller om jag skulle falla ihop i en liten hög. Jag visste aldrig om jag skulle tappa matvarorna på vägen hem från affären. Jag fick vila halvvägs upp för trappan till min lägenhet på fjärde våningen. Jag var den enda som aldrig dansade när jag var ute med mina vänner, jag var för rädd för att ramla. Efter att jag gått runt och varit livrädd i ett par månader bestämde jag mig för att inte låta detta påverka mig. Jag tog ett beslut att gå vidare.
Ont
Nu har jag haft ont varje dag i fyra år. Att gå runt och ha ont hela tiden gör mig trött, så jag sover mycket. Jag hatar att folk tycker synd om mig. Därför säger jag inte så ofta att jag har ont. Jag vill att folk ska förstå, inte tycka synd, inte titta konstigt. Jag är fortfarande rädd, men låter inte min rädsla ta överhand. Jag berättar och förklarar gärna, men det är aldrig någon som vågar fråga, de är väl också rädda. Nu börjar det bli höst och vädret förändras, det känns i min kropp…