…jag var på caféet och jobbade. Två veckor sedan för att vara exakt. Idag är det dags igen. Just nu känns det inte som att det är med pigga ben jag kommer traska dit. En dålig natt och en mage i kaos är inga bra förutsättningar. Min mage krampar så mycket att man skulle kunna tro att den försöker vinna ett pris i kramp. Jag vill helst ligga i fosterställning och klappa ömt på magen några timmar, men det får jag inga pengar för. Det är dryga två veckor kvar till operationen, sen slipper jag nog detta.

Mamma tycker inte att jag har klagat och gnällt så mycket. Jag tycker jag har klagat hål på mina egna öron. Är liksom trött på att klaga över magont och illamående. Istället säger jag oftast att allt är bra.. Har ju blivit en expert på att ignorera och dölja smärta. När ingen ser tar jag mig åt magen och grimaserar, annars håller jag god min. Men det är kanske typiskt svenskt, vad vet jag. Nu tar jag mig i kragen och går bort med ett leende på läpparna i hopp om en lugn lördag på jobb. Lugnt kommer det nog inte vara, det är både sol och lönehelg, men tiden kommer nog gå snabbt.