När kroppen gör så ont att man knappt kan gå, när tekniken strular hela dagen på jobb, när det är dag innan lön och kontot tomt, när ungefär tjugo småsaker går emot en och som resultat av all frustration så vill man helst bara gråta. Då finns det bara en sak att göra. Finna någon som har det sämre så det återigen känns bättre. Om ni undrar spenderar jag den närmsta timmen framför Cold Case. Där blir folk mördade och det är nog värst av allt.
I lördags var hösten som bortblåst och sensommaren tillbaka. Jag tog tåget till Köpenhamn, tog mig förvirrat till Nyhavn och fann Martin med vänner. Vi drack take away-vin och öl medan solen gick ner bakom husen innan det vankades smörrebröd med snaps.
Några härliga timmar senare åkte jag tillbaka till moderlandet. Där väntade köksfest hos Louise, fast att det är Jessica på bilden. Vi hade en riktig tjejfest där det diskuterades bröst och dansades till Greasemedley och Spice Girls innan vi intog KBs dansgolv. Som en sensommarlördag i oktober ska vara.
I flera veckor hade jag stått framför spegeln och tränat. Lärt känna varenda liten muskel i ansiktet bara för passfotots skull. En chans fick jag. Jag förberedde min bästa min, sedan hände något. Bilden såg ut som ett mug shot från stans bästa skvallerblaska. Enligt bilden är jag en trött brottsling på väg till finkan, i verkligheten ska jag lagligt till Tokyo.
Ingen blir nöjd med sin bild, sa den kvinnliga polisen tröstande när jag med mina bästa trick försökte få bilden omtagen. Kanske inte, men jag ville ju stoltsera med att vara snygg på mitt pass. Tji fick jag. Tydligen sållar jag mig in i skaran som ser mer död än levande ut med ett neutralt uttryck. Tur att jag får ny chans om fem år. Tills dess hinner jag träna många timmar framför spegeln.
Önskar jag hade en endaste vettig tanke att förmedla till er, men icke! Har redan lyckats somna två gånger sittandes och fotbollen har inte ens börjat. Jag fryser tårna av mig samtidigt som huvudet kokar (förutom min isnäsa). Hostattackerna byter av varandra och jag är inte längre sugen på chokladet jag längtat efter hela dagen. Har förresten haft svårt att se ordentligt idag, som att ögonen inte vill fokusera. Ryggen och nacken värker, musklerna ömmar och huvudvärken pulserar. Det finns omtänksamma personer i min närhet som tycker jag ska kolla upp det och det kan ju vara något allvarligt, men det är ju bara en liten förkylning. Visserligen inne på sjätte veckan… Ni märker ju själva, all intelligens har bytts mot klagan.
Fredagen började på Chill Outs nya restaurang på Regementsgatan. Där vi åt och drack fantastiskt gott i några timmar innan Debaser fick avsluta kvällen. Som fredag bör vara!
Lördagseftermiddagen bestod av bebismys i Trelleborg innan lite mer vuxna aktiviteter skedde i Malmö. En gammal hederlig förfest där det planerades resor och middagsbjudningsrotation som avslutades på Moriskans dansgolv till en dj-tävling. Herregud vad housemusik är fantastiskt!
Söndagen började med myskramar framför tv:n i en stor säng innan dagen skulle fångas. Städning av lägenheten, långpromenad i regnet, långdusch med lyxprodukter och så mer soffmys. Utan kramar om kvällen, men minst lika bra ändå!
Jag har i många år trott att jag är en stabil person som är mer rationell än emotionell. Att min hjärna styr och inte hjärtat. Men det är så jävla fel! Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen. Inte den typen av känslomänniska som gråter för allt och inget, för gråta gör jag rätt sällan.
Jag gör bara det jag vill och känner för. Och tänker jag efter har jag alltid gjort så. De största besluten i mitt liv har jag tagit på impuls, för att jag känt för det. Jag gillar att jag inte grubblar över att flytta 60 mil utan bara gör det. Vill jag byta karriär så gör jag det. Vill jag ändra riktning i mitt liv så göra jag det. Förutsatt att jag känner för det! Men även de små sakerna styrs av känsla. Om jag vill ha en kram till exempel. Klippa av mig håret. Eller om jag vill sms:a någon något gör jag det. Och fasar för svaret…
Jag blir som en trotsig tonåring när någon säger vad jag borde göra, känna och tycka. Och i ren trots vill jag tvärtom oavsett om jag egentligen vill det eller inte. Jag är ganska lättprovocerad och går igång på alla möjliga sätt vid provokation, till mångas underhållning. Vänner och bekanta har nog alla fått höra en och annan bitchig kommentar som jag sedan fått lite dåligt samvete över. Jag är inte ostabil, jag bara reagerar!
Jag har säkert hundra projekt på gång samtidigt. Ett halsband som ska göras, kuddar som ska sys, lägenhet som ska möbleras om i, garderob som ska omorganiseras. Det rensas och fixas och inhandlas och göras om. De flesta projekt blir aldrig klara. Målet är sällan att färdigställa utan bara testa och få se idén bli realitet även om tyget till kuddarna inte är igensydda på ena sidan. Men det gör inget, för jag känner ju inte för att göra klart!
I många fall är jag faktiskt den rationella och låter hjärnan styra. Som när mina vänner har problem, då står jag där stadig och kommer med rationella råd. Eller på jobbet, där kan jag inte göra som jag känner jämt.
Oavsett vad så är jag himla glad över att jag är jag!
Om exakt tre veckor är jag ett par timmar in i min flygresa till Tokyo! Helt galet, pirrar redan i magen när jag tänker på det. För varje dag som går är jag närmare vad jag tror blir en fantastisk upplevelse (inte så mycket flygresan, mest Tokyoveckan). Låt tiden gå snabbt nu!
Bild lånad från sas.se
Titlar är ju skoj att ha, så jag har utdelat en till mig själv. Jag är numera projektledare över ett litet… ja projekt jag har. Det är lite hemligt ännu, men det gör inget ni får ju reda på vad det är så småningom. Antagligen.
I min projektgrupp finns jag själv. Tyvärr är projektgruppen lite slö så nu förbereder jag mig själv för att skälla på projektgruppen som sitter i soffan och bloggar. Och blogga är ju trevligt men projektet gör inte sig självt.
Kalla mig schizofren, konstig eller bara dum i huvudet. Jag gör ju bara vardagen liiite roligare för mig själv!
Idag skulle jag egentligen som de flesta andra onsdagar träffa lite folk, äta och dricka ett glas eller två. Men ibland måste man lyssna på sin kropp. På senaste har jag varit helt utmattad av trötthet, hostan har hängt med i tre veckor och det ömma bröstet i fyra. Idag spetsade jag öronen och minskade kraven på mig själv. Så efter ett par timmar i stan med mamma åkte jag hem. Städade lite och placerade mig i sängen med det senaste avsnittet av Grey’s Anatomy på datorn och en kopp te i handen. Nu väntar det senaste avsnittet av New Girl och sedan tänker jag somna ungefär prick klockan tio. Precis en sådan kväll jag behövde och ser fram emot en likadan imorgon!
