Åh, som jag har saknat er och förhoppningsvis ni mig. I lördags skulle jag uppdatera bloggen och det gick sisådär. Allt var vitt (det märkte ni kanske när ni försökte titta in). Jag kunde inte riktigt lösa problemet själv, men idag kom Calle till min räddning. HjälteCalle som jag kallar honom idag. Och jag är så glad att vara tillbaka att jag bjuder er på en frenetiskt vinkande Sophia med rufsigt morgonhår och gårdagens smink (jo, ibland fuskar jag och sover med smink). Nu ska jag minska min rufsighet och möta upp Jessie för idag blir det häng med Fanny och söta Ella.
Jag är sådär mega-über-dödstrött att det känns som jag har grus i ögonen. Som när jag var liten, men det passar för det känns lite som jag har växtvärk också, precis som när jag var liten. Idag har det inte hänt mycket sensationellt här hemma. Jag har skickat iväg en jobbansökan, duschat och tvättat håret, fixat mat och pluggat. Och jag kanske börjar förstå vad jag läser, det är en bra känsla när polletten faller ner. Nu snart ska jag tokdäcka i min bästa säng och drömma om vackra prinsar. Godnatt fina!
07.17 och den vidrigaste väckarsignalen någonsin ljuder. Måste komma ihåg att byta signal ikväll. Jag hade någon underlig fantasi om att kliva upp för en morgonpromenad/jogg. Istället låg jag kvar i sängen och lyssnade på den vidriga väckarsignalen var femte minut under fyrtio minuter. Tillslut klev jag upp, fixade kaffe och satte mig vid skrivbordet. Ringde på några jobb, fick en dålig nyhet och ett peppande samtal. Annars är det hemmapremiär ikväll. Alltså MFFs. Och vad jag vet ska jag inte gå. Däremot ska jag gå till jobbet nu. Jo, men måndagar är rätt härliga ändå, tycker ni inte det?!
Idag vaknade jag kvart över fem. Det är äckligt tidigt, speciellt när klockan inte skulle ringa förrän efter sju. Jag kunde inte somna om utan låg och grubblade rätt länge. Det är en kommentar från lördagens alla deep talk som fastnat i mitt huvud. Det är lätt att säga vissa saker på fyllan, men eftersom jag var nykter minns allt så tydligt. Nu har den kommentaren fastnat i mitt huvud och ligger där och gnisslar så jag inte kan sova.
Den hiskeligt tidiga morgonen har gjort att jag ligger före i schemat. Jag planerar nämligen mina dagar. Vad jag ska göra och när. Nu är jag 90 minuter före i schemat. Och det är nog lika bra för i eftermiddag kommer jag vara så trött att jag inte ens vet vad jag heter. Då är det bra att vara före så jag kan vila utan dåligt samvete.
Såhär fint var det i lördags när jag åkte över bron mot Sverige efter att ha lämnat mamsen vid flygplatsen.
Efter att jag klivit upp tidigt idag och flängt fram och tillbaka och överallt för att sedan sitta och tänka i flera timmar är jag nu helt slut. Sedan jag landade i soffan för en stund sedan kan jag knappt hålla ögonen öppna. Huset är så tyst att jag liksom smyger fram. Jag som är van att bo i stan, i lägenhet med ljud från alla håll och kanter. Lite läskigt att vara ensam i ett stort, tyst hus men samtidigt är jag omringad av saker från min barndom och känner mig väldigt trygg. Nu blir det chips och dipp framför Top Model som avslutning på dagen för imorgon blir det en lång dag med mer jobbsök och plugg.
Idag har jag haft min ulliga mössa på mig. Inte en enda gång har jag frusit om huvudet, bara näsan. Och fötterna, och armarna och benen. Men huvudet har varit varmt och skönt! I övrigt har jag klappat på mina nya böcker och gjort viktiga, tråkiga saker. Förresten är det någon som vill se Melodifestivalen med mig på lördag?
Har ni någonsin funderat över hur många människor man egentligen stöter på dagligen? Idag har jag stött på två människor som gjort intryck på mig, men som jag antagligen kommer glömma bort. Det är lite sorgligt om man tänker på det. Alla man möter, växlar några ord med och som sedan försvinner. Jag tänker i alla fall berätta för er om två människor jag mött idag.
Skomakaren som fick mig att skämmas. Jag kom in med mina två par skor. Slitna. Skomakaren tittar på skorna, tittar på mig och säger Du skulle kommit tidigare. Jo, visst vet jag att de var slitna, men inte såå farligt. Han fick mig att skämmas så som bara min morfar kunde. Morfar såg mig röka, tittade på mig, pekade mot mig och sa Skäms! Då skämdes jag. Lika mycket skämdes jag över att jag misshandlat mina skor. Båda skorna behöver klackas OCH sulas om. Det blir en dyr historia. Men skomakaren fick mig att både skämmas och må bra, precis som en morfar. Så tyckte han att jag hade snygga skor också…
Grannen som delade sin tvättid. Gick ner i källaren för att boka tvättid. Då kom kvinnan som tvättade just då. Hon tittade på mig och frågade om jag behövde tvätta idag. Jo, det behövde jag ju, men fanns ingen tid på en vecka typ. Så jag fick använda hennes tvättid. Nemi, Nomi, Nemo nånting hette hon. Jättegullig kvinna. Så nu får jag rena trosor tack vare en snäll granne och slumpen.
Synd bara att jag kommer glömma bort dessa två personer.
Min rygg gör ont varenda rörelse jag gör, varenda andetag jag tar. Jag sitter med vetekudden och fantiserar om starka smärtstillande. Funderar på veckan. Tre dagar med jobb, tre dagar med skola, en lägenhet i extrembehov av storstädning, en recension ska skrivas, jag ska installera min nya skrivare, hålla fest här hemma, fixa några hål i väggen och arbeta med styrelsen. Tror jag fick med allt. Men detta blir bra. Jag lovar. Hälsan ska bara bättras på, eller förträngas. Nu ska jag se Idol (älskar förnedrings-tv) och äta kronärtskocka och plugga. Allt samtidigt!
