Hemmadag

Jag ljög lite för er i förra inlägget. Jag är inte helt redo för kallaste vintern någonsin. Jag har varken bra skor eller jacka. Mentalt är jag dock redo. Bring it on! (så fort jag köpt skor och jacka)

Idag är jag hemma sjuk från jobb. Ibland har man en kropp som säger till när det räcker. Känns lite skönt, fast att jag mår dåligt. Ska plugga lite och mysa i soffan med mig själv. Bara ta det lugnt. Kanske sova lite. Ögonen går typ i kors på mig. Först ska jag skicka in min novell. Finslipa det sista och hoppas på att mina lärare och skolkamrater har mycket positivt att säga. För vem vill ha negativ kritik egentligen?

Kallaste vintern någonsin

Det ska det tydligen bli denna vinter. Och jag längtar. Som en liten tok. Förstår dock inte hur de kan veta det. Okej att spå väder en vecka eller några dagar framåt, men månader?! De kanske bara gissar, för det är lika ofta som de har fel som rätt. Jag hoppas på kallaste vintern någonsin. Jag älskar vintern och kylan och snön och halkan. Tänk att få burra in sig i en tjock jacka, känna snoret frysa till is och tårna domna bort. Kan det bli mycket bättre?

Ser däremot redan nu människor med dunjackor. Alltså mitt på dagen, i höstsolen. Är de galna eller?! Vem behöver en tjock täckjacka nu? Dagtid i solen är det så varmt att jacka känns överflöd. De kommer frysa till vintern. Jag vet att jag är frusen, men jag är mest frusen inomhus. Tokigt, jag vet. Jag älskar vintern (och alla andra årstider för den delen) men min entusiasm delas av få. De flesta bara klagar så mycket att jag nästan skäms för att gilla det. Som att de med grupptryck försöker få mig att ogilla vintern. Därför gillar jag den i smyg. Sjunger jul och vintersånger redan nu, för att värma upp. Men bara tyst för mig själv. Ni gnällfisar får inte vara med och förstöra glädjen med vintern. Så! Kallaste vintern någonsin, give me what you got….