I stormens öga

Okej, ännu stormar det inte så galet jag trott det skulle. Jag har i alla fall stormsäkrat lägenheten dvs dragit ner persiennerna. Läste någonstans att det skulle vara bra. Jessica tyckte det lät klokt och Max vek sig dubbel av skratt. Jag tycker det känns tryggt, om det än må vara en falsk trygghet så är det bra för mitt paranoida hjärta och sinne.

För övrigt känner jag mig lite nere. Kanske pms. Så har jag träningsvärk och imorgon tänker jag springa igen förutsatt att regnet upphört. Nu är det dags för sängen för min del, kanske blir det bok kanske serie på datorn. Känner mig liksom likgiltig såhär på kvällskvisten. Tur att det antagligen försvinner med sömnen inatt.

Hat och tårar blir tillslut uppgivenhet

Egentligen skulle jag sitta på Södervärns krog just nu. Dricka vin och snacka skit med mina vänner. Liksom skratta och ha kul. Vet ni vad jag gör? Ligger på soffan vrider mig av magont och illamående. Försöker muta i mig lite keso med bär. Det är gott, men jobbigt att få i sig. Allt hat mot magen har förändrats liksom sorgen. Nu är det bara likgiltighet kvar. Jag blir bara trött. Och det första jag offrar är mitt sociala liv. Skola och jobb måste gå före och ta min energi. Egentligen borde min hälsa gå först, men jag vill inte låta det påverka mitt liv. Vilket är rätt motsägelsefullt för det är precis det jag gör. Låter det påverka mitt sociala liv och låter mina vänner vänja sig vid att jag ställer in för att jag är dålig. Nu ska jag sova. Lika bra.